Här framför huset finns ett slags park eller trädgård. Det löper en liten väg i en trekant genom den och i hörnen sträcker sig vägarna vidare. Under valnötsträden och de andra träden – ett är förresten ett päronträd har jag upptäckt, men päronen har alla fallit redan ner eller blivit plockade – finns ett par bänkar utplacerade. Där sitter ibland några tanter och pratar eller ett ungt par tätt ihop eller någon läsande eller rökande man eller kvinna. Härom dagen tog jag med mig en bok och satte jag mig på en av bänkarna och Londi slog sig ner i skuggan av trädet bakom och låg där och spanade efter den lilla trebenta ekorrhunden som sniffade omkring i gräset strax intill. Snett framför oss gick några gamla tanter och samlade nötter under ett av de höga valnötsträden. När de plockat ihop tillräckligt slog de sig ner på en bänk och vilade.
Jag tog fram ”Floder” av Jevgenij Grisjkovets (Ersatz’ förlag, översättning Kristina Rotkirch) och började läsa. Boken handlar om en uppväxt i en ganska stor stad i Sibirien och om hur långt bort från allt annat Sibirien ligger och om hur oformligt stort och obeskrivbart detta land är. Berättarrösten i boken är glad och obändig vad den än skildrar och jag känner mig plötsligt uppsluppen inför de grå höghusen omkring mig och när jag hör männens röster i ölcaféet bakom mig ropa ”da, da” till varandra, så känns det som en perfekt ljudkuliss till min läsning.
.
.
Hela staden bestod av sådana där historier, tecken och spännande frestelser. Den var enorm och den bara växte. Jag bodde alltid i utkanterna, i nya stadsdelar. Vi flyttade någon gång från en ny stadsdel som precis börjat bli bekvämt utrustad till en ännu nyare stadsdel där det inte fanns någon som helst service.
Jag minns hur vi flyttade in i ett nytt niovåningshus som stod vid själva stadsgränsen.
Bakom gränsen fanns en björkdunge och längre bort åkrar. Det hände ibland att kor förirrade sig till vårt hus och att pojkar från byn kom ridande på sina hästar. De aktade sig för oss och vi var smått rädda för dem också. Vi tyckte att de på något sätt var vuxna på riktigt, dessa bondpojkar. De rökte alla på ett självklart sätt, utan att hävda sig… helt enkelt för att röka. De tyckte om att röka, de ville röka och då rökte de. Det syntes tydligt att de inte bad om lov att att gå eller rida någonstans. De gjorde vad de ville, de red sina hästar med piskor och dessutom bar de kniv allihop. Till vårt hus kom de för att åka hiss och titta på sin by från taket varifrån också floden syntes tydligt.
Nej, Zagreb är inte Kemerovo, men det finns nog inte så få stunder då den här utkanten strax norr om Sava liknar Kemerovo mer än den bländande vackra dalmatiska kusten (som lär ligga bara någon timme härifrån).
.
PS I Salongen har jag nu satt in en text om en novell av en delvis bortglömd italiensk författare som absolut borde översättas till svenska.
Ett svar på ”Jag satt och läste i parken”