”Arnes kiosk” i Zagreb

Detta är morgonen till en spännande dag. Idag ska min ena studentgrupp samtala om Karin Stensdotters debutroman Arnes kiosk och Karin, som är på besök här hos mig, ska själv vara med. Dessutom kommer ytterligare några inbjudna gäster.

I början av höstterminen funderade jag på vad jag skulle kunna låta mina studenter läsa för någon modern roman som förutom gestalter, händelseförlopp, tankar och stämningar skulle ge en så långt möjligt autentiskt bild av en tid och en plats i Sverige. Jag kom då att tänka på Karin Stensdotters Stockholmsromaner (ja, jag tycker jag kan kalla dem så), så jag talade lite med Karin och efter det lät jag studenterna utifrån några recensioner av romanerna välja mellan Arnes kiosk och Den gordiska soffan, eftersom Karin hade lovat att skicka en uppsättning av den roman valet föll på. Valet föll som ni redan sett på Arnes kiosk, men inte hur självklart som helst. Lika många ville läsa Den gordiska soffan, men eftersom en student varit sjuk när recensionerna delades ut fick de två grupperna tävla om den här studentens ”gunst” i ädel argumentationskamp. Och så föll då valet på en roman om en ung mans väg från en liten värld till en större och om denne mans förhållande till kärleken, vänskapen och konsten. Och om Stockholm, dess gator och parker, dess förorter och mondäna kvarter och dess sköna vattenblå omgivningar.

Så här börjar romanen:

Vi stod en bit ifrån varandra, mitt på golvet, då en svala flög in genom den trasiga rutan i ateljéfönstret. Victor tystnade mitt i en mening, och vi följde båda fågelns precis öglor över våra huvuden, upp och ner i ett par cirklar – som svalor flyger, och så ut igen, genom samma lilla öppning. Som om den hade gjort en daglig övning bara, som om detta stora rum var ett av de ställen den flög in i för att leka på, då och då, när det roade den.

Och detta skrev Merete Mazzarella om romanen, när den kom ut.

5 tankar om “”Arnes kiosk” i Zagreb

  1. Ja, jag tror att du hade tyckt det hade varit intressant att lyssna på studenternas frågor – och Karins svar också för den delen. Det hela blev riktigt bra, tycker jag.

  2. Paola,
    nu har vi kallt och (nästan) vinter igen, så alla har krupit in i kapporna igen. Men ljuset är ändå på väg tillbaka…

    Här är (eller var) solrosmänniskorna: Vårsidan

Kommentera