Kategori: Platser

Trieste har ett mycket intimt förhållande till havet. Ofta känns det som om de två vore ett eller, annorlunda uttryckt, som om havet närmast staden vore en stadsdel till och vid Piazza dell’Unità – Europas största torg (försök inte att säga emot mig) – är havet en del av torget, dess fjärde sida som slutar i fantasin. I gränderna i Cavana är saltlukten tydlig och måsarna skriar i luften ovanför taken. Och Canal Grande är en blå havsarm som sträcker sig förbi Palazzo Gopcevich och Piazza Ponterosso fram till San Spiridone och Piazza Sant’Antonio. Havet kluckar under James Joyce, där han evighetspromenerar över Ponterosso. Och från Caffè Tommaseo, Triestes äldsta kafé, behöver man bara korsa gatan Riva Tre Novembre, så är man på kajen. Och Piazza Venezia, min särskilda hemtrakt, vetter ut mot havet och Molo Venezia. Och Castello di Miramare, gör skäl för sitt namn.

”ll mare che bagna i pensieri” är den italienska titeln på Ilma Rakusas ”Mehr Meer”

En dag gick jag omkring lite sakta mellan Molo Audace och Molo Bersaglieri och betraktade människorna. Efter en stund såg jag ett slags mönster, som blev särskilt tydligt hos dem som gick ensamma. Jag tar en lite slitet välklädd herre med portfölj i högerhanden som exempel: Han kommer från övergångsstället vid Piazza dell’Unità och han går först rakt fram till kajkanten, stannar upp där och vänder så blicken ut mot horisonten. Så står han i en, två, tre minuter och sedan börjar han gå mot Molo Audace. Han går ut på piren och fortsätter tills han är nästan ända framme vid kanten. Där stannar han till och så fäster han blicken vid horisontlinjen och låter den vila där en, två, tre minuter. Han ställer inte ifrån sig portföljen. När betraktelsen nått sitt av vanan förutbestämda slut, vänder han och går med lugna fasta steg tillbaka in mot staden. Hans panna är klar och fri.

Fyrtorn är fascinerande miljöer för närheten till havet, för den ofta ensliga höjden och för det blinkande ljuset i natten. Jag har tagit många bilder av min ”hemmafyr”, Subbe, i Varberg. Jag går alltid dit, när jag är på besök i staden. Varje gång.

I Trieste finns den stora berömda Faro della Vittoria som på sitt huvud bär en staty föreställande den Bevingade Segern, la Vittoria Alata. Men Trieste har också ett annat fyrtorn, ett mindre praktfullt torn som står bland magasin och andra pragmatiska byggnader i hamnområdet. Men vackert rundat är det som ett fyrtorn ska vara.

En av mina triestinska dagar nu senast fick min väninna Ale låna nyckeln till tornet av en bekant, så vi tog oss upp för spiraltrapporna därinne, ibland i lampsken, ibland i halvmörker med bara ett svagt ljus från någon glugg. Ja, tramp, tramp och lite skratt. Och så var vi uppe och kunde gå ut på ”rundbalkongen” (det heter inte så, men vad heter det?) och dra in saltuften i näsorna och kasta blickar mot havet och in mot staden. Men därmed var inte målet nått. Det finns en sista liten järntrappa som för upp till en trälucka och där ovanför finns själva ljusklotet, det som gör fyren till en fyr, fyrens själ eller lever kanske?

När vi kommit ända dit upp gick vi försiktigt runt på trägolvet som inte kändes helt stadigt och tog lite bilder på klotet, på varandra och på utsikten.

Trieste har många ansikten och jag tänker nu på Umberto Sabas dikt Trieste och då speciellt de här raderna (i min tolkning):

hon är som en gatpojke, kärv och glupsk,
med blå ögon och händer som är för stora

för att skänka en blomma;

Denna dag vill jag bjuda in er till att låta blicken gå på bete i denna härligt blånande kupol. Vi befinner oss i ett mäktigt och meningsladdat kyrkorum. Och ovanför kupolen finns himlen, det vet vi.

Det här är den serbisk-ortodoxa kyrkan vid Canal Grande i Trieste. Tempio di San Spiridone är dess vackra italienska namn.

PS De av er som ser någon glädje i att vara uppmärksamma på skeendena här under pausträdet anar säkert varför jag placerat denna kupol ovanför texten om Elvio, eremiten från de sju haven…

Våren väller in och imorgon tidigt tidigt tar jag bussen till Trieste. Det här är den kommande vyn från mitt fönster där, Piazza Venezia och havet:

Jag läser lite i Magris’ Microcosmi. Här är några rader i kapitlet ”Caffè San Marco”:

Il caffè è un’accademia platonica, diceva agli inizi del secolo Hermann Bahr – il quale diceva pure che si trovava bene a Trieste, perché in quella città aveva l’impressione di non trovarsi in nessun luogo. In quest’accademia non si insegna niente, ma si imparano la socievolezza e il disincanto. Si può chiacchierare, raccontare, ma non è possibile predicare, tenere comizi, far lezione. Ognuno, al suo tavolo, è prossimo e distante rispetto a chi gli sta accanto. Ama il prossimo tuo come te stesso ovvero sopporta la mania del tuo vicino di mangiarsi le unghie, come lui sopporta qualche tuo tic ancora più sgradevole.

Jag översätter lite ungefärligt slutet som jag tycker är speciellt speciellt:

”Älska din nästa såsom dig själv eller ska vi säga stå ut med din nästas mani att tugga på naglarna, såsom han står ut med någon ännu otrevligare ovana som du har.”

Under morgonpromenaden denna milda stilla vårdag tänkte jag på något jag tänkt på ganska ofta på sista tiden. Jag tänkte på ett minne jag har av ett gathörn mittemot en park i Františkovy Lázně. Ett märkligt minne för det markerar på något vis gränsen mellan förr och nu i mitt liv. Varför går inte att veta och det har inte med min flytt hit till Zagreb att göra, den skedde mer än ett år efter det här gathörnet. Då och då ser jag gatan, hushörnet och det gröna gräset under de höga vidkronade träden i parken och jag tänker: då! Jag blir lite glatt sorgsen till mods och försöker titta närmare i minnet men det går inte. Och nu har jag till sist bläddrad bland pausträdets blad, men den här platsen har jag inte fotograferat. Fast det finns många bilder från den lilla böhmiska kurorten. Till exempel här. När jag tittar på de här bilderna förstår jag inte alls hur de förhåller sig till min tidsplats i staden. Fast det finns en bild från Františkovy Lázně/Franzensbad bland pausträdsbilderna, som till sin stämning verkar ha en förbindelse med det här minnet. Kanske är bilden också från den där parken mittemot gasthörnet, fast lite längre ner mot en damm, som jag tror finns där.

När jag tittar på solstråket längst in i bilden, tycker jag mig ana ett spår av minnet.