Andraårsstudenterna har just skrivit om sina hemstäder och jag har valt en som jag vill låta er läsa:
Mitt Zagreb
Att växa upp och leva 100 meter från Sava är inte alltid lätt, men det ger verkligen en utomordentlig känsla. Zagreb är en stad som är både liten och stor, sofistikerad och lurig, mild och grov. Man blir förälskad i honom med tiden. För mig är Zagreb en person. På vintern promenerar min stad och jag på Strossmayers promenad. Allt är vitt och natten kommer tidigt. Stadens ljus reflekteras i snön. På sommaren promenarar vi genom Maksimir, vi ligger i gräset eller åker båt runt sjön. Zagreb var med mig när jag var kär första gången. Han köpte en söt björn åt mig till Alla hjärtans dag och han gillade Beatles-låten „Yesterday“. Det kommer jag ihåg. Nu studerar han i New York. Zagreb var med mig när jag gick på min första konsert i Tvornica Kulture, en av Zagrebs bästa rock’n’roll-klubbar för avantgarde. Jag och mina vänner var 14 år gamla och vi tyckte att hela världen var vår. Många gånger på våren går vi till Bundek. Vi ligger på stranden eller grillar. Våren är kanske den vackraste årstiden. Staden och naturen vaknar, människor kommer och ligger på gräset i parken Zrinjevac igen. Många dagar har vi tillbringat i Zrinjevac med musik, vin och blommor. När Cinestar öppnades, började alla gå på bio ganska ofta. Att gå på bio var tradition för mig och mina föräldrar när jag var liten. Jag gillade Cinestar så mycket. Ilica var alltid reserverad för shopping. Men sedan öppnades City Center, Arena Zagreb, Avenue Mall… Cvjetni trg fick sitt komplex av glas. H&M, Zara, Bershka… Zagreb blev en riktig europeisk stad. Varje år kommer mer och mer turister för att besöka honom.
Jag vet inte var jag ska leva senare i livet. Kanske är det inte så viktigt nu. Men aldrig ska jag glömma vissa trasiga gator, blixtarna från den våta järnvägen, den första spårvagnen genom Utrine eller den varma glansen i mina vänners ögon.
text & bild: Ana Mastelić
Jag blir både rörd och glad av att läsa denna fina text. Att skriva på ett nytt språk är som en nyförälskelse som framkallar starka känslor för en person som man inte känner så väl. Den teoretiska termen för detta fenomen är ”paradox”, men jag kallar det för förälskelse och pånyttfödelse för att man föds på nytt varje gång man lär sig ett nytt språk. Att skriva på ett nytt språk kan också jämföras med att prova drömkostymen som man har köpt på postorder. Man känner sig liten och svag för att kostymen är mycket stor, men omfånget gör att man får utrymme att växa. Din student Ana har alla chanser att växa snabbt och ståtligt i sin nya kostym som hon kommer att fylla, inte bara med grammatikens regelverk, utan även med mängder av metaforer, retoriska kullerbyttor, glädje och sorg, poesi och salighet. Stort grattis till Dig Bodil för Dina framgångar som svensk missionär.
Hej Mircea,
tack för din vackra beskrivning av vad det innebär att skriva på ett språk! Och jag vill också säga att jag tror att det du säger om Ana är sant.