Kategori: Platser

Triestes ”centro storico” (historiska centrum), som har rötter som sträcker sig åtminstone till vår tideräknings början, ligger inte nere vid havet utan på en kulle ovanför den nuvarande egentliga staden. Colle di San Giusto heter kullen. Här uppe finns katedralen San Giusto från 1300-talet, men delar av den är kanske ännu äldre.

Dunkel interiör:

Framför katedralen breder Foro Romano ut sig:

Och ovanför detta torg från romartiden finns fästningen Castello di San Giusto:

Jag vet inte vad det beror på, men här uppe brukar jag aldrig stanna mer än för en kort runda. Colle San Giusto är trots all sin skönhet och sin vida utblick över havet på något vis mest av allt en plats för beskådande av sevärdheter. Efter en stund har jag tittat färdigt och jag vill ner till Piazza Cavana, Canal Grande och livet i staden.

En av de två härligt solgenomlysta dagarna då jag var i Trieste i början av den gångna veckan, bestämde jag mig för att gå ut till Bagno Ausonia och ta ett dopp och sola lite. Mitt lilla bagage förutom badsakerna lämnade jag hos Loukas vid Piazza Venezia och så gav jag mig av österut längs strandvägen som hela tiden byter namn.

Efter knappt tio minuter kom jag förbi La Lanterna, ett bad med skilda avdelningar för kvinnor och män, och strax därpå var jag framme vid ingången till det charmfullt nedgångna Bagno Ausonia. Jag fick senare veta att badet är reslutatet av en sammanslagning av de ännu äldre Bagno Militare Sant’Andrea och anläggningen Savoia. Det hela påminner något om en oljeplattform som kommit ur bruk och det kostar tre euro för vuxna att gå in (förra gången missade jag att betala för det var så mycket folk). Efter att ha betalat gick jag ut på trärampen. Det var inte mycket folk där och de flesta av dem var nog minst 70 år gamla, en del lätt eleganta, så som bara italienare kan vara, andra lite enklare klädda eller oklädda. Jag slog mig ner på en plats med utsikt in mot land över smal vattenstrimma. Det jag såg var slitna fassader, betongramper, vittrande betongtrappor och en skylt med texten "Salviamo il Bagno Ausonia". Ingen vistades där.

Badade gjorde jag åt det andra hållet ut mot havet. Ja, jag badade alltså i havet. Sedan låg jag och dåsade i solen och lyssnade på personalens samtal om hur smutsigt ett av golven var och om algerna som växte i det. Och plötsligt överröstades alltsammans av motorljudet från något skrubbredskap. När det tystnade hörde jag hur en försenad badarbetare fick en utskällning av en stenhård äldre kvinna, som verkade bossa över alltsammans. Hon upptäckte sedan att jag tjuvlåg på en av solstolarna. ”Men jag har ju redan betalat tre euro”, försökte jag. ”Sì, per l’entrata”, fnös hon. ”Tror ni att solstolarna är gratis?” Jag trodde ingenting och klev av plastmöbeln och la mig på plankorna och fortsatte att slappa medan jag lät blicken glida över vattnet, plattformen och ramperna. ”En bra plats”, tänkte jag belåtet.

Efter en kort men underbar vistelse i Trieste är jag tillbaka i Zagreb. Jag blickar bakåt in i denna sista strimma av sommar. Här flanerade jag nyss i solskenet med Alex utmed Canal Grande (vi hade stämt möte vid James Joyce på Ponterosso):

Och vi gick förstås till havssidan också och såg ut över sidenvattnet mot de ljusa låga hamnbyggnaderna som verkar flyta på havet.

Ut på Molo Audace ville vi också, det är för övrigt en fast plats i mitt Trieste:

Solen sken över vår söndag och min väninna Daniela, Londi och jag utnyttjade precis som många andra Zagrebbor dagen till att göra en utflykt till det idylliska Samobor. Lite vagt hade vi tänkt oss att gå upp till borgen Stari grad, men det stannade vid en tanke. Ganska snart efter vår ankomst till staden märkte vi att vi var hungriga, så vi stannade upp för lunch på gården till det här lilla gula hotellet, som faktiskt påminner en aning om en samoborska kremšnita:

Vi åt gott där i solen, drack lite vin och kände oss väl till mods. Efter maten gick vi maklig takt utmed den lilla floden lite vagt i riktning mot borgen.

Vid ett vägskäl insåg vi att vägen mot borgen förde in i skuggan, men eftersom skugga inte är något man längtar efter vid den här årstiden, valde vi den lata, soliga vägen och fortsatte utmed floden. Till slut kom vi fram till en liten bro som vi korsade och så tog vi några steg upp mot borgen på berget i alla fall, men vägen slutade strax efteråt vid en liten kyrka:

Där vände vi och följde floden tillbaka in mot staden och torget, där vi valde ut ”det rätta kaféet” och slog oss ner och varsin kremšnita, det berömda samoborska bakverket.

Som avslutning slog vi en liten lov genom en park i stadens nedre del och så var det dags för avfärd:

≈≈≈

PS Jag försvinner några dagar från bildskärmen för en sista liten resa innan terminen kastar loss på allvar här.

För något år sedan utnämnde jag Siena till världens vackraste stad. Denna sommar tillbringade Londi och jag en kväll, en natt och en morgon i den lilla staden Bamberg i Oberfranken och när vi gick där på broarna över Regnitz och såg korsvirkeshusen blicka ner i de forsande vattnen, tänkte jag att detta är sagolikt vackert. Bamberg har just en sagostämning över sig med något mörkt som drar underifrån. Vissa av husen på broarna ser på sina ställen oroväckande tunga och lutande ut; de som byggde dem har liksom lekt med jämnvikten. Bortom floden känns marken stadigare och de gamla gatorna och gränderna med sina släta stenar slingrar sig behagfullt.

Vi kom dit en ljum kväll och lyckades bosätta oss i ett litet hotell i det inre av staden, så vi kunde sedan utan ansträngning flanera från bro till bro, ibland ut på platser fulla med människor som drack öl och lyssnade till musik från små scener, ibland in i tysta små gränder, ibland över mörka vatten som här och där kastade vitt skum.

Vi sov fridfullt natten igenom i vårt lilla rum, åt vår frukost i frukostrummet och ingen hade något att säga om att Londi råkar vara hund. Och så gick vi ut i morgonen och jag tog några bilder. Så här: