Här och där utmed nattliga gator i Donji grad, den nedre delen av Zagrebs innerstad, kan man, om man är uppmärksam på det där sömngångaraktiga sättet, upptäcka gömslen ur paradiset. Under de tunga mörka husen andas och lever på sina ställen de märkligaste små trädgårdsrum omgärdade med höga rostbitna järnstaket. Ett av dessa rum är en sagans rosengård. Den är en grönskande famn full av prunkande rosor i alla de färger vi kan önska oss. Luften därinne är stilla, innesluten i sin egen doft och tiden står orörlig i mörkret och väntar. De upplysta fönstren berättar också om stillhet och om att vi ingenting alls kan veta om de yttersta tingen. Och ändå är det lätt att tro att det är just här allt det djupaste i hemlighet sker. Att detta är tillvarons tigande mjuka mitt.
Jag vet inte riktigt varför, men den vackra bilden av rosenträdgården och de upplysta fönstren fick mig omedelbart att associera till Giorgio Bassanis ”Den förlorade trädgården”, som jag vet att du skrivit så entusiastiskt om.
Einar, när du säger detta, så kan jag bara ”ge dig rätt”. Egentligen förstår jag inte hur ”Il giardino dei Finzi-Contini” inte kom för mig vid den här anblicken.