Kategori: Litteratur

Jag har ett litet bibliotek med mig hit ner till min sydslaviska tillvaro, ett litet bibliotek som växer, men ändå fortsätter att vara litet. Böckerna jag tog med mig valde jag med omsorg. En av dem är Bertil Malmbergs Under månens fallande båge, som jag läste ofta i för några år sedan.

Igår kväll läste jag kanske hälften av dikterna i samlingen igen. Jag letade inte efter någon särskild, men jag fann den här:

Barnet i måneskogen

Jag har gått vilse.
Var är min mor?
– Jag vet ej var jag irrar.
Har glömt var jag bor.
Jag hisnar jag bävar
vid silverdjupets rand
och ändå är det någon
som håller min hand.
Som en otydlig spegling
i en mörknande brunn:
så skymtar jag hans panna
hans ögon hans mun.
Jag känner honom icke.
Jag vet ej vad han vill.
Men jag har ju ingen annan
att trygga mig till.
Han leder mig. Jag följer.
Det är allt jag vet.
Han för mig allt djupare vilse
i skogen Väglöshet.

°°

Och den här:

I skogen Väglöshet

I skogen Väglöshet
i tjärnens dunkel
i ensamhetens sjö
där vill jag fiska
silverfiskar
trolska glädjefiskar
sprattlande hemlig lust
åt dig åt mig
medan månen går upp.

I skogen Väglöshet
i tjärnens dunkel
i ensamhetens sjö
där vill jag fiska
svarta fiskar
samvetsfiskar
tunga som stenar
krökande
mot ängslande djup
mitt vidjespö
under månens fallande båge.

Min översättning av Hunger und Seide har kommit ett stycke till och råöversättningen bör bli färdig till slutet av februari, om inget oförutsett inträffar. Här följer att avsnitt ur essän ”Lügen haben kurze Beine – die Wahrheit hat keine”:

Den skamligaste förbindelsen till förfalskandets hantverk hade i Rumänien (och kanske inte bara där) medicinen och rättsväsendet. Vid första ögonkastet hörde dessa inte till repressionsapparaten. Men läkare och advokater var dagligdags hantlangare åt polis och underrättelsetjänst. De erbjöd sitt yrkeskunnande som kryckor, när det handlade om att gå över lik utan att snubbla. De hjälpte de mäktiga att uppfinna brottslingar och att skyla över brott. På uppdrag förfalskade de levnadslopp och dödsorsaker. Polis och underrättelsetjänst lämnade sin önskelista till dem. På den stod ett slutresultat. Läkare och advokater fick välja vägen till detta resultat. De förfalskade med stor exakthet och skapade med klart omdöme en sannskyldig lögn. De levererade en förfalskning utan luckor, svart på vitt: Allt stämmer om man sätter det i relation till vartannat. Men sanningen når inte längre än till papprets kant. Om man sätter den i relation till det upplevda uppstår sprickan.

Journalister, som kommer från väst, vill vara noggranna. De letar efter sanningen, de bläddrar fram och tillbaka. De litar på pappret, det är de vana vid – de gör efterforskningar. De sätter samman det som står där svart på vitt med vartannat och det stämmer. De känner inte till det upplevda. Det uppstår ingen spricka.

Därför blir det så att chefen för rättsmedicinen i Timişoara, dr Milan Dressler, oförtröttligt fördelar sina rättsmedicinska urkunder över de döda från fattigkyrkogården i Timişoara bland västliga journalister. Ur dokumenten framgår det, att de döda som hittades i massgraven där i december 1989 inte blivit torterade och nedgrävda av Securitate under revolutionen, utan att de dött redan flera dagar tidigare. Spåren på kropparna sägs komma från obduktionen.

Igår kväll satt jag länge här i balkongrummet och läste den medeltida balladen Herr Olof och älvorna i sextonhundratalsspråksdräkt. Jag har den i pärmarna till Kersin Ekmans Herrarna i skogen, som vi en gång samtalade så ivrigt om både här och i Salongen.

:

Herr Oloff rijder om otte,
– drifwer dagg, faller rihm –
liuse dagen honom tychte
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.

Herr Oloff rijder för bergie,
– drifwer dagg, faller rihm –
finner en dantz medh elfwer.
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.

Där dantzer elff och elfwemågh,
– drifwer dagg, faller rihm –
elfwe kongens dotter medh vthslagit håår.
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.

Elfwe kongens dotter rächte hand från sig:
– drifwer dagg, faller rihm –
"Kom hijt, herr Olof, trådh dantz medh migh!"
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.

"Jntet träder iagh dantz medh tigh!"
– drifwer dagg, faller rihm –
Min fästemö haar thet förbudit migh.
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.

"Jntet iagh will, eij heller iagh må,
– drifwer dagg, faller rihm –
j morgon skall mit bröllop stå."
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.

"Will tu intet tråda dantzen medh migh,
– drifwer dagg, faller rihm –
en olycke skall jagh ställe på tigh."
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.

Herr Oloff snodde sin häst omkring,
– drifwer dagg, faller rihm –
siukdom och soth fölgde honom hem.
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.

Herr Oloff reedh i sin moders gård,
– drifwer dagg, faller rihm –
vthe hans moder för honom ståer.
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.

"War wählkommen, kier sohnen min!
– drifwer dagg, faller rihm –
Hwij ästu så bleek i blomme kind?"
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.

"Min fåhle war snabb och jagh war seen,
– drifwer dagg, faller rihm –
jagh stötte migh moth en eekegreen.
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.

Min kiere syster, bädda min sängh!
– drifwer dagg, faller rihm –
Min kiere broder, hälle hästen i engh!
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.

Min kiere moder, borsta mitt håår!
– drifwer dagg, faller rihm –
Min kiere fader, giör migh en båhr!"
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.

"Min kiere sohn, du sey ey så,
– drifwer dagg, faller rihm –
j morgon skall ditt bröllop stå!"
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.

"Stånde nu när thet stånda will
– drifwer dagg, faller rihm –
Alldrig kommer jagh til fästemö min."
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.

Jag greps igen av herr Olofs öde och satt en stund skräckslagen inför händelseförloppets oundviklighet. Hur värjer man sig emot mot ödets nycker? Nej, man värjer sig inte. Så jag vände på huvudets blad och följde i stället Kerstin Ekmans tankestigar kring balladen in ”skogskapitlet” i Divina Commedia och hit och dit till Walther von der Vogelweides Under der linden. Där stannade jag upp för en stund och sökte reda på Angelo Branduardis lindsång: Sotto il tiglio.

Tankarna gick sedan av sig själva – sådant händer lätt under en ensam vinterkväll – och stannade efter en stund vid Goethes Erlkönig. Också här griper något för människan opåverkbart med ens in i ett liv som dittills verkat skyddat, om inte av annat så av ungdom.

Jag läser balladen igen och snärjs mer och mer av de två återkommande raderna:
– drifwer dagg, faller rihm –
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.

”Löffwegröen” blir till nattens ord som sedan far med mig in i drömmarna: "När skogen giörs löffwegröen". Kanske ryms det en trygghet i detta att träden blir gröna på nytt också efter vår död. Det är världens undergång som är den verkliga, den ofattbara fasan. När jag tänker i en sådan bana märker jag att jag inte bara är det här "Bodiljaget" utan att jag kanske lika mycket är en jordevarelse som ser Jorden som existensens mitt.

Lite slumpvis, främst lockad av julpyntet som prydde den, fotograferade jag för kanske en vecka sedan en staty föreställande en för mig okänd kvinna. Jag tyckte om bilden och satte (igår) in den under pausträdet. Nu har en av mina läsare, Agneta, låtit mig veta vem kvinnan är. Det är den första kvinnliga kroatiska journalisten Marija Jurić Zagorka. Dessutom skrev Zagorka romaner och dramer, läser jag hos Wikipedia. Några av romanerna ska finnas i tysk översättning.

När jag såg hennes födelseår 1873, tänkte jag att det här är ju en generationskamrat till den stora svenska kritikern och författaren Klara Johanson, som jag under en tid läste så hängivet och som det finns så många spår av under pausträdet. Klara Johanson föddes 1875, så visst levde de i samma tid och ingen av dem dog ung. Kanske korsades deras vägar någon gång. Jag tror inte att de möttes, men det hände säkert att de läste samma texter och de levde i samma Europa om än i olika hörn. Möjligen läste någon av dem någon gång en text skriven av den andra. På deras tid fanns det ju så väldigt få kvinnliga journalister att de kanske som kvinnliga journalister hade en viss överblick över vilka de andra var, åtminstone i den egna världsdelen.

Hit till Zagreb har jag tagit med mig två av Klara Johansons böcker Kritik och K.J. själv. Jag får nu lust att läsa ett stycke ur den senare, ett stycke ur den sista texten i boken ”En recensents baktankar”:

Att ingenting begära – hur raffinerat och hur inbringande! Man är trygg för besvikelsens alltid genanta malörer och ändå viss om någon vinning, ty så konsekvent och vaksamt kargt är inte livet att det inte, om så bara av vårdslöshet, kastar till oss en blomma eller en apelsin då och då.

Jag vill veta mer om Zagorka och jag vill också veta om hon och KJ visste något om varandra. Undrar om någon av hennes journalistiska texter finns översatta till något språk jag förstår eller ska Zagorkas texter bli porten till min kroatiska?

För en liten tid sedan läste jag essäsamlingen Att bo i världen av Natalia Ginzburg i översättning av Vibeke Emond och Gunnel Mitelman (utgiven av förlaget Perla). Jag har tidigare läst ungefär hälften av texterna i original, närmare bestämt de texter som ingår i Le piccole virtù. Den andra halvan av texter är hämtad från samlingen Mai devi domandarmi och dem läste jag nu för första gången. Översättningarna känns övertygande och jag kände igen mig i de texter jag läst förut, inte minst i essän om Cesare Pavese ”Porträtt av en vän”, som jag en gång skrev lite om här.

Den text jag tycker bäst om är, förutom den om Pavese, ”Vinter i Abruzzerna”, som handlar om familjen Ginzburgs förvisning till en liten by i Abruzzerna under fascismen. Texten börjar med en klimatbeskrivning, som trots eller på grund av sin enkelhet trollbinder mig:

I Abruzzerna finns det bara två årstider: sommaren och vintern. Våren är snöig och blåsig som vintern och hösten är varm och klar som sommaren. Sommaren börjar i juni och slutar i november. De långa soliga dagarna på de låga, uttorkade kullarna, det gula dammet på vägen och barnens dysenteri tar slut och vintern börjar. Folk upphör med att leva på gatorna och barfotapojkarna försvinner från kyrktrapporna.

Jag föreställer mig att Ginzburg skriver om det här för att hon som stadsmänniska i den lantliga förvisningen plötsligt känner vädrets makter komma mycket närmare inpå sig än i staden, där vädret mycket oftare går att bortse ifrån.

Hon berättar sedan att hon till en början tyckte att alla ansiktena i byn såg likadana ut. De var präglade av knapphetens och fattigdomens villkor. Sedan vänder hennes blick tillbaka till vädret och via det kommer hon in på vad exilen berövar henne och familjen:

När den första snön började falla brukade vi långsamt bemäktigas av sorgsenhet. Vi var i exil: vår stad var långt borta och långt borta var böcker, vänner och ett riktigt livs alla omväxlande händelser. Vi tände vår gröna kamin med det långa röret som gick tvärs över taket. Vi brukade alla samlas i rummet där kaminen fanns och där lagade vi mat och åt, min man satt och skrev vid det stora ovala bordet och barnen spred sina leksaker över golvet. I taket fanns en målad örn. Jag betraktade örnen och tänkte att just detta var förvisningen. Exilen var örnen, den var den gröna kaminen som brummade, den var den vidsträckta och tysta landsbygden och den orörliga snön.

Sedan vilar hon blicken på människorna i byn igen, på deras svåra liv, deras vidskepelse och hon funderar över hur annorlunda de ser på världen, vilka främmande fåglar de själva är. Ibland blev hemlängtan så stark att hon och hennes man kände bitterhet och hat mot byborna, som inte kunde förstå att man kunde vilja något helt annat än de själva. Men paret Ginzburg skämdes över sitt hat, eftersom de ”insåg att det var orätt”. När Natalia tar ut barnen på promenad om vintern tycker byborna att hon gör dem illa. ”Vad ont har de gjort”, undrar de. Främlingsskapet skaver och irriterar och barnens syn på tillvaron förändras under tiden i byn, även om föräldrarna försöker hålla kvar bilden av staden och ursprunget hos dem:

Jag talade med barnen om vår stad. De var mycket små när vi lämnade den och hade inget minne av den. Jag sade till dem att där hade husen många våningar, där fanns så många hus och gator och så många vackra affärer.

Men barnen levde i sitt nu och förstod ofta inte vad det var de skulle sakna: ”Men här finns ju Girò”, protesterade de. Girò ägde byns handelsbod och där fanns ju allt, tyckte de.

Sedan tar Ginzburg ett kort men drastiskt steg framåt i tiden och berättar om det som kom efter exilen: ”Min man dog i Rom i Regina Coelifängelset några månader efter att vi hade lämnat byn.”

Och så här slutar den korta texten:

Jag trodde då på en lätt och lycklig framtid, rik på uppfyllda önskningar, på erfarenheter och gemensamma strävanden. Men det var den tiden som var den bästa i mitt liv och först nu, när den har glidit ifrån mig för alltid, först nu vet jag det.

°°

PS En text ur Le piccole virtù som inte är med i den här boken är ”Silenzio”. Här har jag översatt ett kort avsnitt ur den.