Kategori: Platser

Någon gång i september utnämnde jag här Hrelić till min kyrka. Det är inte så att jag vill ta tillbaka detta nu, men jag får medge att jag sedan dess inte har varit någon särskilt trofast kyrkobesökare. Ett par gånger har jag slagit några rundor här, ensam eller i sällskap. Ja, ensam är man ju aldrig här. Det är just detta rörliga lite otidsenliga myller som skapar andaktsplatsen. Jag vilar i den brokiga mängden och tänker på människan i världen. Här ser man marken så tydligt och solen är ofta brutal. Det finns så skuggiga platser. Jag har lovat mig att alltid köpa något när jag är där, som en lite skrockfull och inte helt allvarlig gest: ”Annars får jag inte komma tillbaka.”

Och vägen dit och tillbaka längs flodbanken utmed Sava som inte syns, men finns. Här har vi inte haft någon översvämning. Vattnet verkar till och med lite lågt.

PS Hrelić – the movie från september 2012, för dem som vill se mera: Här!

Zagreb har inte bara sin ”gröna hästsko”, Zelena potkova, tre parker, som, med lite god vilja från betraktarens sida, tillsammans formar en hästsko, fast betraktaren ska väl då helst befinna sin uppe i luften eller lutad över en karta. Zagreb har öppningar för grönska åt nästan alla håll. Från berget Medvednica rinner skogarna ner i staden och nere vid Sava finns en härligt, nästan sibiriskt enformig, stor grönhet. Och lite varstans i staden löper vackra busk- och trädkantade stråk som till exempel Strossmayerovo Šetalište uppe i Gradec:

Och om Maksimir, sydöstra Europas största stadspark har jag talat om förr. Här är vi inne i det gröna. Men den roligaste grönskan är egentligen den som är inkrupen bakom hörnen i innerstadskvarteren. Ilica heter den stora affärsgatan, men Ilica är egentligen en flod eller i alla fall följer den en tidigare flods krökar, så det där med affärerna kommer lite i skymundan redan av det skälet, man gungar lite och får en vattenkänsla, när man går där eller ännu hellre när man åker spårvagn. Men det var inte denna dolda flod jag skulle tala om, utan om de gröna prången. Utmed Ilica, som slingrar sig långt långt, finns ett nästan oändligt antal små innergårdar eller återvändsgränder, som man nästan inte ser, om man går så där målmedvetet eller ”ska någonstans”. Det är först när man släpper sådant som de här skrymslena öppnar sig, det är lite som att gå igenom väggar. Man knackar lite lätt på en kanske något avflagnad vägg och se, den ger vika! Och så är man inne i en annan värld, oftast en lite oordnad grön värld, som inte direkt kan göra anspråk på att vara vackrare än något annat, men som har ett hemlighetsfullt och lite ruffigt behag. Det här är platser där man kan vara och bara vara eller – när den gröna trollstaven lövas – uppleva något särskilt.

Kanske var det ändå Wien som överraskade mig mest under den gångna resan. Jag förstår och förstår inte denna stad. Det lustiga är ju att jag begriper allt vad folk säger där och jag tycker inte att wienarna är särskilt olika mig, fast jag vet ju att jag saknar några dimensioner eller historiska lager, att jag på något vis kommit in ”från skogen” alldeles nyss. Men det gör ingenting för jag har i alla fall detta att jag kan ta emot stadens trollkraft.

Genom tre bilder, som jag överlåter åt någon enstaka kännare att identifiera, vill jag visa er mitt tillfälliga Wien som vardagsrum med hästar, som monument som upptar halva himlen, som grändens kyrkofäder med duvor av sten eller kött och blod i famnen.

Jag vet inte hur många hemstäder ni har. Jag har flera och jag tänker inte räkna eller räkna upp dem nu. En av dem är i alla fall Brno. Kanske har jag ingen rätt till den här staden, men det har man ju ändå inte till hemstäder. ”Rätt till” och ”hemstad” bor på olika planeter. Här har mina barns far sina rötter och kanske knyter han nu om trådarna. Här har jag då och då genom åren satt mina fötter, i sällskap eller ensam eller något däremellan – någonstans är jag ju alltid Kraka.

Nyligen gick jag på Brnos gator igen. Glatt och obekymrat, som man kan göra när man inte vet vad man ska hoppas eller önska sig. Jag förstår stadens välvningar och sänkor utan att kunna rita upp dem. När jag går över huvudtorget får jag numera känslan av att befinna mig i ett Zagreb i miniatyr, eller ”miniatyr” är kanske överdrivet, men låt mig kalla det ett ”lite mindre Zagreb”. Náměstí Svobody är en lite nättare syster till Trg bana Jelačića. Inne i gränderna känner jag att detta är en stad att leva och kanske lida i och uppe på Špilberk kan man lätt bli övermodig, fast den här gången var jag inte där. Brnos rötter sträcker sig ner i förhistorisk tid och jag vill minnas att här också finns katakomber från romartiden. En kväll för många år sedan satt jag i vinkällaren Malá Eliška vid en droppande vägg och kände mig mellan lust och olust länkad till katakombtiden. Om det nu funnits en sådan tid.

Jag vet något om grönskan och vida uppdämda vatten strax utanför staden och jag ser en slingrande väg utmed ett stort vatten framför mig.

Och här är några bilder som jag håller lite löst i och låter tala för sig själva eller med vem de vill. Det ni känner igen, känner ni igen…

Vid Riva Nazario Sauro, alldeles där Molo Pescheria sträcker sig ut i havet, står en byggnad som jag under mina besök i Trieste då och då har tittat på och undrat lite över. Så här ser den ut från Molo Bersaglieri, en basilikaartad byggnad, övervägande av tegel, med ett torn i ena hörnet. Den står stadigt men ser ändå lätt ut. Den utstrålar balans och harmoni och ser samtidigt lite pragmatiskt-anspråkslös ut. Och himlen tittar både ut och in genom tornets höga fönster.

Utmed långsidan som är vänd inåt staden – eller ska jag säga det innersta skeppet? – finns stora gallerförsedda fönster. När jag är där, går jag alltid fram till ett av dessa fönster och trycker ansiktet nästan mot rutan och tittar. Där inne finns en rad stora, breda sarkofagliknande bänkar av sten (eller är de av betong?). Är det här en fiskmarknad?, har jag tänkt ibland. Men när jag sedan tittat på påskriften på den andra kortsidan, den som är vänd mot Molo Venzia, har jag gripits av förvirring. Där står det nämligen ”Salone degli incanti”. ”Incanto” betyder ”magi”, ”trollkraft”.

dålig bild, för många biltak och byggnaden ser ut att ramla baklänges, jag vet

En magisk fiskmarknad? Ja, kanske kan det finnas något sådant, har jag tänkt utan att egentligen formulera några riktiga tankar. Och så har jag tittat in genom fönstret och gallret igen. Där inne… Efteråt har den magiska fiskmarkanden fått sjunka ner i glömska och aldrig har jag talat med någon om den. Undermedvetet har jag kanske velat bevara denna hemliga jättepärla och samtidigt har jag vid varje nytt besök i staden gripits av undran och förvirring.

Men nu är förtrollningen bruten. Jag har googlat och funnit att den magiska fiskmarknaden är ett museum för modern konst som inhysts i en före detta fiskmarknad. Ett slags ”feskekörka” som konstmuseum, om man så vill. Se själva! Eller titta inte, fast nu vet ni ju redan. Magi får vi söka någon annanstans.