Härom kvällen åkte jag för första gången med uspinjača/bergbanan (jag vill kalla den för ”kugghjulsbana” men det är tydligen fel) här i staden. Jag for uppifrån Gornji grad ner till Donji grad. Nerfärden tog en knapp minut och det kändes varken kortare eller längre. Genom detta vann jag ett nytt vackert utsnitt av stadens panorama:
Här och där utmed nattliga gator i Donji grad, den nedre delen av Zagrebs innerstad, kan man, om man är uppmärksam på det där sömngångaraktiga sättet, upptäcka gömslen ur paradiset. Under de tunga mörka husen andas och lever på sina ställen de märkligaste små trädgårdsrum omgärdade med höga rostbitna järnstaket. Ett av dessa rum är en sagans rosengård. Den är en grönskande famn full av prunkande rosor i alla de färger vi kan önska oss. Luften därinne är stilla, innesluten i sin egen doft och tiden står orörlig i mörkret och väntar. De upplysta fönstren berättar också om stillhet och om att vi ingenting alls kan veta om de yttersta tingen. Och ändå är det lätt att tro att det är just här allt det djupaste i hemlighet sker. Att detta är tillvarons tigande mjuka mitt.
Ett tuppfjät söder om den lilla staden Kostanjevica ligger ett magnifikt kloster inbäddat i grönskan. Vi kom dit strax före kvällningen:
Om ni undrar över de mörka gestalter som skymtar här och där, så kan jag berätta att de ingår i en permanent(?) utställning av modern skulpturkonst. Jag tycker att de gör sig bättre ute i landskapet, där det uppstår ett slags harmoniskt samspel mellan skulptur och natur, än invid klostrets murar. Där är effekten av mötet snarare förfulande än förskönande. Men andra tycker uppenbarligen annat.
Jag har under en stor del av mitt liv känt en dragning till vandringsleder och vallfartsorter, kanske ibland mer med hjärtat än med fötterna, men fötterna vill förstås också gå. Då och då när jag följer sådana här stigar eller vägar tänker jag att var och en av dem är ett stycke av samma väg och att om jag skulle bestämma denna vägs sträckning eller ge den ett namn skulle jag nog helst vilja kalla den för vägen från Santiago de Compostela till Samarkand.
För någon dag sedan befann jag mig strax före kvällningen återigen på denna väg från Compostela till Samarkand. Jag gick inte många steg längs den, men jag kom till en helig plats, en uråldrig vallfartsort på den lilla bergsryggen Svete Gore som med sina fem kyrkor blickar ut över det böljande slovensk-kroatiska gränslandet vid floden Sotla.
Här uppe finns rymd och vidd för tankar och ord om liv och död på ett helt annat sätt än nere i vardagsbruset och vimlet. Allt här är öppet mot alla tider och mot evigheten.
Härom dagen, när vi ännu levde i de härliga solskensdagarna, fick jag lära känna den lilla slovenska staden Kostanjevica na Krki, en av Sloveniens äldsta, en förförisk liten stad helt innesluten i en båge som floden Krka gör här, en båge som blir till en ring. Här och där korsar en träbro flodens vatten. Och alltsammans är omgivet av den ljuvligaste grönska.
Det mäktiga klostret visar jag en annan dag, annars drunknar vi i bilder.