Kategori: Litteratur

Nobelpriset i litteratur gick, som vid det här laget alla intresserade vet, till Mario Vargas Llosa. Jag har inte läst så mycket av honom, tre romaner närmare bestämt. Kanske lockas jag att läsa något mer nu snart, när det kommer att finnas diverse nyutgåvar. Av de tre romaner jag läst är det särskilt en som gjort skarpa märken i mitt minne: Staden och hundarna, en skildring av en militärakademi, där förtryck och pennalism frodades. Jag läste den som tonåring och jag har ännu kvar otäcka bilder av människoplågeri och förnedring i mitt huvud från den första läsningen. Fast jag minns också helt andra saker som baren "La Perlita", de unga männens hårda gemenskap, platsnamnen Miraflores, el Malecón… och trängseln på spårvagnarna i Lima. Jag tänkte på en sådan trängselskildring – ja, tro mig om ni vill – så sent som härom dagen, när solen stod på för fullt genom rutorna och det var ovanligt trångt på spårvagn nummer 13 här i Zagreb.

För dem av er som vill läsa om Vargas Llosa ”på riktigt” rekommenderar jag den här texten av Inger Enkvist, som bygger på en intervju hon gjorde med honom i Stockholm 2006.

Och här finns hela romanen La ciudad y los perros att läsa i original.

.

PS Här i Kroatien är det Självständighetsdagen idag. Igår sjöngs det i baren här tvärs över till sena kvällen, men nu på morgonen är det – förstås – ovanligt lugnt på gatorna här i kvarteret, fast bagerierna och de flesta andra små butikerna håller öppet som vanligt. När Londi och jag alldeles nyss gick genom parken strax intill den annars så bullriga Vukovarska, var det nästan tyst och i spårvagnen som for förbi däruppe, såg jag bara några ensliga figurer.

”Wisława Szymborska fick priset 1996, så Adam Zagajewski kan nog inte få det nu, så mycket polskt”, hörde jag någon säga, men ändå: Inte handlar priset (bara) om kvotering och nationaliteter? Här är i alla fall en dikt av Adam Zagajewski ur antologin ”Törst”, som jag tycker mycket om, och jag tror vad jag tror om det där priset…

Barbarerna

Det var vi som var barbarerna.
Det var för oss ni darrade i era palats.
På oss väntade ni med bultande hjärtan.
Det var om våra språk ni sade:
de består visst bara av konsonanter,
prassel, viskningar och höstlöv.
Det var vi som levde i de svarta skogarna.
Det var oss Ovidius fruktade i Tomis,
det var vi som dyrkade gudar med namn
som ni inte kunde uttala.
Men vi fick också känna på ensamhet
och rädsla, och vi fick lust på poesi.

.

översättningen är gjord av Anders Bodegård

.

PS Mitt internet här i Zagreb är lite skakigt, så ibland kan det bli en lucka i pausträdsflödet.

Här framför huset finns ett slags park eller trädgård. Det löper en liten väg i en trekant genom den och i hörnen sträcker sig vägarna vidare. Under valnötsträden och de andra träden – ett är förresten ett päronträd har jag upptäckt, men päronen har alla fallit redan ner eller blivit plockade – finns ett par bänkar utplacerade. Där sitter ibland några tanter och pratar eller ett ungt par tätt ihop eller någon läsande eller rökande man eller kvinna. Härom dagen tog jag med mig en bok och satte jag mig på en av bänkarna och Londi slog sig ner i skuggan av trädet bakom och låg där och spanade efter den lilla trebenta ekorrhunden som sniffade omkring i gräset strax intill. Snett framför oss gick några gamla tanter och samlade nötter under ett av de höga valnötsträden. När de plockat ihop tillräckligt slog de sig ner på en bänk och vilade.

Jag tog fram ”Floder” av Jevgenij Grisjkovets (Ersatz’ förlag, översättning Kristina Rotkirch) och började läsa. Boken handlar om en uppväxt i en ganska stor stad i Sibirien och om hur långt bort från allt annat Sibirien ligger och om hur oformligt stort och obeskrivbart detta land är. Berättarrösten i boken är glad och obändig vad den än skildrar och jag känner mig plötsligt uppsluppen inför de grå höghusen omkring mig och när jag hör männens röster i ölcaféet bakom mig ropa ”da, da” till varandra, så känns det som en perfekt ljudkuliss till min läsning.

.

.

Hela staden bestod av sådana där historier, tecken och spännande frestelser. Den var enorm och den bara växte. Jag bodde alltid i utkanterna, i nya stadsdelar. Vi flyttade någon gång från en ny stadsdel som precis börjat bli bekvämt utrustad till en ännu nyare stadsdel där det inte fanns någon som helst service.

Jag minns hur vi flyttade in i ett nytt niovåningshus som stod vid själva stadsgränsen.

Bakom gränsen fanns en björkdunge och längre bort åkrar. Det hände ibland att kor förirrade sig till vårt hus och att pojkar från byn kom ridande på sina hästar. De aktade sig för oss och vi var smått rädda för dem också. Vi tyckte att de på något sätt var vuxna på riktigt, dessa bondpojkar. De rökte alla på ett självklart sätt, utan att hävda sig… helt enkelt för att röka. De tyckte om att röka, de ville röka och då rökte de. Det syntes tydligt att de inte bad om lov att att gå eller rida någonstans. De gjorde vad de ville, de red sina hästar med piskor och dessutom bar de kniv allihop. Till vårt hus kom de för att åka hiss och titta på sin by från taket varifrån också floden syntes tydligt.

Nej, Zagreb är inte Kemerovo, men det finns nog inte så få stunder då den här utkanten strax norr om Sava liknar Kemerovo mer än den bländande vackra dalmatiska kusten (som lär ligga bara någon timme härifrån).

.

PS I Salongen har jag nu satt in en text om en novell av en delvis bortglömd italiensk författare som absolut borde översättas till svenska.

Det var länge sedan jag tänkte på Christine Brückners roman Jauche und Levkojen (Gödselvatten och lövkojor), en roman som handlar om livet på godset Poenichen i det gamla Hinterpommern mellan 1918 och 1945. Men nu när jag tittade på kartan över nordvästra Polen kom jag att tänka på den igen. Jag tänkte särskilt på ett ställe i boken där Brückner lokaliserade fiktionens Poenichen någonstans i centrum av en liksidig triangel med tre av verklighetens städer som hörn. Nu har jag slagit upp stället i boken:

Suchen Sie Dramburg, immerhin eine Kreisstadt (poln. Drawsko), an der Drage gelegen, die Einwohnerzahl unter zehntausend. Etwa 30 Kilometer südwestlich von Dramburg liegt Arnswalde (poln. Choszczno), kaum größer als Dramburg, ebensfalls eine Kreisstadt; südöstlich in etwa derselben Entfernung dann Deutsch Krone (poln. Wałcz), nicht mehr Hinterpommern, sondern bereits Westpreußen, Teil des ehemaligen Königreiches Polen, gleichfalls eine Kreisstadt. Wenn Sie nun diese drei Städtchen durch drei Geraden miteinander verbinden, entsteht ein gleichseitiges Dreieck. Wenn Sie die geometrische Mitte dieses Städte-Dreiecks ausmachen, stoßen Sie auf Poenichen.

När jag läste det här i början av 1990-talet tedde sig alla platserna såsom liggande bortom det jag någonsin skulle kunna komma till, ja, även de tre städerna verkade för mig ligga i ett fantasins land.

tyvärr är kartan här lite trasig och förskjuten så att namnet Choszczno inte riktigt syns

En morgon i Barlinek tänkte jag att nu är ögonblicket kommet, nu finns möjligheten att se Dramburg, Arnswalde och Deutsch Krone. Och vi gav oss av. Det regnade vid avfärden och hela dagen kom sedan att badas i regn. De tre städerna visade sig vara mycket skadade av kriget och återuppbyggnadet verkade till största delen ha gällt de stora tunga kyrkorna i tegelgotik; mellan dem var det på många ställen tomrum eller fula hyreshus. Jag tog ändå lite bilder mellan skurarna.

Här är en vy från Drawsko:

Denna bild fann jag på en husvägg i staden:

Och här är den mäktiga Mariakyrkan i Choszczno:

I Wałcz valde jag en annan vy än en tegelkyrka, eftersom det fanns några vackra smågator att fotografera också:

Precis som i Drawsko fann jag även här en stadsplan på en husvägg.

Genom de här stadsbesöken gled Poenichen ännu längre in i sin fiktion för mig. Och det vet jag egentligen inte om jag ska vara glad eller ledsen över. Kanske båda delar.

Lucija Stupica (f. 1971) är en slovensk poet med tre diktsamlingar bakom sig. Jag fick för bara någon dag sedan den första svenska översättningen av hennes dikter i min hand. Alla de tre diktsamlingarna "Cello i solen", "Vindfångare" och "Ön, staden och de andra" har fått lämna textbidrag till den svenska volymen som heter "När avtrycken vaknar" efter en dikt ur "Vindfångare".

Jag fick den här diktantologin för knappt ett år sedan och nu när jag läser om dikterna i den, märker jag att ganska mycket av det första intrycket består: ”en luftig känsla, en känsla av att vara i ett landskap och ett slags stilla, kanske ytligt sett omotiverad, glädje”. Fast nu finner jag nog mera vemod än jag gjorde vid den första läsningen, men det är ett slags ”bevingat” vemod, som inte drar ner en mot marken. Och gång på gång finner jag smala fickor fyllda med förundran över tillvaron.

Trång gränd

En trång gränd alldeles vid havet.
Det går någon framför mig.
Någon finns bakom mig. Ensamma.

Vid vattnet svanar, änder, duvor
bland mjuka kullar
av rosa klippor.

Längre fram börjar jag hushålla med stegen,
att gå är att komma närmare sig själv.
Efter regnet går klipporna i blom,

solen spränger dem i glitter.
Jag måste sätta mig ljudligt,
av att gå blir människan trött.

Allt det yttre är inre.
Det som är bakom mig överväldigar mig.

°°

Översättningen är gjord av Jan Henrik Swahn och han har också skrivit ett mycket läsvärt efterord till antologin. Förlaget är Rámus.