Vi skulle kunna låtsas att det var här vi steg av när vi kom till San Pellegrino – här på järnvägsstationen:
Den gamla järnvägsstationen har förvandlats till en pizzeria med det passande och ironiska namnet ”Ferrovia”. Spåren är uppbrutna så det finns ingen återvändo.
Kanske har ni druckit vattnet från San Pellegrino eller så känner ni igen stadens namn från texten på ett askfat eller så har ni någon gång druckit en ”bitter analcolico” eller ”Sanbitter”, en röd alkoholfri dryck som smakar ungefär som Campari. Fram till den här sommaren var San Pellegrino inget annat än ett namn för mig. Jag hade aldrig funderat på var platsen kunde var belägen någonstans eller hur den kunde se ut.
San Pellegrino ligger ett stycke upp i Valle Brembana på båda sidor om floden Brembo. Kring det förra sekelskiftet blev orten på grund av sitt utmärkta vatten (mineralvattnet började produceras här 1899) och sin hälsobringande luft en kurort som snart kom att bli en magnet för europeiska celebriteter och rikemän. San Pellegrino blev med sina arkader, brunnar och lyxhotell till ett slags italienskt Karlsbad. Fram till andra världskriget ungefär varade dess storhetstid. Sedan kom förfallet och därefter ersattes järnvägen av en bilväg som gick rakt igenom staden. Mycket av dryckestillverkningen flyttades till andra platser, till exempel Milano, bara mineralvattensproduktionen blev kvar.
Just nu befinner sig San Pellegrino i en ny brytningstid. Huvudvägen genom Valle Brembana går nu på broar utanför staden och en rik man från stora världen har dykt upp här och börjat göra investeringar. San Pellegrino ska på nytt bli en kur- eller åtminstone en turistort av rang. Än så länge har inte mycket hänt, men man ser byggnadsställningar kring några av de gamla hotellen, fast Grand Hotel kommer nog ingen att våga sig på. Det står där jättelikt, mäktigt och avflagnat rött som ett minnesmärke över en tid som inte längre är. Enligt uppgift har det 365 rum, ett för varje dag på året och många av de här rummen är säkert stora. På entréplanet pågår försäljning av antikviteter; trappan till de övre etagen är avspärrad.
Man behöver inte ha vistats i San Pellegrino i många timmar förrän man upptäcker att där finns ett slags platsens ande – en förkroppsligad ande – signor Bigio, som äger ett hotell och en restaurang med samma namn. Han är väl i 80-årsåldern, lång, ståtlig, vithårig, välklädd på ett avslappnat sätt, som om kläderna vore en del av honom själv. Ibland tar han, liksom på skämt, upp beställningar bland borden i uteserveringen med blick över floden och Grand Hotel. Liksom på skämt, men ändå helt och hållet på riktigt. Han går där som en välsituerad elegant herre från en sommar i San Pellegrino i början av 1900-talet. Det går inte att ta miste på honom.
Jag tror att San Pellegrino är som allra bäst nu innan den store investeraren från Milano vänder upp och ner på alltsammans inklusive Bigio – som bäst för mig i alla fall. Jag tycker om det här lite avflagnade och lätt bedagade, det här som ger mig känslan av att sakta glida baklänges i tiden…
Grand Hotel
floden Brembos vattenmassor rusar genom staden
en skymt av casinot som snart ska vara i bruk igen
en av broarna över Brembo i kvällningen
Jag ska försöka skynda mig dit…
Ja, gör det och sätt dig då en kväll i Bigios uteservering och beställ ett glas vin – kanske kommer han själv med det…
Och försök smita förbi avspärrningen till de övre våningarna i Grand Hotel. Jag ångrar att jag inte gjorde ett allvarligare försök.
Vi kommer just där ifrån. Har bott en vecka på Albergo ”Papa” och det har varit fantastiskt. Staden ÄR i förvandling. Grand Hotel håller på att restaureras och skall öppna om 2 år. Likadant ”Terme”, hotel Excelsior och Casinot.
Det kommer att hända mycket, men alla kanske inte tycker om det. Men man kan åka upp till Casinot och dricka vattnet från källan. Tänk dock på att inte dricka för mycket max 4 dl de första gångerna.
San Pellegrino kan helt klart rekommenderas, så även en tur upp i bergen t ex till Taleggio eller San Marco-passet.
Hej Lennart,
tack för din kommentar. Hoppas det inte blir alltför renoverat och modernt i San Pellegrino. Det finns en risk att den speciella nostalgiska stämningen går förlorad.(Fast jag förstår ju att människorna där måste få leva på riktigt och inte som en del av ett ”monument”…)