En lovsång till Slavonski Brod

För några månader sedan skrev andraårsstudenterna om sina hemstäder. Jag publicerade en av dem här och egentligen hade jag velat publicera en till, men vi lyckades inte hitta någon passande bild, till exempel en med glada småflickor i fina sommarklänningar som plockar blommor i parken. Nu har vi givit upp letandet och vi nöjer oss med en lånad bild. Ni får föreställa er småflickorna på promenadvägen längs Sava. Det är Dinka Nikolaš som skrivit den vackra texten:


(lånad)

Det är en underbar sommardag i Slavonski Brod, en liten charmig stad i Slavonien. Mina systrar och jag är glada sedan morgonen eftersom vår mamma sa att vi skulle ta en promenad på eftermiddagen. Det är en vana vi har, att promenera när vädret är fint, och det är också mammas lilla trick att bekanta oss med vår stad. Hon klär oss i vackra klänningar och nu kan vi gå ut. 

Vi går tvärs över gatan, det finns inte mycket bilar, och vi är redan i parken. Det är den största och vackraste parken i Slavonski Brod. Det är så grönt och lugnt där. Man kan nästan inte höra trafiken, bara fågelsång och andra människors skratt. Vi måste ta en kort paus – det finns så många blommor att plocka. Medan vi plockar blommor, sitter mamma  på en bänk och väntar på oss och blommorna som vi alltid ger till henne. Sedan återupptar vi promenaden. Vi kommer fram till stadens huvudtorg. Vad stort och vackert det är! Gamla, stora byggnader finns på båda sidor och mellan dem är stadens hjärta. Alla är på torget, unga och gamla. De dricker kaffe, äter glass, eller promenerar som vi. Vi träffar några kompisar från skolan och mammas väninnor, hälsar på dem, och går vidare. I närheten av torget finns fästningen, någonting Slavonski Brod är känt för. Det är för mycket att promenera runt på hela fästningen, men vi går åtminstone ett varv. Mamma visar oss musikskolan, gymnasiet, galleriet och andra byggnader som finns inom fästningen. Bredvid fästningen finns det en promenad längs floden Sava. Den är lång och vacker, grenar hänger från träden och vajar i brisen. Vi skuttar fram på promenaden och kommer till klostret. Framför klostret finns en annan park, mindre än den första, men tjusig. Ibland leker vi där också, men inte idag. Det finns någonting viktigare att göra. Vi promenerar lite mer och sedan kommer vi till Puslica, den bäste konditoriet i Slavonski Brod, kanske till och med i hela världen! Det har alltid varit min favoritdel av våra promenader. Där äter vi glass och pratar och skojar med varandra. Solen går snart ner och vi måste gå hem. Vi går tillbaka över torget och genom parken. Slutligen är vi hemma.

Vilken dag! Det är natt och jag ligger i min säng. Jag tänker på hur vacker min stad är. Jag vet att jag ska växa upp och allt ska förändras, men jag ska alltid minnas min hemstad som jag såg den den här dagen.

Tankar i Velika Mlaka

För att förstå staden där jag bor behöver jag ibland se landsbygden som omger den. Visserligen bor jag i en del av Zagreb där landsbygden liksom sipprar in mellan stadshusen och det finns många sådana delar här i Zagreb, det har jag sett, men någon gång vill jag gå på riktiga bygator och titta på byarnas hus och människorna som kommer ut ur dem eller går in i dem.

Kanske är det fel att kalla detta för att ”förstå staden”, kanske är detta mer ett slags bejakande av min egen lantlighet, en lantlighet jag har fastän jag aldrig bott på landet, fast jag har ofta bott i små städer och där ser man lätt ut över randen. Men något korn av sanning finns det kanske ändå i detta, för det måste ju vara så att många av människorna här i Zagreb har rötter i byarna som ligger omkring, inte alla förstås, inte jag, inte de flesta jag känner här, men många. Det är något med detta att en stad föds ur sin bygd, sin landsbygd och det ger den vissa speciella drag som skiljer den från andra städer.

När jag gick längs de små gatorna i Velika Mlaka tänkte jag på denna by som Zagrebs mor.

Savski Nasip

Våren är här och vi är tillbaka vid Sava och vi vandrar på nytt på flodbankarna från bro till bro till bro. Ibland stannar vi och tittar ner i Savas strömmande, virvlande vattenmassor. Fram till maj eller juni är det här nu vårt revir igen; sedan jagar hettan bort oss ännu en gång.

Och idag börjar sommarterminen.

Duino

När jag är i Trieste har jag gärna många mål, men märkligt nog hamnar jag ändå alltid någonstans, dit jag inte förväntat mig komma. Den här gången kom jag till den lilla staden Duino, för där strax under Thurn-und-Taxis-slottet bor vänner till mig. Där sov jag i en skeppskoj för en flicka, som nu är vuxen, och genom fönstret såg jag havet.

På morgonen gick vi lite längs Rilke-promenaden på bergskammen utmed havet och jag fick veta att min värds kunskaper i tyska härstammar från Duineser Elegien, som han fick lära sig utantill som pojke.

O und der Frühling begriffe –, da ist keine Stelle,

die nicht trüge den Ton der Verkündigung. Erst jenen kleinen

fragenden Auflaut, den, mit steigernder Stille,

weithin umschweigt ein reiner bejahender Tag.

Dann die Stufen hinan, Ruf-Stufen hinan, zum geträumten

Tempel der Zukunft –; dann den Triller, Fontäne,

die zu dem drängenden Strahl schon das Fallen zuvornimmt

im versprechlichen Spiel . . . . Und vor sich, den Sommer.

ur Duineser Elegien, kapitet 7


blick mot Trieste

I Duino talar man både italienska och slovenska. Fram till andra världskrigets slut hade staden slovensk majoritet – slottets värld var alltid en annan. Efter kriget kom många italiensktalande istrier hit, sedan de fördrivits från sina hemtrakter. Idag verkar språken väga ganska jämt och vi hörde båda språken längs vår promenadväg.

°°

PS Idag finns det en ny text om Herr Sleeman kommer i Salongen.

Triestes linjer

Trieste är en stad som behärskas av stora linjer. Själva grunden är de vidsträckta horisonella linjerna som talar med horisonten längst där ute där hav möter himmel. Det plana, det liggande låga – kajernas och pirarnas linjer skänker betraktaren stillhet och platser att lägga sin eftertanke.


Molo Audace


Molo Audace från sidan

Men om man skulle vända blicken inåt staden, så skulle man se ett helt annat linjespel. Husen klättrar uppför branterna, plötsligt är allting stup och tvärdjup. Trieste är – innanför sin starka horisontallinje – också en de vertikala linjernas stad.