Kategori: Litteratur

Elfriede Gerstl:

så där i förbigående sker det enastående

°°

PS På sista tiden har jag haft två väninnebesök här i Zagreb och nu finns det Zagreb-anknutna bildberättelser både här och där. Hos Jelena. Hos Karin.

Detta är morgonen till en spännande dag. Idag ska min ena studentgrupp samtala om Karin Stensdotters debutroman Arnes kiosk och Karin, som är på besök här hos mig, ska själv vara med. Dessutom kommer ytterligare några inbjudna gäster.

I början av höstterminen funderade jag på vad jag skulle kunna låta mina studenter läsa för någon modern roman som förutom gestalter, händelseförlopp, tankar och stämningar skulle ge en så långt möjligt autentiskt bild av en tid och en plats i Sverige. Jag kom då att tänka på Karin Stensdotters Stockholmsromaner (ja, jag tycker jag kan kalla dem så), så jag talade lite med Karin och efter det lät jag studenterna utifrån några recensioner av romanerna välja mellan Arnes kiosk och Den gordiska soffan, eftersom Karin hade lovat att skicka en uppsättning av den roman valet föll på. Valet föll som ni redan sett på Arnes kiosk, men inte hur självklart som helst. Lika många ville läsa Den gordiska soffan, men eftersom en student varit sjuk när recensionerna delades ut fick de två grupperna tävla om den här studentens ”gunst” i ädel argumentationskamp. Och så föll då valet på en roman om en ung mans väg från en liten värld till en större och om denne mans förhållande till kärleken, vänskapen och konsten. Och om Stockholm, dess gator och parker, dess förorter och mondäna kvarter och dess sköna vattenblå omgivningar.

Så här börjar romanen:

Vi stod en bit ifrån varandra, mitt på golvet, då en svala flög in genom den trasiga rutan i ateljéfönstret. Victor tystnade mitt i en mening, och vi följde båda fågelns precis öglor över våra huvuden, upp och ner i ett par cirklar – som svalor flyger, och så ut igen, genom samma lilla öppning. Som om den hade gjort en daglig övning bara, som om detta stora rum var ett av de ställen den flög in i för att leka på, då och då, när det roade den.

Och detta skrev Merete Mazzarella om romanen, när den kom ut.

Jag läser just nu den ringlande romanen En annan stad av den märklige tjeckiske författaren Michal Ajvaz – här finns något annat om/av honom. Det är en lika absurd som lockande historia. Man rör sig på ett ibland nästan omärkligt sätt mellan världar. Det är som om man tänjde sig igenom tunna membran, som sedan snabbt sluter sig bakom en utan minsta glipa och gör det omöjligt att se varifrån man kommit. Ingången till romanen finns i en bok som är skriven med okända tecken som lever sitt eget liv.

Detta säger någon bakom dubbla membran:

Även vi kommer en gång att tvingas välja mellan marmorns kyla och de sorgsna sångerna som hörs ur konservburken med en torsk målad på etiketten. Även vårt beslut blir helt betydelselöst, hur övermänskligt svårt det än tycks vara. Vare sig vi väljer det ena eller det andra kommer vi till slut gå omkring på en oändlig betongslätt med en munkorg i metall över ansiktet…

°°

Översättningen är gjord av Tora Hedin och det är förlaget Aspekt som givit ut boken.

Jag får tiga här för jag måste lägga mitt sägande någon annanstans, under uppsatser, i förberedelser, översättningar och recensioner. Jag knogar så det blogar. Men ni kan få läsa Heine. Han är alltid läsvärd och farligt tve- ja, fler- eller mångtydig. Han gör en elak boll av skönhet och romantik. Han är rolig och finurlig med det underbara och gör oss besvikna på ett så härligt sätt att vi upphör att önska oss vår – kanske lite banala – förhoppnings uppfyllelse.

Lotosblume

Wahrhaftig, wir beide bilden
Ein kurioses Paar,
Die Liebste ist schwach auf den Beinen,
Der Liebhaber lahm sogar.

Sie ist ein leidendes Kätzchen,
Und er ist krank wie ein Hund,
Ich glaube, im Kopfe sind beide
Nicht sonderlich gesund.

Vertraut sind ihre Seelen,
Doch jedem von beiden bleibt fremd
Was bei dem andern befindlich
Wohl zwischen Seel und Hemd.

Sie sei eine Lotosblume,
Bildet die Liebste sich ein;
Doch er, der blasse Geselle,
Vermeint der Mond zu sein.

Die Lotosblume erschließet
Ihr Kelchlein im Mondenlicht,
Doch statt des befruchtenden Lebens
Empfängt sie nur ein Gedicht.

Heinrich Heine (1797-1856)

En av de böcker jag valde att ta med mig hit till Zagreb är ett tunt band med dikter som bär namnet Ett fönster öppet. Undertiteln är en saklig presentation av innehållet: ”Översikt över jugoslavernas poesi i Sverige i urval av Jon Milos”. Boken utkom 1990 och förlaget är Symposion.

Jag väljer att läsa en dikt av Strahinja Novović som föddes i Serbien 1941.

Flygfärd

Jag kommer flygande
från Sverige till Serbien.
Jag målar fjärdarna
dekorerade
med kupolerna på klostret Sopocani
på vägen hem
finner jag inte gatan
glömmer till vilken stad
jag är på väg
jag övernattar vid
Nordsjöns strand
vaknar vid
födelsebygdens källa.

Novović är också konstnär:

Vit natt