Det heter ofta att det i vår tid inte finns några hela berättelser kvar och att den klassiska harmonin numera är omöjlig i ett konstverk. Är det så? Om så – varför är det så? Eller kanske – varför var dessa två ting möjliga i någon annan tid?
Så länge människan varit människa har hon vetat att hon ska dö. Är inte både den hela berättelsen och den klassiska harmonin något som finns eller funnits just trots detta eller som ett sätt att assimilera detta faktum eller gnaga ner de skarpaste hörnen av det? Folkmord, tortyr, grymma orättvisor, plågsamma obotliga sjukdomar har funnits i alla tider, så i dessa ”bakgrundsfakta” finns inget principiellt nytt. Är det då möjligen undanträngandet av religionen eller av hinsideshoppet som gjort att många (?) har bestämt sig för att betrakta de här konstnärliga uttrycken som ”omöjliga”? Kanske, men räcker det som förklaring? Orsaken finns i alla fall inte i det att ”alla berättelser redan berättats”, för antingen är detta inte sant eller så hade detta redan skett under de tider då det gick att berätta hela historier. Och den klassiska harmonin var – och skulle vara om den eftersträvades även idag – ett djärvt och kanske ”huvudlöst” motstånd mot det kaos som alltid omgivit oss och som alltid funnits i oss.
Är det inte ett uttryck för en särdeles stor naivitet att tro att den här tiden, just denna som vi lever i, är en tid som är ”annorlunda”, då vissa saker som förr var möjliga blivit omöjliga? Det kan verka som om man är illusionsfri och upplyst om man tar till sig de här ”omöjligheterna” som dogmer. ”Vi har kommit så långt att vi inte har något kvar av de där barnsliga idealen.” Men insidan av den här speciella ”nutidstron” är inbillningen att den här tiden på ett avgörande sätt skulle skilja sig från alla andra. Och det är en alldeles speciellt naiv tro.
Som jag har uppfattat det så kommer modernismen och med den idén om att den hela berättelsen inte längre är möjlig ur nittonhundratalets erfarenheter av de två stora krigen och Förintelsen.
Det började (uttrycket befriat från klassiska ideal) ju redan under första världskriget, blommade under mellankrigstiden och efter andra världskriget var den tidens intellektuella och konstnärliga elit helt tillintetgjord av Historien.
Det moderna och postmoderna uttrycket har dock en särskilt stark ställning i Sverige. Av alla möjliga orsaker, men jag håller ändå inte för omöjligt att vi faktiskt går mot en mer klassicerande period. Det fragmentariska, installationerna och språkmaterialismen för att ta några exempel kan ha nått vägs ände – för den här gången. Eller kanske snarare: andra uttryck kommer att finnas parallellt – igen.
Hela berättelser med upptakter, peripetier och ordentliga slut, föreställande konst, klassiserande arkitektur och stadsbyggnad – ja, exemplen kan göras många.
Omöjligt är det inte.
Karin, tack för din precisering beträffande uppkomsten av den här idén/dogmen.
Jag vill ut ur det här dogm-garaget. Förhoppningsvis – eller äsch, det går bra det med – missförstås det här inte som en allmän strävan bakåt, för det är det just inte. Jag tänker mig många parallella möjligheter till uttryck. Inga vägar är stängda – utom av inbillningen (som förvisso kan vara nog så stark).
Hej Bodil,
jag vet inte om jag allt fattat rätt ni skriver om. Men jag är i alla fall ledsen att samma tendens tycks finnas i musikvärlden. Det sköna, det harmoniska får egentligen inte uttryckas nuförtiden. De flesta moderna kompositioner är ju mycket jobbiga att lyssna på. Helt obegripliga, tycker jag, med bara några få undantag. Och konserthusen är aldrig proppfulla när man bara spelar moderna stycken. Måste det vara så??? Jag vet inte.
Å andra sidan – utanpå Altes Museum i Berlin står den här texten i jättestora bokstäver: ALL ART HAS BEEN CONTEMPORARY. (Kolla [här](http://www.flickr.com/photos/hexholden/1987211147/)) Den meningen grubblar jag ganska ofta på…
Hej Keri,
tack för din kommetar.
Jag tror mer på att öppna än på att stänga. Vi behöver inte frånsäga oss de möjligheter vi faktiskt har. Det är ändå så mycket vi saknar.
Talet om att det inte går att berätta några stora eller hela berättelser och att strävan efter harmoni inte har något att söka i vår tid bygger på en tidsmässig provinsialism som krymper utblickarna.
Naivitet… Jo, kanske… Kanske lever vi i en alldeles särskilt infantil och naiv tid, där man kan blogga sig fram till förmögenheter genom att skriva nedlåtande om allt och alla. Inga förklaringsmodeller behövs i berättelser, alla slut lämnas ”öppna”. Inte alls för att man vill inspirera till egen tankeverksamhet, utan för att man inte är intresserad av slutna rum – något som avslutas definitivt. Kanske är vi så rädda för döden numera, när den blivit kliniskt bortflyttad från våra hem, att vi inte längre tror att just vi kommer att dö…? Fast vi ”vet” förstås om det på något plan.
Ingen tycks behöva skäl för det de skriver, för åsikter eller motiv för handlingar. De mest naiva förklaringar ges till avskyvärda brott som frossar i blodiga, smärtfyllda detaljer i thrillerns eller deckarens tidevarv. Ofta ges ingen förklaring – ondskan bor inom oss eller ibland oss, som vore det allmänt vedertaget. Något diffust och avlägset – som döden.
På medeltiden skrev man ju mest för att underhålla och det fanns ingen moral i berättelserna alls – smartast vinner – men det fanns heller inget utstuderat våld. Boccacio eller Chaucer kan väl ses som exempel.
Att det inte skulle finnas några berättelser kvar att berätta är ju heller ingen ny tanke precis. Redan i Bibeln står det att ” det finns ingenting nytt under solen”. Teman går igen i alla romaner, detaljerna gör dem ”nya”. Numera skrivs en uppsjö böcker, dock har vi inte fler ”duktiga” författare nu än förr. Talangen tycks inte öka med mängden litteratur, konst eller musik.
Tänkte man kanske inte riktigt så kommersiellt när man skrev, målade, skulpterade och komponerade för bara 70 år sedan? Var skapandet och ”fullbordandet” viktigare är intrycket man gjorde på andra? Numera är intrycket allt – inte för alla skapande människor naturligtvis, men många – och många skriver, målar och komponerar för att tjäna storkovan, få till en bestseller.
Du talade om populism för någon vecka sedan. Är populism också naivitet? Finns det vägar ut ifrån detta, där ”marknaden” styr vad som är bra och dåligt, vem som kan leva på sin konst och vem som inte kan det? Vi lever i en tid då man på Tate Modern kan ställa ut en obäddad säng som konst eller en ”installation” och där det förväntas av oss, att vi ska överväga det konstnärliga värdet av det till lika hög grad som av en tavla av Picasso. Vilket konstnärligt uttryck förmedlar en obäddad säng? Vad öppnar dörren som leder ut ur dogm-garaget?
Ja, här får man trampa försiktigt. Men först en fråga till Bodil: Du skriver:”Är det då möjligen undanträngandet av religionen eller av hinsideshoppet som gjort att många (?) har bestämt sig för att betrakta de här konstnärliga uttrycken som ”omöjliga”? ” Kan du vara snäll att förklara den tanken för mig (i mail om du inte vill belasta kommentarerna med vad som kanske är självklarheter för de närvarande). Om man inte har något ’hinsideshopp’ skulle då berättelse och harmoni vara omöjliga? Det förstår jag inte.
Sedan till Marita: Jag skulle nog vilja se den obäddade sängen innan jag bedömer ’det konstnärliga uttrycket.’ Det finns som du ju vet en berömd get med en bilring runt magen. Ärligt talat får jag nog ut mer av den än av ett verk av t.ex. Kandinsky eller Paul Klee. Ovanför mitt skrivbord i Wien hänger tre reproduktioner av Rauschenberg: jag har dem hellre än exempelvis Bruno Liljefors. Så det beror ju på menar jag nog.
Nu skulle det här ju handla ”om litteratur” men jag vill fullfölja mitt resonemang när det gäller musik som Keri skrev om. Visst, en hel konsert med ”modern” musik blir tröttsam några inslag av Messiaen eller Einem piggar upp (men kanske räknas det inte som modern musik längre). Däremot har jag -som älskare av jazzmusik- ingenting till övers för ”fri jazz” och underhållningsmusik från det senaste halvseklet säger -med några undantag- mig ingenting. Men kan man verkligen börja skriva som Mozart eller ens Sjostakovitch igen? Skulle inte det bli konstigt?
”Klassicerande” romaner skulle nog funka däremot, men kanske de inte säljer?
Jag tror att en skillnad mellan den föreställningsvärld många har idag och den många hade för låt oss säga ett eller två århundraden sedan är just inställningen till religionen. Säkert tvivlade många förr också, men det fanns ett slag ram av gudstro och kanske var det något i den som stödde bilden av världen och därmed också berättelserna om världen som något helt. Detta är nu inte min förklaring till det här brottet med harmonin och helheten utan det är ett försök att leta fram en sådan. Egentligen tror jag inte att jag har hittat den.
Och jag är alltså inte ute efter att återföra oss till tidigare epoker. Jag vill bara inte stänga några dörrar mellan vår och andra.
Bengt: Titta på din säng i morgon innan du bäddar… 🙂 Eller gå hem till grannen, innan de bäddar. Då slipper du dessutom alla personliga associationer, som man ju har till sin egen säng. 🙂 Det var bland det mest intetsägande jag har sett – mest beroende på att man samtidigt hade andra (i mitt tycke) lika meningslösa installationer. Älskar den moderna konsten på Tate Gallery. Tate Mordern begriper jag sällan något av. Det känns som en förolämpning – oklart av vilken sort den skulle vara, intellektuell kanske – att konfronteras med en installation av en obäddad säng. Näpp – inga intressanta fläckar, inga speciella lakan, ingenting – bara just en obäddad säng. Vad innebär det? Som man bäddar får man ligga och om man inte bäddar slipper man ligga/sover man illa… Eller? Ovanligt infantila, naiva tankegångar…även från mig i så fall… 🙂
Men visst, inte heller jag vill ha en Liljefors på väggen, mest beroende på att jag kanske föredrar att se den natur han skildrar i verkligheten – inte inom en fast ram. Och visst finns det många s.k. installationer som är betydelsefulla. Men avslutade? Harmoniska? Kompletta? Är de inte sönderryckta delar av en subjektiv verklighet, på sätt och vis betydelselösa utanför det skapande jaget?
Vad ni är kräsna! Jag kan tänka mig både get och Liljefors, sextio- och sjuttiotalets liksom GLADA experimenterande i konsten gör mig fortfarande upprymd, ibland även nya installationer – men inte alltid, eller antagligen mindre ofta.
Och Liljefors är en klippa! Jag funderar ärligt på att starta en facebookgrupp ”Vi som gillar Bruno Liljefors”. Ärligt.
Men jag tror mig förstå vad du är ute efter, Bengt, klart man kan sträva efter harmoni och ordning och allt sånt utan att vara uttalat troende. Eller troende alls.
Men i såna fall har man ett helt moralapaket med sig som kommer ur from lutheranism!
Min personliga erfarenhet där är rätt talande. Jag växte upp i ett ateistiskt hem där mina föräldrar båda var djupt engagerade i sina yrken. Pappa lärare och mamma apotekare. De levde liksom för ”nästan” – i jobbet. Hade klara och tydliga idéer om moral och vad som var viktigt och att man skulle förvalta sitt pund och det ena med det andra.
Det enda som egentligen SAKNADES var den religiösa retoriken.
När jag sen träffade min man och hans föräldrar var de ungefär likadana, men utövande katoliker.
Och för att svara Bodil, jag vet faktiskt inte om det hinsides är det som driver den religiösa människan, tror inte det. Snarare tvärtom. Det är här och nu som gäller, men inte för senare belöning utan för att det viktiga är här och nu. Bergspredikan ungefär.
Möjligen blir tanken på döden lite mindre jobbig för den som verkligen tror, men det är jag inte heller säker på…
Det är ungefär som den första generationen modernisten, Le Corbusier, Picasso, Woolf – de hade ju allihop en gedigen klassisk skolning. Och det var den de bröt mot och samtidigt förhöll sig till, men skolningen fanns i dem.
Men när man senare bryter utan att längre veta vad man bryter mot så förloras i allra högsta grad något på vägen.
Men om det inte finns där, bagaget, så vet man förstås inte ens om det, och det är där jag tror att många befinner sig idag.
Fast för resten, Bodil, det du säger i din andra kommentar tror jag också stämmer. Men ur tron kommer också någon sorts plikt, en plikt av vilja det sköna, det goda, det eviga typ.
Att bygga upp och inte riva ner. Och i ett sånt läge måste en berättelse även om den inte ger svar åtmintone ge öppningar. Man får inte bara banka ned läsaren i skoskaften så att säga.
Det handlar återigen om moral.
Karin,
jag är visst speciellt svårbegriplig eller konstig när jag talar om religiös tro och hinsideshopp. Jag menar inte att det hinsides driver den religiösa människan, men den troende har på något vis en större ”hel berättelse”, en som sträcker sig utanför det här jordelivet. Och lever man i en epok då många ser en fortsättning efter döden så blir man i någon mån delaktig i den historien, även om man själv skulle tvivla.
Och än en gång: Det här med religionens eventuella betydelse för detta med hela berättelser och klassisk harmoni i konstverk är bara en hypotes, som jag är mycket osäker på, men jag kastar fram den i brist på någon riktigt övertygande.
Nu skrev jag lite saktfärdigt på min förra kommentar medan din andra ramlade in, så jag får göra ett tillägg: Elller nej, förresten jag nöjer mig med att visa att jag läste den i efterhand.
Ledsen mina vänner men för en gångs skull har ingen av er lyckats övertyga mig. Jag drar en skarp skiljelinje mellan religion., ’hinsidestro’ och förmågan att uppfatta, eller för den delen skapa, en ’hel berättelse.’ Tvärtom, för resten. Tror man på en defintiv slutpunkt så utgör ju denna också en klar slutpunkt för berättelsen. När Hamlet dör så är han död och pjäsen är slut. Ingenting att snacka om. Vi börjar på en ny historia.
Om ni förstår vad jag menar.
Jag tror att Bodil har helt rätt i att det rör sig i litteraturen åt ett håll som vill motverka den för länge sedan övermogna postmodernismen. Men det har varit comme il faut att ett konstverk varit immunt mot kritik. Ställer någon ut en obäddad säng och säger att det är konst, så får du ha gott om mod för våga hävda motsatsen, men också att visa på den motsatsen. Den attityden är på väg bort, tror jag. Men det handlar också om det ansvar som den som yttrar något tar på sig, om det så är en utsaga, ett konstverk eller vad som. Det har saknats under en lång tid. När ditt ljud, ord eller din bild lämnat dig är den fri att tolkas, men du själv klarar dig alltid undan. Kanske behöver vi granska den positionen hos en konstnär? Det du säger, låter, målar påverkar mig, varför kan jag inte kritisera det och dig?
Var tid har sin skräck och var tids skräck sätter sin prägel på hur vi upplever världen och sedan ett par decennier har det varit svårt att konkretisera vari skräcken består. Tror jag. Numer verkar människor bättre börja förstå hur våra senaste decennier egentligen påverkat oss. Mer har hänt sedan 1990 än på länge. Till slut kanske tiden hinner ikapp oss, och de som skapar ändrar sin bild av det de skapar. Hur starka och hur hjälplösa har inte vi människor känt oss det senaste decenniet? Vi kan saker men vi kan inte påverka ett dyft… Jag tror att det handlar om mer än religion, dödsskräck eller hinsidestro. I en tid av allmän oro behöver vi de trygga berättelserna, men det har inte fungerat på länge. Dels för att de blivit vanställda av opportunistiska kritiker, dels för att annat ställt sig i vägen. Vem läser längre? Vem förmår bryta oron med en bok?
Och ändå är det som Bodil antyder, just det som håller på att hända, en djup kraft håller sakta på att växa fram och en brytningstid kan skönjas. DEt handlar nog om mer än litteratur, men så är jag heller ingen troende, jag tror vi rör oss in i ett nytt tidevarv, men litteraturen slirar ju alltid lite på kopplingen. Andra frågor väcks, det gäller bara att vi hinner med att förstå varför vår värld sett så jävlig ut de senaste tjugo åren. Och så underbar…
Men det krävs mod att gå mot strömmen, och jag tror Adorno alltid kommer att ha rätt i sin essä ”Tal om lyrik och samhälle”, vi har den litteratur vi förtjänar (fast han sa aldrig så), men för att förstå litteraturen, måste vi också förstå vårt samhälle.
Nej Bengt, Hamlet dör aldrig, men vi behöver förstå varför han inte gör det.
Jag säger igen att den enda meningen i min text som berör bortfallet av religiös tro och hinsideshopp fått för stor uppmärksamhet i förhållande till resten av texten. Den var bara ett försök, vars giltighet jag själv direkt ifrågasatte, att förklara uppkomsten av idéer som ”det finns inga hela berättelser längre” och ”den klassiska harmonin är numera omöjlig”.
Vad jag främst vill göra med den här texten är att ifrågasätta det giltiga i den här typen av deklarationer och möjligen beror det faktum att jag gör det just nu på att det är först nu som man både här och där börjar se det besynnerliga i den underkastelse dessa fått till följd. Det är förmodligen dags att inse att de här ”dogmerna” inte har någon giltighet som just allmängiltiga dogmer, utan att de bara är uttryck för åsikter. Konstens och litteraturens möjligheter är helt enkelt större än vad dessa ”dogmskapare” velat medge.
Frågan om varför de här ”dogmerna” för en tid fick så stort genomslag återstår att besvaras, men kanske har den något med flockmentalitet och kejsarens-nya-kläder-blindhet att göra.
Jamen Bodil, om nu den här lilla stumpen i din text får så stor betydelse i diskussionen så KAN det ju bero på att det är där du är något på spåret.
Här ställs din fråga och två svar ges: Hamlet dör (Bengt) och Hamlet dör inte (Michael).
Vem har rätt?
Det är en trosfråga.
Bengts svar är ju en sorts (sent) Hedeniussvar, men det är den linjen som fortfarande är rådande i svensk debatt. Få säger emot. Konsten är INTE evig, ingen konst är bättre än någon annan, Gud finns inte, ingen gud är bättre än någon annan.
Etc.
Men ingenting säger väl att dessa tankegångar kommer vara för evigt dominerande?
OK, Karin,
jag menar inte att detta med religionen eller förlusten av religionen skulle sakna betydelse för uppkomsten om de här föreställningarna och att den hela berättelsen blivit omöjlig mm, på något vis har det säkert det, just genom att religiös tro och hinsideshopp är meningsskapande och den hela berättelsen förutsätter förmodligen mening. Men samtidigt undrar jag (envist) och ännu mer varför de här föreställningarna om den hela berättelsens omöjlighet varit så seglivade.
Jag snärjer in mig i mitt eget ”resonemang”. Karin gör en elegant tolkning av vad jag sagt men det var inte det jag ville säga. Tvärtom. Om jag gür direkt pü vad jag tror utan att försöka redogöra för hur jag kommit dit sü är det 1) konst kan vara ”evig” (inom rimliga gränser) 2) det finns definitivt en ”brahet” och en del konst är bra, annan inte. Även om var och en sätter upp sina egna kriterier tror jag nog att man skulle kunna komma till nügon sorts konsensus. Shakespeare är bättre än Camilla Läckberg. Bach är bättre än Broder Daniel. Louis Armstrong är bättre än Britnez Spears.
Det är nog sü att jag aldrig förstod Bodils resonemang om betzdelsen av bortfallet av religion osv. trots de fina förklaringarna. Jag menar att det förhüllandet inte püverkar möjligheten att skapa eller ta del av konst -litteratur- som är skapad för ”evigheten”, kanske enligt klassiskt mönster. Kanske snarare tvärtom.
(Ursäkta -bland annat- att jag glömt att koppla om tangentbordet.)
Och då är återigen mitt svar: Föreställningen är ett ARV från efterkrigstiden då alla gudar hade dött, då man såg vad som hade skett. Krig och Förintelse.
Arvet fick stort genomslag i Sverige därför att få svenskar hade något både materiellt och intellektuellt att sätta emot!
Tabula rasa är ju enklare att acceptera om man inget hade på bordet så att säga.
Få svenskar hade bildning, arvegods, ”kultur” i flera led. Borgerligheten var för LITEN för att kunna sätta spår när arbetarna kom på fötter och fick något på bordet, fick del av kulturen, också den fina.
Men rötterna bakåt existerar inte. Hela jäkla Sverige (så gott som) har gjort en klassresa!
Hur ska en liten grupp (en elit) som stod för denna klassiska bildning som fanns även i Sverige) kunna stå emot massans tryck?
Det är där Sverige skiljer sig från kontinenten (som precis efter kriget i och för sig lanserade idén om den hela berättelsens omöjlighet), på kontinenten fanns andra levande strömningar kvar, parallellt, därför att fler hade fått tillgång till bildning och fler hade det materiellt bättre – än i Sverige.
Den hela berättelsen bygger på på framtidstro och på en en tro på historien – att den har något att säga oss. Framtiden kunde även svenskarna tro på, men vad hade historien med saken att göra?
Modernismen slår sönder kronologin, modernismen gör sig av med den klassiska rumsuppfattningen, modernismen gör rent hus!
Kanske är det som stör mig mest med det här ändå att jag själv inte vid det ena eller andra tillfället sa, ”men kejsaren är ju naken” eller ”varför underkänna trädet bara för att man tror på barren eller torrkvistarna?” jag minns särskilt ett tillfälle, jag – visserligen full av missmod – teg, när jag borde ha talat. Jag tror att jag ska fundera igenom den historien och skriva ett nytt inlägg om det i den här serien…