Mest för mig själv kanske, visar jag de här bilderna av nordiskt karg skönhet. Hästhagabergen I Varberg är en av mina hemtrakter. För Londi är det nog också så, om hon nu bryr sig om sådant som hemtrakter. Stigarna över ängen, ner över ljungheden (ljungen syns tyvärr inte så bra på fotona men den finns där, det kan jag försäkra) mellan de vindpinade enarna och de taggiga björnbärssnåren och över de skrovliga klipporna känner jag sedan barndomen. De här stigarna för ner till havet. Och på den högsta klippan står Subbe fyr, vit som ett segel. Och himlen och havet har under sommarsolssdagar just den här blåa färgen, den som man inte kan beskriva. Och vattnet i havet smakar just så och har just den här sältan och ingen annan.
Västkusten, säger jag bara… snyft, man blir nästan sentimental. Ja, och ordentligt saltvatten, som du säger, inte det där fesljumma diskvattnet dom har på andra sidan…
Ja och nej, Västkusten är fin, särskilt vid Varberg, men jag är också stockholmare (och mycket annat), så jag skulle kunna ”uppvakta” vattnen där uppe på ett liknande sätt. Nästan i alla fall.
Lustigt att göteborgare alltid är så parochial…
själv gillar jag båda kusterna, men är glad att slippa brännmaneter. I roslagens famn på den blommande ö…
Jag är kanske jävig, men den här miljön, en kilometer från centrum – vilken annan stad kan bjuda på något sådant?
Ingen.
Alltså: Någon gång måste jag vända nosen mot Varberg.
Hovs hallar är det närmaste jag varit.Inte dåligt alls.
Men tänk på alla våra öar. Där ligger ni i lä, sa lokalpatrioten.