Kategori: Litteratur

Vid sidan av svenskundervisningen på ”Fakulteten” (jag har aldrig hört det svenska ordet ”fakultet” så ofta som här i Zagreb) strävar jag vidare med min Herta Müller-översättning. Igår stötte jag på ett ”problem”, nämligen en dikt av Sarah Kirsch, som Herta Müller citerar och kommenterar i en av sina essäer. Det är den här:

Dieser Abend, Bettina, es ist
Alles beim alten. Immer
Sind wir allein, wenn wir den Königen schreiben
Denen des Herzens und jenen
Des Staats. Und noch
Erschrickt unser Herz
Wenn auf der anderen Seite des Hauses
Ein Wagen zu hören ist.

Jag har letat mig fram till att den är hämtad ur diktsamlingen Rückenwind från 1976. Nu undrar jag om diktsamlingen eller möjligen bara den enskilda dikten finns i svensk översättning. Är det kanske någon av er som läser det här som vet?

För några dagar sedan fick jag post från Tjeckiska centret i Stockholm. Kuvertet innehöll två vackra kort, två lockande inbjudningar, men avståndet mellan Zagreb och Stockholm tillåter mig tyvärr inte att tacka ja till någon av den, men jag tycker om att föreställa mig att jag gått dit (och dit).

Här är det ena kortet:

Jag läser det viktigaste ur baksidestexten:

Franz Kafka och Bruno Schulz
– gränslandets mästare

5 oktober 2010 – 13 mars 2011

Invigning 4 oktober kl. 18.00 i Vasa Reals aula, Karlbergsvägen 15,
med efterföljande vernissage på Judiska Museet, Hälsingegatan 2

Program:

Yvonne Jacobsson hälsar välkommen
Museichef, Judiska Museet i Stockholm

Kataryna Tubylewicz presenterar Schulz och hans värld
Direktör, Polska institutet i Stockholm

Lucie Svobodova berättar om människan, författaren och ikonen Franz Kafka
Direktör, Tjeckiska centret i Stockholm

Agneta Pleijel talar om Mellaneuropas unika kreativa kraft före andra världskriget samt inviger därmed utställningen
Författare och dramatiker

Professor Staffan Scheja spelar musik av Chopin och Janáček

..

Och här är det andra kortet:

Något ur baksidestexten:

Jan Lukas
Fotografier ur serien Prag – Franz Kafkas hemstad

Jan Lukas (1915-2006) är bredvid Josef Koudelka en av Tjeckiens främsta dokumentärfotografer som nått världserkännande. Hans verk ställs ut för första gången i Sverige. I närvaro av Markéta Mališová, direktör för Franz Kafka Samfundet och Arnošt Lustig, författare och journalist onsdagen den 6 oktober 2010 kl. 18 på Tjeckiska centret. Utställningen pågår t.o.m. den 28 oktober 2010.

..

Jag tackar för inbjudningarna.

Här är som avslutning några länkar till texter om Franz Kafka och Bruno Schulz ur mitt eget förråd:

Bruno Schulz lever än

Kafka – teckningar och texter

Kafka – De förbispringande

Franz Kafka: Die Bäume

.

PS I Salongen publiceras idag en ny text.

Nobelpriset i litteratur gick, som vid det här laget alla intresserade vet, till Mario Vargas Llosa. Jag har inte läst så mycket av honom, tre romaner närmare bestämt. Kanske lockas jag att läsa något mer nu snart, när det kommer att finnas diverse nyutgåvar. Av de tre romaner jag läst är det särskilt en som gjort skarpa märken i mitt minne: Staden och hundarna, en skildring av en militärakademi, där förtryck och pennalism frodades. Jag läste den som tonåring och jag har ännu kvar otäcka bilder av människoplågeri och förnedring i mitt huvud från den första läsningen. Fast jag minns också helt andra saker som baren "La Perlita", de unga männens hårda gemenskap, platsnamnen Miraflores, el Malecón… och trängseln på spårvagnarna i Lima. Jag tänkte på en sådan trängselskildring – ja, tro mig om ni vill – så sent som härom dagen, när solen stod på för fullt genom rutorna och det var ovanligt trångt på spårvagn nummer 13 här i Zagreb.

För dem av er som vill läsa om Vargas Llosa ”på riktigt” rekommenderar jag den här texten av Inger Enkvist, som bygger på en intervju hon gjorde med honom i Stockholm 2006.

Och här finns hela romanen La ciudad y los perros att läsa i original.

.

PS Här i Kroatien är det Självständighetsdagen idag. Igår sjöngs det i baren här tvärs över till sena kvällen, men nu på morgonen är det – förstås – ovanligt lugnt på gatorna här i kvarteret, fast bagerierna och de flesta andra små butikerna håller öppet som vanligt. När Londi och jag alldeles nyss gick genom parken strax intill den annars så bullriga Vukovarska, var det nästan tyst och i spårvagnen som for förbi däruppe, såg jag bara några ensliga figurer.

”Wisława Szymborska fick priset 1996, så Adam Zagajewski kan nog inte få det nu, så mycket polskt”, hörde jag någon säga, men ändå: Inte handlar priset (bara) om kvotering och nationaliteter? Här är i alla fall en dikt av Adam Zagajewski ur antologin ”Törst”, som jag tycker mycket om, och jag tror vad jag tror om det där priset…

Barbarerna

Det var vi som var barbarerna.
Det var för oss ni darrade i era palats.
På oss väntade ni med bultande hjärtan.
Det var om våra språk ni sade:
de består visst bara av konsonanter,
prassel, viskningar och höstlöv.
Det var vi som levde i de svarta skogarna.
Det var oss Ovidius fruktade i Tomis,
det var vi som dyrkade gudar med namn
som ni inte kunde uttala.
Men vi fick också känna på ensamhet
och rädsla, och vi fick lust på poesi.

.

översättningen är gjord av Anders Bodegård

.

PS Mitt internet här i Zagreb är lite skakigt, så ibland kan det bli en lucka i pausträdsflödet.

Här framför huset finns ett slags park eller trädgård. Det löper en liten väg i en trekant genom den och i hörnen sträcker sig vägarna vidare. Under valnötsträden och de andra träden – ett är förresten ett päronträd har jag upptäckt, men päronen har alla fallit redan ner eller blivit plockade – finns ett par bänkar utplacerade. Där sitter ibland några tanter och pratar eller ett ungt par tätt ihop eller någon läsande eller rökande man eller kvinna. Härom dagen tog jag med mig en bok och satte jag mig på en av bänkarna och Londi slog sig ner i skuggan av trädet bakom och låg där och spanade efter den lilla trebenta ekorrhunden som sniffade omkring i gräset strax intill. Snett framför oss gick några gamla tanter och samlade nötter under ett av de höga valnötsträden. När de plockat ihop tillräckligt slog de sig ner på en bänk och vilade.

Jag tog fram ”Floder” av Jevgenij Grisjkovets (Ersatz’ förlag, översättning Kristina Rotkirch) och började läsa. Boken handlar om en uppväxt i en ganska stor stad i Sibirien och om hur långt bort från allt annat Sibirien ligger och om hur oformligt stort och obeskrivbart detta land är. Berättarrösten i boken är glad och obändig vad den än skildrar och jag känner mig plötsligt uppsluppen inför de grå höghusen omkring mig och när jag hör männens röster i ölcaféet bakom mig ropa ”da, da” till varandra, så känns det som en perfekt ljudkuliss till min läsning.

.

.

Hela staden bestod av sådana där historier, tecken och spännande frestelser. Den var enorm och den bara växte. Jag bodde alltid i utkanterna, i nya stadsdelar. Vi flyttade någon gång från en ny stadsdel som precis börjat bli bekvämt utrustad till en ännu nyare stadsdel där det inte fanns någon som helst service.

Jag minns hur vi flyttade in i ett nytt niovåningshus som stod vid själva stadsgränsen.

Bakom gränsen fanns en björkdunge och längre bort åkrar. Det hände ibland att kor förirrade sig till vårt hus och att pojkar från byn kom ridande på sina hästar. De aktade sig för oss och vi var smått rädda för dem också. Vi tyckte att de på något sätt var vuxna på riktigt, dessa bondpojkar. De rökte alla på ett självklart sätt, utan att hävda sig… helt enkelt för att röka. De tyckte om att röka, de ville röka och då rökte de. Det syntes tydligt att de inte bad om lov att att gå eller rida någonstans. De gjorde vad de ville, de red sina hästar med piskor och dessutom bar de kniv allihop. Till vårt hus kom de för att åka hiss och titta på sin by från taket varifrån också floden syntes tydligt.

Nej, Zagreb är inte Kemerovo, men det finns nog inte så få stunder då den här utkanten strax norr om Sava liknar Kemerovo mer än den bländande vackra dalmatiska kusten (som lär ligga bara någon timme härifrån).

.

PS I Salongen har jag nu satt in en text om en novell av en delvis bortglömd italiensk författare som absolut borde översättas till svenska.