Kategori: Litteratur

Herta Müllers essäsamling Hunger und Seide har fått sitt namn efter den femte och längsta essän i boken. I mitt översättande befinner jag mig nu i just den essän. Jag vill nu läsa de första två sidorna ur den här översättningen. Texten behöver ännu en del puts, men är nog redan ganska läsbar.

Hunger och siden

Män och kvinnor i vardagen

Kilhackan blixtrade. Försäljaren högg isär den rödblåa frusna stenen. Framför vågen stod en kö. Människor med stela blickar. De talade knappt, det var som om kilhackans hugg gjorde tungan tung. Kilhackans egg högg varje gång av en bit från stenens kant. Ibland var biten större, ibland mindre. Hos människorna som kommit ett stycke fram i kön, stod nyfikenheten skriven i ansiktena. Och frågan: Hur länge kommer stenen att räcka? Inte för alla. Inte för dem som köar tre hus längre bort på gatan.

Stenen bestod av hönshalsar, -vingar, -fötter, -huvuden. Dem hade man lagt i vatten och fryst ihop.

Så gick de första med sina blåröda klumpar förbi de andra och hemåt. De hade köpt kött den här dagen, sade de. Där sken solen på sprucken asfalt, halvt förtorkade träd kastade skuggor som bara bestod av grenar. På trottoaren låg de som sneda hornkronor. Där gick också kvinnan med högklackade skor förbi. Hon bar grenarnas sneda horn för ett par steg. Och klumpen bar hon bredvid den blekröda sidenklänningen.

Ett hönshuvud, jag såg det tydligt bredvid kvinnans tumme, jag såg på hennes skor när hon gick. I solen började den rödblåa isen redan att droppa bredvid hennes steg. Det fanns ett långt droppspår där kvinnan hade gått.

Jag tänkte: Hunger och siden. Och det fanns vrede och hjälplöshet innanför pannan. Andra i fattigare kläder kom sedan förbi droppspåret med sina klumpar. Och lämnade ett spår till och ännu ett. Sedan var hela trottoaren full av droppspår. De torkade så snabbt, som om den varma asfalten ville förtiga det som hände här. Hur hade gatan annars sett ut: rödblåa droppar som regn. Också barn gick förbi. De bar klumparna med båda händer. Dropparna sipprade ner i deras kläder.

Fattigdomen visade sig ibland bara som fattigdom. Den inneslöt ansiktena och blicken i ögonen som frånvaro. Ögonen var som tomma gångar också där ansiktena var slut. Det kunde jag uthärda, eftersom antagligen samma tomma gångar blickade ur mina ögon och förlängde dem. Fattigdomen var inte bara hungern i magen. Den var också hunger som livskänsla. Hunger efter ord och gester. Efter tal med höga röster. Hunger efter skratt. Hunger efter det oväsen som livet för.

Outhärdlig, omöjlig att stå ut med för ögonen och för hela sinnet var fattigdomen, där den visade upp bilder, som dem med den frusna stenen av kött. I de här bilderna öppnades sprickan som allt elände strömmade igenom hos alla, som levde i det här landet, och alla åren av förnedring i allas liv blixtrade till i ett enda ögonblick. Eller i många likadana ögonblick.

På de ställen där hunger och siden möttes slog bilden över. Den blev mer än det man såg: Där visade hungern i hungern på sig själv. Till det kunde man inte förhålla sig mer. Där var måttlösheten för stor. Där kunde man inte längre se på. Och inte gå dit mer. Och man kunde inte heller gå förbi där mer. Inte väja undan. Där inneslöt tjugo meter asfalt hela staden. Hela landet. Där kunde man bara gömma sig för sig själv inne i sitt eget huvud, tills man inte längre kunde förnimma sig själv och inte längre visste vem eller var man var. Där måste man förvandla sig till livlösa ting för att inte gråta, skratta, skrika som en galning. För att inte kräkas. Där gick det inte att förbise att var och en som följde ett droppspår, inte räknades alls. Och inte alla de andra heller. Och inte man själv. Där gick det inte att förbise att bara diktatorn räknades, ”folkets mest älskade son”, och hans närmaste. Där kunde man inte förbise att denna handfull härskande, varje gång de krökte ett finger, gjorde något som inte gick att fatta med tanken. Det gick bara att fatta i dessa bilder av hunger och siden.

°°

PS Pausträdet behöver fejas en smula, så här kommer att vara stilla ett par dagar.

Sedan en liten tid har jag Thomas Nydahls Långsamhetens nej här hos mig i min zagrebska utkant. Jag läser den oregelbundet och gå in och ut i den som jag vill och det går bra, för allt ligger överst i den – eller innerst. Kanske är det en andaktsbok. Utsidan är vacker och jag har – på bilden – lagt en liten sten från en småväg som leder ner till Sava på den:

Jag vill denna morgon läsa fyra ställen ur boken här under pausträdet:

Varje morgon vaknar jag med känslan av att det är just idag det gäller. Som om varje dag vore startpunkten för något radikalt annorlunda. Jag hinner inte längre än till förmiddagskaffet för att den känslan ska vara helt borta, utsuddad, försvunnen.

°°

Vem som bär det yttersta ansvaret för buset på kultursidor lär man träta om långt efter att vi är döda. Poängen är att ingen bär ansvaret – varken det innersta eller det yttersta. I vår tid händer allting av sig självt. Ansvar är ett ord som det blir allt svårare att uttala eller ens stava till. Allting som sker ligger utanför och bortom den enskilda individen, friskrivningen och lättnaden är kollektiv och närmast av masspsykosens art.

°°

Finns det en väg som leder till lycka? Arma människor som lever i den tron, gång på gång ska de bli besvikna och försöka torka ett ändlöst flöde av det slags tårar man gråter för att en illusion fått sig ännu en törn. Men om man gjorde tvärtom? Om man sa sig, och lät omgivningen höra det, att man egentligen bara vet att det finns en väg, och att den leder någonstans, vart kan man inte veta när man just börjat gå den, men med nyfikenhet och öppenhet också för de svartaste avgrunder och de smärtsammaste punkter, var redo att fortsätta gå den, då inbillar jag mig att förutsättningarna är bättre.

°°

Jag sitter alldeles stilla. Jag rör mig inte. Omvärlden tolkar det som ett tecken på nihilism. För mig är det blott ett förberedelsearbete. Jag inväntar den rätta stunden.

.

PS Boken är utgiven av Tusculum Förlag.

För ungefär en månad sedan skrev jag en text om Oskar Pastior med anledning av upptäckten av hans koppling till Securitate och reaktionerna på detta. I förrgår dök det upp en ny kommentar till texten, en kommentar som jag fann så läsvärd och intressant att jag bad skribenten Mircea Nitescu om lov att få publicera kommentaren som enskilt inlägg. Jag tackar för tillåtelsen. Här följer Nitescus text (som delvis också anknyter till samtalet under mitt Pastior-inlägg):

Jag läser Andningsgunga sedan i augusti. Jag läser bara några sidor per dag och vissa kapitel återvänder jag till om och om igen. Den här boken har dragit in mig i sin värld och jag har, på ett för mig naturligt, självklart men även något märkligt vis, blivit en av bokens gestalter. Jag kommer också därifrån, från denna värld av barbari, hjärntvättning, misstänksamhet, svek och obeskrivlig ensamhet. Jag har också upplevt tvångsarbete och dräpande hunger, oändligt långa förhör varvade med oändligt långa perioder av isolering. Men jag har inte vågat berätta om det. Inte bara för att jag saknar Hertas förmåga att översätta det oöversättliga utan för att jag har systematiskt vägrat inse det, genom historien åtskilliga gånger bevisade faktum, att omänskligheten kan bli en livsstil och t o m en vetenskaplig ideologi. Jag känner dock nu att Hertas bok hjälper mig att börja fatta det ofattbara. Boken är en spegel som visar för mig den värld som jag så väl känner igen, men som jag har hållit ganska tyst om i många år. Och för Dig, som inte har upplevt fysiskt detta helvete, är Andningsgunga en oerhörd verklig bild av en oerhörd verklig känsla.

Det som händer kring boken är också mycket viktigt att meditera över. Oskar Pastiors namnteckning på ett avtal med Securitate, efter att ha passerat helvetets portar fram och tillbaka i många år, är ytterligare en del av den tragedi som både han och denna del av världen fick leva med. Avtalet ändrar inte hans dramatiska livshistoria och det påverkar inte heller hans vittnesmål och livsverk. Pastior var bara en av dem som inför bödeln till sist tappade fotfästet. Han var helt enkelt inte i stånd att återvända till helvetet en gång till. Om man sätter sig in i hans situation, då förstår man hans val. För dem som inte har skrivit på eller gjort avbön är han dock en svikare. De som har orkat stå emot hela vägen godtar inte några förklaringar. De har bevisat att det går att stå pall inför barbari och förtryck.

Det är därför Herta Müller inte kan förlåta. Efter döden tog hennes bäste vän sin vänskap tillbaka. Symboliskt blev detta kanske Securitates värsta hämnd på Herta Müller, men jag är övertygad att hon kommer att finna inspiration även i denna så tragiska historia. Pastiors minne kan komma att hamna på historiens sophög. Av orsaker som Thomas Nydahl så väl beskriver här, kan den västerländska intellektuella puritanismen välja att radera Pastiors minnesmärken. Andningsgunga kan dock ingen plocka bort från litteraturhistorien. Trots sveket blir denna bok en otrolig stark, varm och mänsklig plattform för två av världens ensammaste människor, Herta Müller och Oskar Pastior.

Mircea Nitescu / f d politisk fånge

Här i Kroatien är det helg idag – Alla helgons dag – och det står en mild, stilla morgon här utanför mitt balkongrumsfönster. Igår såg jag jättelika vita och gula krysantemer överallt, de såldes på torgen, de bars omkring utmed gatorna, lyftes in i bilar, kom ut ur hus i famnen på människor.

I Sverige har man väl just lämnat en halloweenhelg bakom sig. För att anknyta lite till Allhelgonahelgen vill jag nu läsa några rader ur Olga Tokarczuks senast till svenska översatta roman Styr din plog över de dödas ben:

Vinter får vi strax efter Allhelgonahelgen. Så är det här, hösten plockar in sina Redskap och leksaker, skakar ner löven – de behövs inte längre, sveper in dem under gränsposteringarna, drar loss färgen från gräset tills det blir grådaskigt och intetsägande. Sedan framträder allt i svartvitt: på de plöjda åkrarna faller snön.

–Styr din plog över de dödas ben – citerade jag för mig själv en rad av Blake – var det så den löd?

Jag stod i fönstret och betraktade naturens skyndsamma föranstaltningar, tills skymningen föll och vintern inledde sin parad i mörkret. På morgonen letade jag fram dunjackan, den röda från Goda Nyheten, samt några yllemössor.

Samurajens rutor täcktes av ett tunt lager frost, ännu ung, finmejslad och späd som kosmiskt mycelium. Två dagar efter Alla själars dag for jag in till stan för att hälsa på Goda Nyheten och köpa vinterstövlar. Från och med nu gällde det att vara beredd på det värsta. Himlen hängde lika lågt som den brukade vid den här årstiden. Ljusen på kyrkogårdarna hade ännu inte brunnit ner, jag såg genom staketet att små färgade lampor spred sitt flackande sken mitt på dagen, som om människorna med denna lilla usla låga ville ge stöd åt den i Skorpionen försvagade Solen. Pluto härskade nu över världen. Det gjorde mig sorgsen.

Översättningen är gjord av Jan Henrik Swahn och romanen är utgiven av Ariel Förlag.

PS I Salongen finns sedan igår en text om en annan av Tokarczuks romaner.

Nyss läste jag en brännande roman av den lettiska författarinnan Gundega Repše. ”Tennets skrik” heter den och titeln anspelar på ett ljud som metallen tenn ger ifrån sig när man böjer ett tennföremål (står det i inledningen). Metallen tenn hittar jag kanske inte så mycket av i romanen, däremot skriket, för den här romanen är ett skrik. Huvuddelen av den består av en flickas dagboksanteckningar och dessa sträcker sig över cirka fem år, från 11-årsåldern och framåt. Tiden i boken är 1970-tal och platsen är till största delen Riga. Huvudpersonen Rugetta är en människa i uppror, man skulle kunna säga mot allt: mot sovjetsystemets förtryck, mot omgivningens hyckeri, mot livets och uppväxandets ofta svåra villkor. Berättarrösten är fylld av en nästan förtvivlad styrka. Den är vredgad, kavat, fräck, bångstyrig, självirionisk, förälskad, vild och galen. Rugetta är upproret personifierat och hennes uppror kostar allt. Och ändå är detta en bok full av humor.

Här är några citat ur boken, som varken gör anspråk på att vara representativa eller motsatsen:

Jag tycker inte om familjen Klebanov, för när de har använt badkaret stinker det som en offentlig bastu och golvet är fullt av hår. Men mamma försvarar dem. Ryssar är hjärtliga, säger hon, inte avundsamma som letter.

…

Om uppfostran ska fortsätta på det här viset, kommer jag att bli en lydig och strävsam kärring, som visserligen kan göra soppor, men som inte kommer att veta något om den mänskliga naturen och världen.

…

Kallad till Trups. Jag hade tillåtit mig att kalla det sovjetiska systemet för en slemmig frikadellsoppa, där vissa rullar ihop sig till blåaktiga bollar, andra simmar i dill, ytterligare andra låtsas vara orange morotsskivor, men för en konstnär är det för trångt i kastrullen och han tappar andan, därför kokar han allt till ånga och lämnar kastrullen. Det var ett fritt ämne i uppsatsskrivning om konstnärens öde och kall i sovjetlivets mångfald.

…

Översättningen är gjord av Juris Kronbergs och förlaget är Ariel Skrifter.