Kategori: Platser

Split är en stad jag känner till från böcker och fantasier (om nu ”fantasi” och ”känna till” är möjliga att kombinera så här) snarare än från verkligheten. Det är sant att jag har satt ner fötterna i staden tre gånger, en gång för många år sedan, men det fick ett brått slut, och två gånger helt nyligen, fast ena gången handlade det just bara om att sätta ner fötterna. Så egentligen har jag bara varit här kroppsligen en gång och då bara för några timmar. Men i böckerna har jag varit här desto oftare, särskilt i Enzo Bettizas Esilio, som berättar om hans uppväxt här och där staden heter Spalato och hade en mera kosmopolitisk air än idag. Bettiza beskriver på ett ställe de gamla spalatinerna som utrotningshotade stenbockar som vilsna travar runt i gränderna och han syftar då inte alls bara på dem med venetianskt ursprung (ifall ni trodde det).

Splits stadsbild präglas i hög grad av Diokletianuspalatset, själva kärnan utgörs av denna jättelika byggnad och människor bor och lever sedan romartiden i det som finns kvar av detta byggnadsverk. Om kejsar Diokletianus har jag också läst någonting, men i minnet finns bara vaga och känslomässiga spår, något om hans grymhet och något om hur han efter att ha abdikerat levde som en skugga i gångarna och prången i sitt mastodontiska palats. Observera att detta senare sorterar under minnen som blivit till fantasier. Vill ni veta något på riktigt om Diokletianus, och om Split också för den delen, så finns det ett överflöd av sakliga och pålitliga källor.

Nå, nu gick jag alltså en kväll för inte så länge sedan omkring i ett hörn av Diokletianus’ palats och i huvudet hade jag det minnes- och fantasibagage som jag alldeles nyss kort beskrivit för er och en del annat mera obeskrivligt. Det var första gången jag var där, men jag kände igen mig, ända från senantiken, har jag nästan lust att säga. Både i de underjordiska passagerna, under pelarvalven och på de öppna torgen fick jag en stark förnimmelse av en oupphörlig mänsklig närvaro, av att det alltid har varit någon som sagt eller åtminstone viskat något här. Jag såg eller snarare hörde de många århundradena som en enda lång räcka av ord och fraser som strömmat ur människornas munnar, ibland ett tjockare flöde, ibland tunnare och någon gång bara med en enda röst.

Här går människor sedan alltid och vykortens och souvenirernas blänk i de uråldriga valven passar perfekt in i denna all-tid.

Kvällshimlen över palatset:

Och när jag tittar på folklivet här får jag en känsla av att det inte kan ha varit särskilt annorlunda på romartiden:

Hit till Luxor ska jag gå någon gång, fast jag minns inte längre varför, men det räcker att veta att.

Officiellt är Vrboska en del av Jelsa, men i verkligheten är det lätt att se att Vrboska är ett eget litet samhälle beläget några kilometer ifrån Jelsa. Man kan gå till fots på en väg utmed havet utan att bli särskilt störd av bilarna, i alla fall är de väldigt få i slutet av sommaren och längre fram in i hösten och vintern blir det väl ännu glesare mellan dem.

En liten flod mynnar ut i hamnen och denna lilla flod korsas av en rad broar som blir mindre och mindre ju längre bort från hamnen man kommer. De är som ryska dockor i broform, om man vill tänka sig något sådant. Kanske är det här den första och största, jag minns inte riktigt:

Och den längst upp i hörnet på bilden här under kommer därnäst (fast det är förstås den lilla röda katten som är viktigast):

Högst upp i det inre av byn står den mäktiga kyrkan Sankta Maria som, som bilden väl avslöjar, också är en fästning:

Och blickar man ut från Vrboska mot havet kan det se ut så här:

Staden under mina dagar på Hvar var Jelsa, som ligger på gångavstånd eller i alla fall milt cykelavstånd från det lilla huset i vingården där jag fick bo. Jelsa har bara något tusental invånare, men har trots sin litenhet ändå något mycket stadsmässigt över sig med sina vackert åldrade stenbyggnader.

Här nedan ser ni kommunhuset med de omstridda skulpturerna ”Åsnan” och ”Måsen”. På bilden syns bara åsnan. Måsen är ”abstrakt” och döljer sig med mitt goda minne bakom ”Mediteran Production”:

I det inre av Jelsa är gränderna smala och de gamla stenhusen är nästan helt fönsterlösa, ialla fall ”mot gatan”. I halvmörkret kan man få för sig att de lever och entonigt mumlande sakta rör sig till och från varandra.

De två sista kvällarna/nätterna var det Fešta Vina med musik, mat, vin och folkliv. Här vilar en av musikanterna ut en stund på sitt instrument:

Jelsa i gryningen den sista dagen:

Här går jag längs en uråldrig illyrisk väg. Hur många har gått här före mig och hur många kommer att gå här efter mig medan den ännu finns?

Det här lilla kapellet är förstås mycket yngre, men har ändå en air som snuddar vid evighet, där det sitter uppkrupet på klippan ovanför havet och blickar ut mot Brač och det dalmatiska fastlandet där bakom.

Luften här är mättad med lavendel och rosmarin och stänk av havets sälta, himlarna och havet är blåare än i någon fantasi. Mina steg på dessa stigar för mig bort eller kanske hem till en arkaisk tid.

Innan Londi och jag bryter upp för vår långa och slingriga tågresa mot Norden, vill jag visa er några bilder från den lilla dalmatiska staden Primošten, där jag nyligen tillbringade några svindlande vackra fullsommardagar bortom alla önskningar.

Blick från land mot stadens kärna:

Vägen runt ön:

Klipporna jag tog de flesta av mina simturer ifrån:

Kyrkan Sveti Juraj i aftonljus, cypresserna som talar om vår dödlighet men också om evigt liv:

Tonkica, stadens genius loci, sitter utanför sin ”fiskbar”, Garbin, och inväntar natten:

Om jag nu tror att jag saknar Primošten, ser jag genast framför mig det sardoniska leendet i det lite trötta ansiktet som bärs upp av en annan genius loci från denna trakt och strax släpper jag saknaden som om den vore den taggigaste sjöborre och jag lutar mig tillbaka inåt och vet att allt detta finns oberoende av var jag är.