Hrelić – min kyrka

Igår morse – inte särskilt tidigt – tog jag spårvagnen över Sava och steg av vid Most mladosti. När jag sedan gick i vimlet utmed flodbanken bort mot Hrelić – ni känner till Hrelić nu, eller hur? – tänkte jag att hit ska jag gå varje söndag, såsom andra går till kyrkan, detta är min kyrka. Här byter tingen ägare på ett annat sätt än i varuhusen i städerna eller i sådana där köpcentra (som rycker själen ur kroppen); tingen bor en tid hos dig och sedan hos mig och sedan hos någon annan. Det viktigaste här är egentigen själva passagen, ägandet blir så tydligt kortfristigt och tillfälligt och berättar om människans begränsade tid på jorden. Samtidigt finns glädjen (och sorgen och lidandet förstås också), självsäkra utrop, stöddiga gester, pråligt glitter och så äter man ćevapi och dricker kanske öl eller så sitter man bara på en låda i solen och låter dagens timmar klättra över ens skuldror.

Steph köper ett par skor för 10 kuna eller var det 15?

Rundningen förbinder:

Och vi äter ćevapi:

hos Borić:

Gruppbild:

Ja, nästa söndag igen…

Vad jag köpte? En matskål till Londi och tre trådrullar. Bra saker.

3 tankar om “Hrelić – min kyrka

  1. Trevligt att du har blivit så acklimatiserad. (Hoppas att du undgår ”den dubbla exilen” som jag skriver om ibland). Nåväl, vad jag skulle säga är att i Wien kan man ju ofta få cevapi[ci] av varierande kvalitet. Men de liknar definitivt inte dem på bilden: det är rullar av kött kanske max 5 cm långa. Serveras med ”pommes” uttalade som de skrivs.

    Ser på nätet att ”cevapi” är samma ord som ”kebab” eller ”kepap” som det ofta heter i Wien där man har mjuka och hårda b-n om ni förstår vad jag menar.

    I Gamla Stan fanns det i Gamla Tider en liten restaurang som hette ”Tyroler Adler” med en österrikare som ägare och kock. Han serverade ofta c. och rasnici. Det var ett favoritställe för kvällsarbetande departementstjänstemän, inkl. ett och annat statsråd. Vill minnas att Feldt nömnde stället i en av sina självbiografiska böcker.

    Ja, det var bara det jag ville säga.

  2. Hej Bengt,
    tack för din innehållsrika kommentar! Jag vet inte vilka exiler jag kan undgå. Ibland längtar jag till Italien… Och under somrarna när jag åker genom Tyskland tänker jag ibland att jag borde stanna där. ibland känns hela livet som en resa (ursäkta babblet!).

    Ćevapčići är ett slags diminutiv av ćevapi utan att köttrullarna behöver vara mindre för det. Här verkar man mest säga ćevapi i alla fall. Bilden är för övrigt missvisande eftersom de små köttrullarna är (nästan?) helt dolda i sina lepinje – dumt foto! Vad gäller sambandet med ”kebab” så har jag upptäckt det under mina år här. Och jag har lärt mig att ćevapi är mycket mer bosniska än kroatiska eller serbiska. Så vitt jag förstått är ”kebab” och avledningen ”ćevap” turkiska.

    Jag har inte sett ”kepap” men väl ”kebap”. Så tror jag man brukar skriva det på många ställen i Tyskland.

    (Jag ville också bara säga detta – resten håller jag tillbaka, för tillfället åtminstone.)

    PS Det blev lite inkonsekvent med citationstecknen, men det får vara så.

Kommentera