Trieste har ett mycket intimt förhållande till havet. Ofta känns det som om de två vore ett eller, annorlunda uttryckt, som om havet närmast staden vore en stadsdel till och vid Piazza dell’Unità – Europas största torg (försök inte att säga emot mig) – är havet en del av torget, dess fjärde sida som slutar i fantasin. I gränderna i Cavana är saltlukten tydlig och måsarna skriar i luften ovanför taken. Och Canal Grande är en blå havsarm som sträcker sig förbi Palazzo Gopcevich och Piazza Ponterosso fram till San Spiridone och Piazza Sant’Antonio. Havet kluckar under James Joyce, där han evighetspromenerar över Ponterosso. Och från Caffè Tommaseo, Triestes äldsta kafé, behöver man bara korsa gatan Riva Tre Novembre, så är man på kajen. Och Piazza Venezia, min särskilda hemtrakt, vetter ut mot havet och Molo Venezia. Och Castello di Miramare, gör skäl för sitt namn.
”ll mare che bagna i pensieri” är den italienska titeln på Ilma Rakusas ”Mehr Meer”
En dag gick jag omkring lite sakta mellan Molo Audace och Molo Bersaglieri och betraktade människorna. Efter en stund såg jag ett slags mönster, som blev särskilt tydligt hos dem som gick ensamma. Jag tar en lite slitet välklädd herre med portfölj i högerhanden som exempel: Han kommer från övergångsstället vid Piazza dell’Unità och han går först rakt fram till kajkanten, stannar upp där och vänder så blicken ut mot horisonten. Så står han i en, två, tre minuter och sedan börjar han gå mot Molo Audace. Han går ut på piren och fortsätter tills han är nästan ända framme vid kanten. Där stannar han till och så fäster han blicken vid horisontlinjen och låter den vila där en, två, tre minuter. Han ställer inte ifrån sig portföljen. När betraktelsen nått sitt av vanan förutbestämda slut, vänder han och går med lugna fasta steg tillbaka in mot staden. Hans panna är klar och fri.
Jag läser med intresse och stigande reslust dina rapporter från Trieste, en stad jag ännu inte besökt. Det är något speciellt med havsnära städer och Trieste verkar vara exceptionellt i det hänseendet.
Och det där kaféet vill jag absolut ha en kaffe på. Tänker mig att det är något i stil med Caffè Pedrocchi i Padua.
Tack Einar,
ja, Trieste är ”bäst”, alltså mina drömmars stad. Ibland ”fantiserar” jag om att flytta dit.
Tyvärr känner jag knappast Padua alls, så jag kan inte göra någon verklig jämförelse med Caffè Pedrocchi. Det blir du som får göra den jämförelsen.
Ja, vad fint med mannen som betraktar havet. Känner igen.
Vad har väl Trieste som inte Varberg har, en annan stad vid havet? Något, kanske, eller – efter att ha tillbringat bara några timmar i Trieste, med bl a kaffe på Caffè Tommaseo – ganska mycket…
Tack, Gabrielle, och att se att det liksom var en ”dold rörelse” detta att gå fram till havet och hålla andakt, var fascinerande…
Lennart,
det är klart att jag vet det där med Varbergs speciella hemlighet.