Nu är ”Lingonkungen” och ”Vandrarna” här

För ett par dagar sedan anlände en packe böcker listigt fördelade på fyra paket (stora paket fastnar i den kroatiska tullen) hit till Hvarska. Här är böckerna:

Som ni ser är det Jan Henrik Swahn som har skrivit dem, både Lingonkungen och Vandrarna. De här böckerna ska jag nu fördela bland mina femteårsstudenter här i Zagreb, men jag anar redan att det kommer att bli svårt att vara ”rättvis”. Lingonkungen handlar om hur Oscar Johansson, född 1881 i Dalarna och uppvuxen under knappa förhållanden, blir rik på affärer med lingon och potatis. Vandrarna är berättelsen eller berättelserna om en rad vinddrivna existenser som lever sina oftast svåra liv någonstans utmed Stockholms gator. Ja, vilken tror ni de flesta kommer att vilja läsa? Nu undrar ni kanske hur jag kan vara så säker på det här? Några har redan bett att få läsa den ena. Blir det för många som vill läsa samma, så får lotten avgöra, svarade jag.

Om allt går som önskat kommer de båda romanernas författare hit till slutsamtalet om dessa. Det rör sig alltså om ett liknande projekt som förra årets läsning av Karin Stensdotters Arnes kiosk här.

°°
PS Inte helt oväntat finns det en ny text i Salongen idag.

5 tankar om “Nu är ”Lingonkungen” och ”Vandrarna” här

  1. Vilken är det som de flesta vill läsa? Jag tippar på stadsskildringen, men kanske har jag missat något? I vilket fall skulle lingonen och potatisen intressera mig mer. Lingon och profit är dessutom ett aktuellt tema. Jag läste i somras i en tidning att allemansrätten ”missbrukas av kommersiella lingonplockare”.

  2. Jag misstänker starkt att de flesta helst vill läsa stadsskildringen. ”Vandrarna” har jag läst förut och tycker om den. ”Lingonkungen” har jag just börjat läsa och jag måste säga att jag tycker ännu bättre om den. Den börjar oerhört gripande – jag grät faktiskt på ett ställe.

  3. Jag tycker du är ”gullig” när du säger att du grät; det händer mig ytterst sällan vid läsning av skönlitteratur, en gång det hände var när jag läste Ib Michaels ”Vaniljeflickan”, om hans lillasyrra, polioskadad. Men det var ingen sentimental journey; bara helt rakt, ömsint, gripande.

    Sen, som jag bekände för Gunnar häromveckan, så kunde jag läsa Eliots Four Quartets högt, gärna på engelska, när jag var i min poetålder – och börja gråta, mer av klangen, skönheten, än av något särskilt i innehållet.

  4. Jag vet inte ”gullig” (men OK) – det var bara så att jag grät för att jag rördes av texten. Faktiskt på mer än ett ställe, om jag ska vara ännu ärligare. Jag är nog inte i någon särskild ålder – vad gäller sådant.

  5. Nej ingen av oss är väl gullig i allmänna drag. Men jag rörs nog ofta djupare av film, musik eller till och med riktigt övertygande måleri, än av litteratur.

    Jag börjar undra om jag inte läst Vandrarna och t.o.m recenserat den nån gång för typ tio år sen. Asch, min glömska…
    Men jag minns ungefär att jag tyckte om dess, vad ska jag säga, ..”uppsåt”. Vilket sällan räcker för den rörelse du beskriver när du läser hans andra bok.

Kommentera