Samtal mellan Thomas Nydahl och Karin Stensdotter

Här inne bland böckerna jag läser nu finns Thomas Nydahls senaste, ”Alla de andra som också skrev”. Jag läser lite egenvilligt i den, hoppar fram och tillbaka och lägger hela tiden om läsordningen. För att ge en helthetsföreställning jag själv ännu inte har, citerar jag en bit av baksidestexten:

Här möter vi Witold Gombrowicz på ett café i Berlin, följer Jenny Diski in i vitheten, funderar över utanförskap tillsammans med Thomas Bernhard, utforskar kvinnorna i Christine Falkenlands författarskap, tar oss fram genom Nina Bouraouis kamp med de onda tankarna, och fördjupar oss i Karin Stensdotters prosa och om livet som svensk författare i Paris. Vi träffar V.S. Naipaul, Béla Hamvas, Alejandra Pizarnik, Valzhyna Mort, Elmer Diktonius, Imre Kertész och Ervin Rosenberg. I bokens andra del bjuder Thomas Nydahl in oss till de egna, helt vanliga dagarna med skrivande, läsande och liv.

bok

Med nyfikenheten är det ju ofta så, att det inte är det helt okända som retar den mest utan det delvis kända och ibland till och med det (ganska) välkända. Ofta behöver man veta något för att veta vad man undrar över. Enligt denna logik (som säkert bara håller till en del) är/var jag mest nyfiken på Thomas Nydahls textmöte med Karin Stensdotter. Jag har ju sett både Thomas och Karin ”från mitt håll” och lärt känna dem båda. Just därför, alltså för att jag vet ganska mycket om dem, ville jag veta vad de sagt till varandra om skrivandet, om Karins böcker, om hennes Parishorisont och det svenska sett från denna.

Först talar de lite om Karins uppväxt och hon berättar bland annat så här:

Eftersom jag inte hade några syskon så antar jag att jag sysselsatte mig en hel del själv. Jag tyckte mycket om att teckna och att skriva och jag var även duktig på att just teckna i jämförelse med jämnåriga. Dock hade jag generellt lätt för mig i skolan, så det var liksom inget särskilt med just det.

Jag myser lite för mig själv när jag läser detta. Thomas inflikar något litet om sin egen ungdom och sedan frågar han Karin om hennes bildningsväg och hon svarar först med en lite blick mot orsakerna bakom hennes val:

När det började bli dags att välja yrke började jag först på en annan utbildning på KTH, antagligen präglad av min hemförhållanden där mina föräldrar och deras umgänge i grund och botten bestod av naturvetare, läkare, apotekare och civilingenjörer, och där det räknades som ”bäst” helt enkelt, även om det var underförstått.

Sedan blev det så småningom arkitektlinjen och Karin blev så arkitekt just lagom till en lågkonjunktur, där behovet av nya arkitekter var minimalt.

Thomas undrar hur och när skrivandet tog sin början och Karin berättar om tidigt och träget dagboksskrivande och om hur hon i tjugoårsåldern skickade in sitt första manus (”noveller kanske man kan kalla det”) till Bonniers. Förlaget visade ett visst intresse, men ville att hon skulle arbeta om stoffet och sedan återkomma. Karin slängde alltihop i papperskorg. Men sedan kom hon igen och vid tredje försöket (hon var då tvåbarnsmor och gift i Paris) gick hon med på att arbeta om sitt stoff och detta mynnade ut i debutromanen ”Arnes kiosk”.

Thomas ställer lite frågor kring flytten till Paris och vad denna emigration betytt för Karin som människa och författare. Hon svarar med att berätta ett och annat om de tre barnens tvåspråkighet:

Barnens pappa talar dock inte svenska, men han stöder ”passivt” projektet, ett inte alldeles enkelt företag – eftersom det bygger på förtroende. Han begriper inte alla gånger vad vi säger, men han måste lita på att vi lika gärna skulle kunna säga det på franska. En princip jag kommit fram till måste gälla. Man får inte använda språk för att utestänga andra.

Thomas kommer in på Karins andra roman, ”Den gordiska soffan” (som jag pratat lite om här):

Av uppbyggnaden, med prolog och en berättelse betecknad som dialoger med körpartier förstår man att Stensdotter velat skriva en modern tragedi med tydliga anspelningar på ett klassiskt drama. Den soffa som i berättelsens skilsmässa ska delas får därför symbolisk betydelse.

Och han fortsätter:

Grundsituationen i denna roman är något som de flesta känner till: kärnfamiljens trasighet och upplösning å ena sidan, de ständiga försöken att följa sin passion i hopp om att skapa något bättre, och hur sedan också detta blir aska i våra händer, å den andra.

Så låter Thomas blicken vandra från själva förloppen i romanen till dess språk:

Det som griper mig med den här berättelsen är inte bara dess komplikationer och lockelser, det är också och kanske allra mest sättet den är skriven på. Karin Stensdotters språk är laddat av humor och insikt.

Och lite längre ner fortsätter han:

Att olika röster blandas i ett och samma stycke är inte det minsta förvirrande: de talar ju till varandra och de talar till sig själva. De tänker sig fram. De stannar vid varje nytt hinder och tänker högt inför läsaren.

Thomas kommer in på personporträtten i de båda romanerna och han frågar Karin om hennes manliga huvudpersoner och hon säger så här om den saken:

Varifrån idéer till det man ska skriva egentligen kommer vet jag inte, men när jag bestämde mig för att försöka skriva en roman, så var min tanke att med Arnes kiosk skriva en klassisk debutroman, en sådan som män alltid skrivit, alltså om en ung man och hans första steg in i vuxenlivet. Den direkta orsaken var alla de kvinnliga författare jag sett intervjuer med och som hade skrivit en debut om en kvinna i samma ålder som de själva och med ungefär samma bakgrund och historia. Sen blev de förnärmade över att folk trodde att alltsammans var sjävbiografiskt. den fällan ville jag inte gå i.

Karin funderar vidare över sitt val av manliga huvudpersoner i båda sina romaner och säger att hon nog gör det för att ”få pröva någon annans tankar, värld och erfarenheter” och att detta blir tydligare om man placerar en person av motsatt kön till sitt eget i huvudrollen.

Någon sida längre fram kommer Thomas in på religionens betydelse i skrivandet. Karin är alltså praktiserande katolik. Hon svarar:

Jag får allt svårare och svårare för berättelser som bara gottar sig i misär. Jag tycker att jag själv, som författare, måste erbjuda något av en öppning, också i den mest tragiska historia. Det behöver inte gå bra, allt som sker måste inte vara gott, men en öppning mot något som åtminstone kan vara gott måste också finnas.

I slutet av sitt samtal kommer Thomas och Karin in på skillnader mellan svenskt och franskt. Karin menar att man i Sverige betonar kön eller genus på ett helt annat sätt än man gör i Frankrike, där annat står i förgrunden:

I Frankrike står intellekt och intelligens högt, fortfarande, kompetens är fortfarande viktigare hos politiker och beslutsfattare än deras kön. Så verkar det inte vara i Sverige längre, åtminstone utifrån sett, och det oroar mig lite.

En annan stor skillnad mellan franskt och svenskt identifierar Karin i synen på språket och kulturen. Den franska positionen beskriver hon så här:

Det finns en medvetenhet i det franska samhället om språkets och kulturens för individen fullkomligt avgörande identitetsskapande betydelse. En gemensam kultur för en grupp människor styrs av tungan.

Hon talar om att skolbarnen tidigt möter landets högkultur och det finns väldigt mycket mindre av tillrättalagd barnkultur i Frankrike än i Sverige. Och så berättar hon en liten episod som belyser detta och även värdet i detta:

Jag fann det ganska rörande då mina barn gjorde ett litet skådespel kring La Fontaines fabler (med marionetter) och spelade upp det för sin franska familj och både farföräldrar, fastrar och stora kusiner kunde samma texter.

Och hon tillägger:

Detta att det finns en kanon, inte fastställd av någon myndighet men som en självklarhet för lärarkåren skapar och omskapar ett medvetande om språk och kultur.

Till sist frågar Thomas om Karins svenska språk förändrats av livet i Frankrike. Karin svarar att det kanske viktigaste är att hon har blivit mer medveten om språket genom att hon nu rör sig mellan två. Och så tillfogar hon:

Min svenska strävar mer mot en klassisk och klar prosa än mot något nytt och experimenterande, kanske beroende på en underliggande rädsla hos mig; vem blir jag om jag låter mitt språk lösas upp? Mitt svenska språk har blivit en mycket tydlig del av min identitet.

4 tankar om “Samtal mellan Thomas Nydahl och Karin Stensdotter

  1. Tack för den här insynen i en bok som jag snarast kommer att köpa/läsa.
    Själv läser jag Doris Lessings två självbiografiska böcker just nu och får ett bra perspektiv på en tid jag själv varit delaktig i. Jag uppfattar henne som mycket ärlig och avskalad samt att hon hela tiden lämnar öppet för läsarens egna reflektioner.

  2. Berith,
    trevligt att inblicken i boken givit dig mersmak. Just nu läser jag kapitlet ”Ödeslösheten, förintelsen och det totalitära” som är byggt på ett samtal mellan bokens författare och Kertész-översättaren Ervin Rosenberg (som för övrigt översätter både från ungerska, hebreiska och italienska!). Det är ett mycket intensivt kapitel.

  3. Så mycket oläst man har! (-Tur att man vet om det :-) )
    Kanske du berättar något litet kort om ”de andra som också skrev”?

  4. Den gordiska soffan sitter rätt bra i huvudet på mig, trots att det nu är ett tag sedan jag läst den. Rekommenderas bör.
    Nu är jag lite partisk här, men Karins sammansatta roman, den satt som den skulle, skulle jag säga.

Kommentera