Blogg

Gaudeck – Ein weites Land

Bodil Z 1 kommentar

I vimlet av de härliga gåvor som jag fick till denna mitt livs mest speciella födelsedag fanns en bok med avbildningar av akvareller av Hans-Jürgen Gaudeck, akvareller han målat till brev och andra texter av Theodor Fontane. Så här säger Gaudeck bland annat i sitt efterord:

Die Aquarelle sind ein Dialog zu Fontanes ”Sprach-Bildern” und ein Versuch, das geschriebene Wort durch meine Bildsprache noch zu vertiefen.

Ja, boken är alltså uppbyggd så att det till varje sida med text av Fontane finns en bild av Gaudeck, men det anade ni ju redan.

Här ser ni den första bilden som återger ett sådant där emblematiskt brandenburgskt landskap med sandjord och talldungar:


Märkische Landschaft

Dagen efter födelsedagsfesten bläddrade jag långsamt igenom hela boken, betraktade bilderna, läste lite bland texterna, kände igen och mindes saker som hängde ihop med det skrivna. Några bilder blev jag gripen av för att jag kände igen platserna så väl: Neuruppin, Leipzig, Spreewald… Andra bilder stannade jag upp vid för att jag tyckte att de fångat något särskilt ur Fontanes textvärld: Kloster Dobbertin, Thüringen (ja, jag tänkte på Thale i romanen Cécile). Någon bild fick jag tårar i ögonen av: Kloster Lehnin, vet inte riktigt varför, ja, det är en vacker målning… Men bilden av den mytiska sjön Stechlin gav mig en vag känsla av främlingskap – alltför ljus och öppen, Stechlin minns jag som mörkare och mera hemlighetsfull både från Fontane och från mina besök där. Men det är också min enda invändning och egentligen ingen riktig.

Tillbaka till Kloster Lehnin då. Detta kloster finns i landskapet Brandenburg lite sydväst om Berlin. Kanske har jag aldrig varit där, men när jag tittar på bilden, känner jag igen mig där.

Och jag har en hemlig hemlängtan till Brandenburgs landskap: tallskogarna, fälten, de sandiga vägarna, dess sjöar och dess städer och byar. Jag är mer hemma där än på många andra platser där jag sätter min fot.

Slovenien genom ett bussfönster

Bodil Z

På kvällen den sjuttonde september tog jag den här bilden genom bussfönstret någonstans sydost om Ljubljana på vägen hem mot Zagreb.

Och när jag sedan tittade på fotot tänkte jag att ja, man kan se att detta är Slovenien. Det finns en kulle och på den står en liten kyrka, husen ser välskötta ut och landskapet runt omkring har den där harmoniska växlingen mellan skog och fält. Och ändå finns det säkert tusen platser i landet där de här grunddragen är ännu tydligare.

Må – på måfå

Bodil Z 4 kommentarer

Det tog en dag för mig att hämta mig från den stora härliga festen jag hade här i förrgår – 27 personer och Londi på 46 kvadrat, men nu så…


nej, här ser man inte mycket

Jag har lite oavsiktligt funderat på det kroatiska modalverbet moći (presens: mogu,
možeš, može, možemo, možete, mogu). Det betyder i första hand kunna. Plötsligt såg jag den tydliga förbindelsen med det svenska må i betydelserna böra, kunna med mera. Och nu ser jag förstås tyskans mögen (presens: mag, magst, mag, mögen, mögt, mögen) som ligger ännu närmare kroatiskan och som liksom kroatiskan har en stor formrikedom kvar. Och så har vi engelskans may, som ligger nära svenskan när det gäller ”formförlusterna”. Alla dessa har en mängd glidande betydelser.

Låt mig nu till sist ta en sväng över kanske som ju är en rätt transparent ordbildning: kan ske. Eller synonymen måhända: må hända. Maybe. Možda.

Och den som vill kan ju grubbla över måfå.

Varbergsbilder, födelsedagar

Bodil Z

Jag tror det kan passa med några sommarbilder från Varberg en dag som denna, för Pappa fyller 90 år idag i Varberg. Och vi sågs ju senast den där veckan i juli, då det såg ut så här.


kallbadhuset


fästningen

Och jag låter mitt eget födelsedagsfirande kulminera och (äntligen) avslutas med stor fest här på Hvarska 10 just denna dag.

En skyddad värld

Bodil Z

På senare tid har Londi och jag riktat en del av våra promenader mot vägen som leder förbi de fyra gathusen i det lilla zigenska kvarteret som befinner sig några stenkast ifrån där vi bor. Jag har tänkt på och pratat om den här lilla världen förr och några av er kanske minns det. Jag har försökt förstå hur stor den är, var gränserna går och om det är möjligt att gå rakt igenom hussamlingen. Till sist tittade jag en dag på kvarteret via google maps och tog sedan en bild och satte mig och studerade den.


gatnamnen är utsuddade – tyvärr rätt klumpigt – för att det kändes för påträngande att ha dem kvar

Det finns fyra huskroppar som vetter mot en genomfartsled och tre eller kanske också fyra som vetter mot en gata av liknande format. Och där innanför står sex huslängor runt en ungefärligt trapetsformad öppen plats. Och här och där växer höga träd, enskilt eller i små dungar. Vid de övriga två sidorna av denna lilla värld finns – delvis bakom murar – höga moderna hyreshus, en samling lagerlokaler och en ganska brutal modern sjukhusbyggnad. Tänk att den ändå får vara kvar, denna lilla gammelö i modernitetshavet! Det ser dessutom nästan ut som om de breda gatorna har fått sina sträckningar bestämda av denna husgrupp eller gamla by.

Genom kartan förstod jag att vi utan svårighet kunde gå runt hela området, så de senaste dagarna har Londi och jag tagit oss runt hela rundan. Och idag gick vi där med Christine. Här är några av vyerna in mellan husen mot ”byns” hjärta:

På ett ställe vinkade en grupp människor – ett par gamla kvinnor, en yngre man och en samling barn – åt oss och vi vinkade tillbaka och stannade till lite. Längtansfullt, eller nu talar jag kanske bara om mig själv. Vad är det som gör den här världen så lockande för mig? Det här lilla formatet, det marknära och lite ålderdomliga och detta att det finns människor i alla åldrar överallt, surret av röster. Det ger en sådan där närmast arkaisk och arketypisk hemkänsla. Och någonstans längtar jag nog också alltid till landsbygden. (Nej, detta betyder inte alls att jag inte vill leva i en stad.)