Om litteratur (3)

En särskild glädje med skönlitterära verk är deras förmåga att anknyta till varandra, men också att skapa vägar mellan sig själva och läsarens liv och tankar, ja, mellan dikt och liv, liv och liv, dikt och dikt och liv och dikt.

Jag har kommit ett stycke in i Karin Stensdotters ”Den gordiska soffan”. Ännu är mycket oklart – men jag vet till exempel att det finns någon som heter Bigitta, ja, just så heter hon: Bigitta. Det är ju så alla med det där en bokstav längre namnet egentligen heter. Och det känns roligt att läsa det ordet. Annars är boken på många sätt en stockholmsbok, Stockholm som gatunät, som hus under himlar, som kakor och miniatyrer. Och så är det en bok om planlösningar och inredningsdetaljer, om verandor, om koppar, om bord, om hushållsmaskiner, om material. Innerst (hittills i alla fall) finns det här speciella syskonparet (för de är väl syskon på något vis?) Hannele och Tårt och det är här ömheten och ömsesidigheten finns. Runt allt sprätter och sprallar en lustigt nyckfull berättarröst ”som får göra som den vill”. Och ändå kan den vara nog så allvarsam. Boken är också en tids- och sedeskildring; vi möter tidstypiska ideal och tankemönster och tygmönster. Det är en lätt berättarhand som flyttar omkring pjäserna här och ibland blåser berättarmunnen lite på sina figurer så att det yr som tussar och flingor omkring dem och ordet ”degtjänst” fyller sin plats (på bakbordet).

Inne i den del av boken jag hittills varit i finns ett stråk ur Hjalmar Gullbergs ”Förklädd gud”. Ibland syns det tydligt, ibland anas det bara, men för mig som för inte så länge sedan hade ett Gullberg-år, är det egentligen hela tiden tydligt. Så här står det nog ingenstans i romanen:

Vem spelar på en pipa
en låt av gryningsluft
för himmelsk att begripa,
höjd över allt förnuft?
Vem äger lösenorden,
flöjtvisans dolda text?
Vem spelar på jorden
för djur och växt?

Och ändå: Här finns kanske nyckeln till det där mossrummet (det heter inte riktigt så) eller till något annat och mer inre. Eller är det bara jag som ensam rasar ut ur romanen och hamnar i Gullberg-året igen? Det är nog så – andra ramlar ut på andra ställen.

Apollon bor i ett tessaliskt stall.
Ej bär han lager kring sitt gyllne hår:
han sändes från Olympens gudahall,
dömd att försörja sig som dräng ett år.
Det bor en gud i ett tessaliskt stall.

Och från den här lilla guldplattan ”tessaliskt” far jag in i Malmberg-året som följde på mitt Gullberg-år:

Det snöar över mig: thessalisk snö.

Omkring mig har jag ett hov
av vargskuggor. Dunkla ögon brinna.
Och detta hände under det jag sov.

Jag hette Artemis. Jag var gudinna.

Men jag är inte sämre än att jag hittar tillbaka in i romanen igen och den är inte sämre än att den lockar in mig på nytt – kanske till sagorna som Hannele berättar för Tårt. Men snart leder säkert en stig ut i andra delar av minnet eller litteraturen. Och det är ingen olycka. Romaner är förvandlingsrum.

”Den gordiska soffan” är FULL AV ÖVERRASKNINGAR både när det gäller förloppen, figurmodelleringen och i själva språket, den originella ordföljden som liksom hindrar slentrianpromenaden genom texten och allt bollande med orden, som till exempel i den egensinniga tankefärden mellan språkburen och burspråket.