Kategori: Platser

Några mil inåt landet i nordostlig riktning från Zadar ligger två byar med för mig mycket fantasieggande namn: Islam Grčki och Islam Latinski, namn som talar om tre religioner eller tre religionskulturer, om man vill uttrycka det så i stället. Gick här en gång en gräns mot det Osmanska riket? Jag har läst att byarnas – då gemensamma – namn först ska ha varit Saddislam, ”Islams mur” på turkiska. Senare delades byn i en ortodox, det vill säga serbisk, del, Islam Grčki (där ”grčki betyder ”grekisk”), och en katolsk, det vill säga kroatisk, del, Islam Latinski. Enligt en artikel som för mig ter sig vederhäftig ska det ha rått goda relationer mellan de två byarna eller bydelarna genom århundradena, men under kriget på 1990-talet förstördes båda nästan totalt och den serbiska byn står fortfarande i det närmaste folktom:

During the last war the division line between the Krajina rebels and the Croatian army went right through the twin villages, shifted through this region back and forth and both Islams suffered enormous devastation. During almost four years of war the population saw both armies and was exposed to all the sufferings of the war. Both Islam Latinski and Islam Grčki were heavily damaged and partly demolished. While most of Croats returned after the war, all of the Serb-origin villagers are still in exile. Part of Islam Grčki’s population fled to Bosnia and Herzegovina or further to Serbia or out of the Balkans. Part of them is dispersed throughout Croatia mostly with relatives or friends, doing odd jobs to survive.

Det var Islam Grčki, den tömda byn, som vi besökte. Vi for förbi ruin efter ruin, stenhögar, trasiga betongsegment:

Men vi hade ett annat mål där, nämligen borgen Kula Jankovića, benämnt efter den serbiske befälhavaren över Republiken Venedigs morlackiska styrkor, Stojan Janković, i kampen mot de osmanska styrkorna under det Stora turkiska kriget. En ättling till Janković, författaren Vladan Desnica levde också tidvis i borgen.

Landskapet runt borgen är påfallande grönt och jordarna är bördiga och det finns källor med det renaste vatten alldeles invid borgen. Londi, som förstår sig på sådant, passade på att dricka sig otörstig där. Hon drack längre än vanligt, så det var nog något speciellt med vattnets smak.

Här finns texter på en rad språk om borgen och dess historia.

Stojan Janković

blick uppifrån tornet

Strax intill borgen finns en liten romansk kyrka som vi försökte titta in i:

Heta dagar i Zagreb nu med gazpacho, persikor och aprikoser som huvudföda. Jag blickar tillbaka mot vår dalmatiska resa. Vår fasta punkt var Zadar, en stad som jag tidigare bara läst om och då under dess italienska namn Zara i Enzo Bettizas självbiografiska ”roman” Esilio. En övervägande majoritet av stadens befolkning var före andra världskrigets slut italiensktalande, men nu är staden nästan helt kroatisk.

Under dessa dagar var vi fyra människor och en hund. Mest var vi ute på de närbelägna öarna, men vi hann med flera rundvandringar på den ö som utgör Zadars gamla delar.

Blick in i staden genom en av stadsportarna:

Staden har ett underbart golv som är som gjort för barfotagång, men det var bara Londi som provade på det:

Kudda och Londi

Kyrkan Sankta Maria:

En ny sevärdhet eller snarare hörvärdhet i Zadar är Havsorgeln:

Mina fyra färdkamrater, mer eller mindre synliga:

I det inre av Istrien inte så långt från Roč ligger Hum, världens minsta stad, najmanji grad na svijetu. Man kan fråga sig hur något sådant kan avgöras, men det verkar gå bra. Mellan Roč och Hum löper den glagolitiska vägen med en rad minnesmärken över den gamla glagolitiska skriften.

Hum har rötter i tidig medeltid och består av en tät samling vackra gråa stenhus med några smala slingrande gränder emellan. Stadsmuren omsluter det hela med sitt stenbälte.

Turistgrupper som då och då strömmar in skapar absurda fläckar av färger och ljud i stadens stilla stenvärld. Men tiden som vi främlingar tillbringar i Hum är så kort att det är som om den inte funnits. Balansen är återställd innan den hunnit rubbas.

Londi låter sig inte lockas med på någon stadsvandring i hettan. Hon ligger i skuggan av en rosenbuske och låter rosenbladen singla ner på sin päls.

Gång på gång träder jag in i städer som jag dagen innan inte visste fanns. Den lilla staden Novigrad ligger högt upp i norr på Istriens västra kust och dess rötter sträcker sig bakåt till antiken.

”Vägen till Dajla är ingen väg.” Den gångna helgen beträdde jag för första gången på tjugofem år Istriens jord söder om den slovenska gränsen. Nu verkade allt mera hemma än det hade gjort då, den där veckan för länge sedan. Dajla var en ny plats för mig, men ändå inte. Dajla är en by som ligger i den röda jordens område; längre in åt öster på den istriska subkontinenten – ja, Istrien verkar så ändlöst – är jorden grå och sedan vit, men de jordarna har jag inte upplevt. Inte medvetet i alla fall.

Havet hade jag inte heller sett på länge, kändes det som, men egentligen var det bara några månader sedan jag blickade ut mot Miramare i Trieste. Men havet saknar jag alltid när jag inte har det nära. Jag vet vad Ilma Rakusa menar när hon ger en bok namnet Mehr Meer.

Blick ut mot havet:

Blick in mot land: