Kategori: Litteratur

Här i Kroatien är det helg idag – Alla helgons dag – och det står en mild, stilla morgon här utanför mitt balkongrumsfönster. Igår såg jag jättelika vita och gula krysantemer överallt, de såldes på torgen, de bars omkring utmed gatorna, lyftes in i bilar, kom ut ur hus i famnen på människor.

I Sverige har man väl just lämnat en halloweenhelg bakom sig. För att anknyta lite till Allhelgonahelgen vill jag nu läsa några rader ur Olga Tokarczuks senast till svenska översatta roman Styr din plog över de dödas ben:

Vinter får vi strax efter Allhelgonahelgen. Så är det här, hösten plockar in sina Redskap och leksaker, skakar ner löven – de behövs inte längre, sveper in dem under gränsposteringarna, drar loss färgen från gräset tills det blir grådaskigt och intetsägande. Sedan framträder allt i svartvitt: på de plöjda åkrarna faller snön.

–Styr din plog över de dödas ben – citerade jag för mig själv en rad av Blake – var det så den löd?

Jag stod i fönstret och betraktade naturens skyndsamma föranstaltningar, tills skymningen föll och vintern inledde sin parad i mörkret. På morgonen letade jag fram dunjackan, den röda från Goda Nyheten, samt några yllemössor.

Samurajens rutor täcktes av ett tunt lager frost, ännu ung, finmejslad och späd som kosmiskt mycelium. Två dagar efter Alla själars dag for jag in till stan för att hälsa på Goda Nyheten och köpa vinterstövlar. Från och med nu gällde det att vara beredd på det värsta. Himlen hängde lika lågt som den brukade vid den här årstiden. Ljusen på kyrkogårdarna hade ännu inte brunnit ner, jag såg genom staketet att små färgade lampor spred sitt flackande sken mitt på dagen, som om människorna med denna lilla usla låga ville ge stöd åt den i Skorpionen försvagade Solen. Pluto härskade nu över världen. Det gjorde mig sorgsen.

Översättningen är gjord av Jan Henrik Swahn och romanen är utgiven av Ariel Förlag.

PS I Salongen finns sedan igår en text om en annan av Tokarczuks romaner.

Nyss läste jag en brännande roman av den lettiska författarinnan Gundega Repše. ”Tennets skrik” heter den och titeln anspelar på ett ljud som metallen tenn ger ifrån sig när man böjer ett tennföremål (står det i inledningen). Metallen tenn hittar jag kanske inte så mycket av i romanen, däremot skriket, för den här romanen är ett skrik. Huvuddelen av den består av en flickas dagboksanteckningar och dessa sträcker sig över cirka fem år, från 11-årsåldern och framåt. Tiden i boken är 1970-tal och platsen är till största delen Riga. Huvudpersonen Rugetta är en människa i uppror, man skulle kunna säga mot allt: mot sovjetsystemets förtryck, mot omgivningens hyckeri, mot livets och uppväxandets ofta svåra villkor. Berättarrösten är fylld av en nästan förtvivlad styrka. Den är vredgad, kavat, fräck, bångstyrig, självirionisk, förälskad, vild och galen. Rugetta är upproret personifierat och hennes uppror kostar allt. Och ändå är detta en bok full av humor.

Här är några citat ur boken, som varken gör anspråk på att vara representativa eller motsatsen:

Jag tycker inte om familjen Klebanov, för när de har använt badkaret stinker det som en offentlig bastu och golvet är fullt av hår. Men mamma försvarar dem. Ryssar är hjärtliga, säger hon, inte avundsamma som letter.

…

Om uppfostran ska fortsätta på det här viset, kommer jag att bli en lydig och strävsam kärring, som visserligen kan göra soppor, men som inte kommer att veta något om den mänskliga naturen och världen.

…

Kallad till Trups. Jag hade tillåtit mig att kalla det sovjetiska systemet för en slemmig frikadellsoppa, där vissa rullar ihop sig till blåaktiga bollar, andra simmar i dill, ytterligare andra låtsas vara orange morotsskivor, men för en konstnär är det för trångt i kastrullen och han tappar andan, därför kokar han allt till ånga och lämnar kastrullen. Det var ett fritt ämne i uppsatsskrivning om konstnärens öde och kall i sovjetlivets mångfald.

…

Översättningen är gjord av Juris Kronbergs och förlaget är Ariel Skrifter.

Den här veckan pågår bokmässan i Belgrad (som jag av hundskäl inte kan besöka), från måndag till söndag. Hedersgästland är det här året Sverige. Jag har i programmet hittat en liten introduktionstext på engelska om det det svenska inslaget. Det börjar så här:

Sweden will be the country in focus at this years Belgrade Book Fair. The project “Voices from Sweden“ is an innovative cooperation between four Swedish partners – the Swedish Embassy in Belgrade, the Swedish Arts Council, the Swedish Institute, and IKEA. We are all honoured to have the opportunity of presenting parts of the Swedish literature and some of the topics that are currently being discussed in public debates in Sweden.

Och fortsätter så här

Här är det officiella programmet i dess helhet. Tyvärr är det bara en liten del av den engelska versionen som verkligen är på engelska…

Speciellt intressant för mig är att åtta av svenskstudenterna från universitetet i Zagreb deltar på bokmässan genom att presentera en antologi med av dem själva nyöversatta textutdrag ur ett antal svenska romaner. Jag hoppas att få veta mer om detta när studenterna kommer tillbaka. Kanske kan jag locka in någon av dem i Salongen…

Igår kväll när mörkret hade fallit i mitt zagrebska utkantskvarter läste jag en dikt av Håkan Sandell; den här, trots att ingen Karlavagn fanns att se utan bara neonljus och -skyltar högt uppe i skyn:

Karlavagnen / Stora Björn

Än en gång tiden då björnfesten firades.
Den klaraste stjärnbilden stiger fram –
Gudsvagnens dragstång är Björnhonans svans.
Orubblig! Rör den sig är det jorden som rullar.
Lufsar hon, lyfter på tassarnas guldklor,
är det folk här som driver som lösryckta trasor för vinden
mellan bilvrak och nerslitna hyreskaserner,
som utan geist sänker blicken mot marken
men fortfarande under Björnen och vagnen.

Gula buskar, bleknade björkar i stadsutkanten,
står och fäller falskt guld genom kvällarna.
Slarviga, ringaktade, utan självbevarelsedrift –
räknar bort sig med sparvarnas små siffror.
Men tala inte om fall från en guldålder
för folk som måste stå pall genom natten.
Säkert sant att högre kulturer
trätt fram under Gudsvagnen, men förfallet
i världen är gammalt som Björnhonans vargula sår.

Under klara och halvklara dagar ser jag Mevednica (Björnberget) från ”balkongrummet” – ett litet stycke av berget skymtar mellan höghusen. Det skänker mig ett slags tillfredsställelse att se att berget verkligen är där.

Men de senaste dagarna har vi haft regn och gråväder här och då har berget varit svårt att ens föreställa sig.

Som ett slags kommentar till min kroatiska tillvaro läser jag Café Europa och Slavenka Drakulić och Balkan betyder berg av Kjell Albin Abrahamson. Ibland möts något jag läser med min vardagsverklighet här på ett nästan övertydligt sätt; detta trots att Abrahamsons bok främst handlar om hans upplevelser under kriget här och trots att båda böckerna kom till för över 15 år sedan och därför inte kan beskriva Kroatien idag. Men de här regniga grå dagarna har jag tänkt mycket på lerkapitlet i Café Europa ”Leran vi aldrig tycks bli kvitt”. Jag bor ju som jag har berättat tidigare i en utkant av Zagreb, en utkant som är en salig blandning av gammal landsortsbebyggelse, slitna hyreskaserner, hypermoderna skyskrapor med soptippar och vildvuxna gräsytor i oregelbundna mönster insprängda på fler ställen än jag först anade – och här och där plötsligt en grönsaksodling. Och i varje kvarter eller i bottenvåningen av varje större hus finns det småbutiker, bagerier, fotvårds- och frisersalonger, verkstäder, caféer och barer. Men detta område tillåts inte att hänga ihop, utan det skärs i en rad mindre bitar av de dånande flerfiliga trafiklederna. Så här skriver Drakulić om balkanska eller östeuropeiska stadsutkanter:

Utkanterna av våra städer har ofta en märklig förmåga att spreta åt alla de håll, som sjuka organismer, osammanhängande, sönderslitna vävnader: spöklika höghus som avtecknar sig mot horisonten, massor av bråte som bara ligger och skräpar, fabriker och hyreshus inklämda mellan soptippar, skjul, bondgårdar, små grönsaksodlingar och hela byar som de slukat upp för länge sedan, och som om man har tur förbinds med leriga vägar som slutar någonstans mitt ute bland fälten.

Visst finns det en del skillnader mellan det som beskrivs här och det som nu är. De femton åren har väl uppslukat ytterligare en bit av byarna och trafiken har ökat, så mycket, att jag hör klagomål på detta nästan varje dag.

Men nu till leran, som jag mötte de här dagarna. Den väller verkligen fortfarande upp mellan gatstenarna, så snart det regnat en stund. Här en lersekvens ur Drakulićs bok:

Den trängde upp genom asfalten, genom hål och sprickor – brunaktig, slipprig, precis som skit. Jag försökte se mig för och hoppade över vattenpölarna, men leran gick inte att undvika. Den fastnade under skorna, stänkte upp längs benen.

Och ett lerstycke till:

Leran försvinner aldrig från våra gator. Men varför finns den överallt? Mellan spårvagnsskenorna i Prag, i rännstenarna och framvällande ur kloakerna i Zagreb, i centrala Sofia, i Bratislava. Den finns alltid där under våra fötter. Då det har slutat regna torkar leran och lägger sig som ett gult dammlager på trottoarer, fönsterbräden, byggnader och bilar. Man vet att den finns där, bidar sin tid under den hoplappade asfalten och runt gatstenarna, bara väntar på en chans att få översvämma staden. Man går aldrig säker. När leran tränger fram drar man in den i huset, uppför trappan, in i hissen och ända in på mattan i vardagsrummet.

Men nu ser jag att molnlocket över staden börjar lyfta och jag anar åter Medvednicas kontur mellan hustaken. Kanske kommer de soliga dagar tillbaka…