Duino

När jag är i Trieste har jag gärna många mål, men märkligt nog hamnar jag ändå alltid någonstans, dit jag inte förväntat mig komma. Den här gången kom jag till den lilla staden Duino, för där strax under Thurn-und-Taxis-slottet bor vänner till mig. Där sov jag i en skeppskoj för en flicka, som nu är vuxen, och genom fönstret såg jag havet.

På morgonen gick vi lite längs Rilke-promenaden på bergskammen utmed havet och jag fick veta att min värds kunskaper i tyska härstammar från Duineser Elegien, som han fick lära sig utantill som pojke.

O und der Frühling begriffe –, da ist keine Stelle,

die nicht trüge den Ton der Verkündigung. Erst jenen kleinen

fragenden Auflaut, den, mit steigernder Stille,

weithin umschweigt ein reiner bejahender Tag.

Dann die Stufen hinan, Ruf-Stufen hinan, zum geträumten

Tempel der Zukunft –; dann den Triller, Fontäne,

die zu dem drängenden Strahl schon das Fallen zuvornimmt

im versprechlichen Spiel . . . . Und vor sich, den Sommer.

ur Duineser Elegien, kapitet 7


blick mot Trieste

I Duino talar man både italienska och slovenska. Fram till andra världskrigets slut hade staden slovensk majoritet – slottets värld var alltid en annan. Efter kriget kom många italiensktalande istrier hit, sedan de fördrivits från sina hemtrakter. Idag verkar språken väga ganska jämt och vi hörde båda språken längs vår promenadväg.

°°

PS Idag finns det en ny text om Herr Sleeman kommer i Salongen.

2 tankar om “Duino

  1. Hmm, det ser ut som om du klivit utanför staketet för att ta bilden. Jag minns det som väldigt brant…
    På skrivbordet har jag en liten bit kalksten från stigen som minne.

  2. Nej, jag är nog inte utanför staketet, möjligen min mobil. Jag är rätt svindlig, så det är inget för mig att klänga vid någon brant.

Kommentera