Kategori: Platser

Caffè Tommaseo är Triestes äldsta kafé och det är väl bara Caffè San Marco som kan tävla med det om atmosfär och centraleuropeiskhet. Här – ja, ni slipper inte mitt födelsedagsfirande än! – hade jag bestämt att Alex och jag skulle skåla i spumante för hennes studieframgångar och för min födelsedag.

Det var ganska tomt när vi kom in där i kvällens början efter vår eftermiddag uppe i Opicina, men de människor som befolkade lokalen var nog så exentriska till sitt yttre och antagligen till sitt dolda inre också. Vi satt bra i vår lilla plyschsoffa och vi klirrade med glasen, skrattade och åt de godaste oliver (ja, ovanligt goda faktiskt!) och så återupplevde vi spårvagnsfärden upp på berget och de fantastiska gamla damerna som förstod så väl hur man tittar ut genom ett spårvagnsfönster.

Efteråt gick vi förbi grannhuset, den grekisk-ortodoxa kyrkan och beundrade portens väderbitna lejonansikten innan vi korsade Riva Tre Novembre och gick ut på kajen.

Med risk för tråka ut er – men den risken tar jag jämnmodigt – så vill jag visa några bilder av det triestinska havet. Detta har jag gjort många gånger förr, men jag vill och måste ändå på nytt.Vid sådana här tillfällen märks det kanske extra tydligt att min främsta mottagare av de här ”breven” är jag själv. Ja, det är lika bra att säga som det är. Pausträdet har blivit ett slags kompass. Jag navigerar bland mina minnen med dess hjälp. Sedan har jag förstås inget emot att ha läsare, men det är något vid sidan om. En glädje, men inte en nödvändighet för att kunna fortsätta. Men nu tillbaka till Triestes kajer och havet utanför och nedanför:

blick från den punkt där Molo Audace har sin början

från nästan samma plats men annan vinkel

och så en vinkel till, nu med nästan hela Molo Audace i blickfånget

En av kvällarna på Hvar lämnade Draženka, Larisa och jag Vrboska för Stari Grad för att tillsammans med Janica (som ju har rötter på Hvar och ofta befinner sig där) se en film om femtio- och sextiotalets Stari Grad (årtiondena här är min hypotes) på en utomhusbio. Först gick vi runt lite i staden som ju är mycket mera stad än Vrboska och insöp den märkliga stämningen. Stari Grad är den äldsta staden på Hvar och den fanns redan flera århundraden före vår tideräknings början. Dess första namn var Faros som den fick av greker från Paros som grundade staden.

här anar i alla fall jag Janica och Larisa på stadens stora torg just när natten faller på

Vi klev upp på ett betongpodium där det stod några rader med stolar och på en vägg var en filmduk uppspänd. Filmen löpte hela tiden från början till slut till början och publiken kom och gick och kom.

Och så strövade vi omkring i gränderna en stund igen. Det gulaktiga lampljuset fick de mjukpolerade gatstenarna att blänka i mattguld. Husen stod eviga.

Dagarna i Vrboska kom att förflyta i ringform:

På morgonen ganska tidigt innan det hunnit bli för varmt tassade Londi och jag iväg från de vackra huset med de lavendelfärgade fönsterluckorna där vi hade vårt gemensamma rum.

Ner genom gränden mot vattnet gick vi och sedan över bron förbi ön med palmen och monumentet över de fallna. Sedan fortsatte vi tills vi hamnade ungefär mittemot lavendelhuset fast på andra sidan vattnet. Där strax intill fabriksruinen och några småbåtsvrak tog vi vårt morgonbad.

Vi simmade lite lojt ut mot mitten av viken och tillbaka, Londi i en kortare bana än jag. Så steg vi upp ur vattnet torkade och skakade oss och slog oss ner på en klippa och åt vår frukost medan vi tittade på båtarna som passerade förbi. Och så blev det med ens rätt ögonblick för att börja gå tillbaka, det gällde att ge sig av innan hettan började tynga. Redan från första dagen hade jag delat upp tillbakavägen i etapper. Den första slutade under palmerna vid busshållplatsen. Där satte jag mig på en bänk på skuggsidan och Londi sjönk ner på marken och lät vattnet rinna ur pälsen.

Jag försjönk i betraktande av husen tvärs över vattnet och lät en lagom lång stund förflyta tills vi reste på oss igen, Londi efterlämnande en mörk avlång men ändå ganska bred fläck. Över bron igen, nu i starkt solföde, men inte långt, bara till vårt kafé Dalmatino, där jag beställde kavu s mlijekom. Jag satte mig på en stol i parasollskuggan och Londi gled in under bordet och fick sitt vatten framställt. Så iakttog vi världen omkring oss igen med olika sinnen, Londi och jag. Och efter en stund av obestämd längd blev det den rätta tiden för att gå den sista biten hem till människorna i lavendelhuset. När vi nått fram och jag hängt upp mina badsaker satt vi kanske en stund på terrassen med Biba, husets charmerande härskarinna, och hon och jag talade om ditt och datt i överraskande former medan tonerna från Bracos gitarrspel svävade upp från galleriet. Och så kom Draženka eller Larisa eller någon annan av husets invånare ut på terrassen eller så tumlade de unga hundarna Gita och Lu runt ett par varv.

Vid eftermiddagens början gav jag mig iväg på egen hand, för varmt för Londi och hon var ändå väl omhändertagen i huset. Samma väg tog jag och sedan fortsatte jag lite till tills jag nådde min rogač (mitt johannesbrödträd).

Där bredde jag ut min handduk i halvskuggan av trädets grenar och sträckte ut mig på den och tittade upp på trädets hängande frukter, utåt på båtarna. Jag hade ingen bok med mig, ville inte läsa där. Då och då simmade jag en sträcka i vikens solglittrande vatten. Timmarna gick och så småningom blev det dags att gå tillbaka till utgångspunkten. Där sov jag ofta först en stund bredvid Londi, vilande från vilan. Och så kom kvällen och matbestyren, mest var det Biba som styrde, men jag fick ofta skala eller hacka något. Allt tog lång lång tid och vi åt sällan före tio på kvällen. Då var luften mild eller sval och vi satt ofta ganska länge och åt och drack och pratade och pratade. Och så avslutades kvällen med en hundrunda upp bland de torra snåren av lager, mynta, lavendel och rosmarin, ibland i större sällskap, ibland bara Londi och jag. Fönstret stod sedan öppet i natten och kyrkklockorna dånade in i rummet med givna mellanrum och den stora rosmarinbusken där utanför spred sin doft.

Ungefär så förflöt nästan alla våra dagar i Vrboska, en ring av guld och ro. En kväll i Stari Grad och en i Jelsa infattades i ringen som mycket små glittrande stenar.

Dům pánů z Lipé är en fantasieggande byggnad som sträcker sig mot himlen vid Brnos centrala torg, Náměstí Svobody.

Den höga väggen mot torget täcks av en ”gobeläng” med en myllrande djursaga: räven slinker över en stock, hästen stegrar sig mellan fönstren, en ekorre funderar över att knäcka en nöt, hermelinen smiter iväg och tjädrar och orrar burrar upp sina fjädrar och breder ut sina vingar. Och ändå grips jag alltid mest av byggnadens namn och jag undrar vilka herrarna av Lipa var. Herrarna av Linden. Det bor en sådan lockelse i denna byggnadstitel. Den skär bakåt i tiden och jag ser en plats med en brunn under lindar, en sådan där centraleuropeisk urplats där allvarliga och lätta saker hände om varandra. Men vilka dessa herrar var anar jag inte och inte heller varför de var flera. Det är något suggestivt med flertalet, tycker jag. Var fanns deras marker och vad gjorde de i det här praktfulla huset?