Söndag i Samobor

Solen sken över vår söndag och min väninna Daniela, Londi och jag utnyttjade precis som många andra Zagrebbor dagen till att göra en utflykt till det idylliska Samobor. Lite vagt hade vi tänkt oss att gå upp till borgen Stari grad, men det stannade vid en tanke. Ganska snart efter vår ankomst till staden märkte vi att vi var hungriga, så vi stannade upp för lunch på gården till det här lilla gula hotellet, som faktiskt påminner en aning om en samoborska kremšnita:

Vi åt gott där i solen, drack lite vin och kände oss väl till mods. Efter maten gick vi maklig takt utmed den lilla floden lite vagt i riktning mot borgen.

Vid ett vägskäl insåg vi att vägen mot borgen förde in i skuggan, men eftersom skugga inte är något man längtar efter vid den här årstiden, valde vi den lata, soliga vägen och fortsatte utmed floden. Till slut kom vi fram till en liten bro som vi korsade och så tog vi några steg upp mot borgen på berget i alla fall, men vägen slutade strax efteråt vid en liten kyrka:

Där vände vi och följde floden tillbaka in mot staden och torget, där vi valde ut ”det rätta kaféet” och slog oss ner och varsin kremšnita, det berömda samoborska bakverket.

Som avslutning slog vi en liten lov genom en park i stadens nedre del och så var det dags för avfärd:

≈≈≈

PS Jag försvinner några dagar från bildskärmen för en sista liten resa innan terminen kastar loss på allvar här.

2 tankar om “Söndag i Samobor

  1. Jag föredrar nog Zagrebačka kremšnita eftersom det är choklad på toppen…Nej, bara skoj jag fick det från nätet. Jag tror vi har pratat om det här tidigare – ordet måste väl vara en s.a.s. slavifiering av det imperiala Cremeschnitte. Alltid roligt att träffa på sådana här lämningar från en bättre (?) tid.

    Det var en fin berättelse med fina bilder. Alltid roligt att läsa dina reseberättelser.

  2. Hej Bengt, ja, choklad på toppen vore förstås någonting! Vi pratar väl lite då och då om dessa centraleuropeiska bakverk. Och annat centraleuropeiskt. Igår stötte jag på ”gloriet” igen, nu i Enzo Bettizas ”Esilio” som jag läser om. Det är ju först nu, efter några år i Kroatien, som jag riktigt förstår vad han skriver om.

Kommentera