Till Trieste igen

Våren väller in och imorgon tidigt tidigt tar jag bussen till Trieste. Det här är den kommande vyn från mitt fönster där, Piazza Venezia och havet:

Jag läser lite i Magris’ Microcosmi. Här är några rader i kapitlet ”Caffè San Marco”:

Il caffè è un’accademia platonica, diceva agli inizi del secolo Hermann Bahr – il quale diceva pure che si trovava bene a Trieste, perché in quella città aveva l’impressione di non trovarsi in nessun luogo. In quest’accademia non si insegna niente, ma si imparano la socievolezza e il disincanto. Si può chiacchierare, raccontare, ma non è possibile predicare, tenere comizi, far lezione. Ognuno, al suo tavolo, è prossimo e distante rispetto a chi gli sta accanto. Ama il prossimo tuo come te stesso ovvero sopporta la mania del tuo vicino di mangiarsi le unghie, come lui sopporta qualche tuo tic ancora più sgradevole.

Jag översätter lite ungefärligt slutet som jag tycker är speciellt speciellt:

”Älska din nästa såsom dig själv eller ska vi säga stå ut med din nästas mani att tugga på naglarna, såsom han står ut med någon ännu otrevligare ovana som du har.”

4 tankar om “Till Trieste igen

  1. Kan man inte bara välja ut några få människor, som är lätta att stå ut med? och överlåta övriga till någon annan.

Kommentera