För en liten tid sedan läste jag essäsamlingen Att bo i världen av Natalia Ginzburg i översättning av Vibeke Emond och Gunnel Mitelman (utgiven av förlaget Perla). Jag har tidigare läst ungefär hälften av texterna i original, närmare bestämt de texter som ingår i Le piccole virtù. Den andra halvan av texter är hämtad från samlingen Mai devi domandarmi och dem läste jag nu för första gången. Översättningarna känns övertygande och jag kände igen mig i de texter jag läst förut, inte minst i essän om Cesare Pavese ”Porträtt av en vän”, som jag en gång skrev lite om här.
Den text jag tycker bäst om är, förutom den om Pavese, ”Vinter i Abruzzerna”, som handlar om familjen Ginzburgs förvisning till en liten by i Abruzzerna under fascismen. Texten börjar med en klimatbeskrivning, som trots eller på grund av sin enkelhet trollbinder mig:
I Abruzzerna finns det bara två årstider: sommaren och vintern. Våren är snöig och blåsig som vintern och hösten är varm och klar som sommaren. Sommaren börjar i juni och slutar i november. De långa soliga dagarna på de låga, uttorkade kullarna, det gula dammet på vägen och barnens dysenteri tar slut och vintern börjar. Folk upphör med att leva på gatorna och barfotapojkarna försvinner från kyrktrapporna.
Jag föreställer mig att Ginzburg skriver om det här för att hon som stadsmänniska i den lantliga förvisningen plötsligt känner vädrets makter komma mycket närmare inpå sig än i staden, där vädret mycket oftare går att bortse ifrån.
Hon berättar sedan att hon till en början tyckte att alla ansiktena i byn såg likadana ut. De var präglade av knapphetens och fattigdomens villkor. Sedan vänder hennes blick tillbaka till vädret och via det kommer hon in på vad exilen berövar henne och familjen:
När den första snön började falla brukade vi långsamt bemäktigas av sorgsenhet. Vi var i exil: vår stad var långt borta och långt borta var böcker, vänner och ett riktigt livs alla omväxlande händelser. Vi tände vår gröna kamin med det långa röret som gick tvärs över taket. Vi brukade alla samlas i rummet där kaminen fanns och där lagade vi mat och åt, min man satt och skrev vid det stora ovala bordet och barnen spred sina leksaker över golvet. I taket fanns en målad örn. Jag betraktade örnen och tänkte att just detta var förvisningen. Exilen var örnen, den var den gröna kaminen som brummade, den var den vidsträckta och tysta landsbygden och den orörliga snön.
Sedan vilar hon blicken på människorna i byn igen, på deras svåra liv, deras vidskepelse och hon funderar över hur annorlunda de ser på världen, vilka främmande fåglar de själva är. Ibland blev hemlängtan så stark att hon och hennes man kände bitterhet och hat mot byborna, som inte kunde förstå att man kunde vilja något helt annat än de själva. Men paret Ginzburg skämdes över sitt hat, eftersom de ”insåg att det var orätt”. När Natalia tar ut barnen på promenad om vintern tycker byborna att hon gör dem illa. ”Vad ont har de gjort”, undrar de. Främlingsskapet skaver och irriterar och barnens syn på tillvaron förändras under tiden i byn, även om föräldrarna försöker hålla kvar bilden av staden och ursprunget hos dem:
Jag talade med barnen om vår stad. De var mycket små när vi lämnade den och hade inget minne av den. Jag sade till dem att där hade husen många våningar, där fanns så många hus och gator och så många vackra affärer.
Men barnen levde i sitt nu och förstod ofta inte vad det var de skulle sakna: ”Men här finns ju Girò”, protesterade de. Girò ägde byns handelsbod och där fanns ju allt, tyckte de.
Sedan tar Ginzburg ett kort men drastiskt steg framåt i tiden och berättar om det som kom efter exilen: ”Min man dog i Rom i Regina Coelifängelset några månader efter att vi hade lämnat byn.”
Och så här slutar den korta texten:
Jag trodde då på en lätt och lycklig framtid, rik på uppfyllda önskningar, på erfarenheter och gemensamma strävanden. Men det var den tiden som var den bästa i mitt liv och först nu, när den har glidit ifrån mig för alltid, först nu vet jag det.
°°
PS En text ur Le piccole virtù som inte är med i den här boken är ”Silenzio”. Här har jag översatt ett kort avsnitt ur den.
Lite slumpvis, främst lockad av julpyntet som prydde den, fotograferade jag för kanske en vecka sedan en staty föreställande en för mig okänd kvinna. Jag tyckte om bilden och satte (igår) in den under pausträdet. Nu har en av mina läsare, Agneta, låtit mig veta vem kvinnan är. Det är den första kvinnliga kroatiska journalisten Marija Jurić Zagorka. Dessutom skrev Zagorka romaner och dramer, läser jag hos Wikipedia. Några av romanerna ska finnas i tysk översättning.
Att ingenting begära – hur raffinerat och hur inbringande! Man är trygg för besvikelsens alltid genanta malörer och ändå viss om någon vinning, ty så konsekvent och vaksamt kargt är inte livet att det inte, om så bara av vårdslöshet, kastar till oss en blomma eller en apelsin då och då.
