Kategori: Litteratur

Om en vecka eller möjligen två (jag hindras just nu från det mesta av en elak förkylning) kommer råöversättningen av Herta Müllers essäsamling Hunger und Seide att vara färdig. Sedan vidtar putsandet och frågandet och kontrollerandet och omskrivandet av svaga partier.

En av de sista essäerna handlar om zigenarnas situation i Rumänien, förr och nu. Essän är uppdelad i ett antal mindre avsnitt med var sina rubriker. Jag vill läsa ett av de kortaste för er som helhet:

Inte ens en höna

Varken de döda eller de överlevande från förintelselägren nämns i den officiella rumänska historieskrivningen. Kapitlet ”Järngardet”, den rumänska fascismen, ligger som en kollektiv minnesförlust över landet. Och det faktum att förintelselägren i Transnistrien stod under rumänsk ledning. När det gäller den saken är folk och regering eniga: Man går tigandets omväg, på frågor reagerar man aggressivt. Bara national-chauvinistiska tidningar talar gärna om det. I dem blir Antonescu rehabiliterad och gjord till den store rumänske hjälten. Antonescu dömdes 1945 till döden. Vid processen, när han tillfrågades om deportationen av zigenare och judar, sade han: ”I mitt hem blev inte ens en höna slaktad.”

Om någon vecka kommer en serie om sydslaviska författarskap att inledas i Salongen. Texterna är skrivna av svenskstudenter från universitetet här och jag ser dem – bland annat – som en introduktion för en svenskspråkig läsekrets (där jag själv ingår) till den sydslaviska litteraturen, både äldre och nyare. Nu under våren kommer jag låta detta vara ett ”kompakt” skeende, men jag hoppas att det även längre fram då och då ska komma in spridda bidrag till serien.

En av texterna i serien kommer att handla om Tin Ujević och igår arbetade jag tillsammans med Mišo Grundler, den textens författare, med en försöksöversättning av en dikt av Ujević. Här följer nu först originalet:

Igračka vjetrova

Pati bez suze, živi bez psovke,

i budi mirno nesretan.

Tašte su suze, a jadikovke

ublažit neće gorki san.



Podaj se pjanom vjetru života,

pa nek te vije bilo kud;

pusti ko listak nek te mota

u ludi polet vihor lud.



Leti ko lišće što vir ga vije,

za let si, dušo stvorena.

Za zemlju nije, za pokoj nije

cvijet što nema korijena.

Och detta är översättningsförsöket, som jag gärna vill att ni kritiserar och förbättrar, om ni har några idéer:

Lekboll för vindarna

Lid utan tåren, lev utan gallan,
din olycka bär i ordlöshet.
Tåren är fåfäng, din åkallan
mildrar ej drömmens bitterhet.

Ge dig åt livets rusiga vind
och låt den dig svinga.
Som ett löv i en virvelvind
uppåt i galenskap tvinga.

Flyg som lövet i vind så strid,
själ, ty detta är din egen sfär.
Ej för jord, ej för frid
är du rotlösa blomma här.

Och som stöd för den som inte kan kroatiska och som vill ha lite distans till försöket ovan finns en tysk tolkning av dikten (som vi i och för sig har lånat några saker av). Jag vet tyvärr inte vem översättaren är, men här finns ändå lite upplysningar.

Spielzeug der Winde

Leide tränenlos und ohne Wehen,
sei unglücklich mit ruhigem Willen.
Eitel sind die Tränen, und das Flehen
wird deinen bittren Traum nicht stillen.

Ergib dich trunknem Lebenswind
und lass von ihm dich schwingen;
vom wilden Sturm, vom Wirbelwind
dich in die Höhe zwingen.

Flieg wie Laub, von dem Wirbel getrieben,
für den Flug bist du, Seele, gemacht;
wurzellos ist die Blume geblieben,
nicht zur Ruh’ in die Erde gebracht.

Låt oss läsa – ursäkta predikotonen – Joachim Ringelnatz’ dikt om den lilla stenen som glad rullar nerför berget och plötsligt mot sin vilja växer sig till en allt större snöboll. Det stora snöbolleriet stiger den åt huvudet, den tror sig vara och är en lavin, river med sig hus och träd. Och så rullar den till sist ner i havet och sjunker till botten som liten sten.

Der Stein

Ein kleines Steinchen rollte munter
Von einem hohen Berg herunter.

Und als es durch den Schnee so rollte,
Ward es viel größer als es wollte.

Da sprach der Stein mit stolzer Miene:
’Jetzt bin ich eine Schneelawine’.

Er riß im Rollen noch ein Haus
Und sieben große Bäume aus.

Dann rollte er ins Meer hinein,
Und dort versank der kleine Stein.

Joachim Ringelnatz (1883-1934)

havet

Antenner i regn kom hit för några dagar sedan och jag läser ivrigt längs antennerna. Andra varvet pågår nu.

Jag har erbjudit en dalmatisk clementin åt räven på utsidan och han säger kanske inte alls något om ”surt…” utan verkar frimodig och ung. Egentligen hade jag tänkt läsa ett helt annat ställe för er, men nu när jag talar om räven och nu när översättarens hälsning handlar om räven, vill jag läsa de sista raderna ur bokens sista dikt Hölassen:

Åh denna värld.
Resväskorna packade.
Sjung för den sommargylling,
dansa för den, rävunge,
hejda den.

(Och jag som vet så mycket om rävungar.)

Ni har säkert sett på bokomslaget att det är Adam Zagajewski som skrivit dikterna i antologin och att det är Anders Bodegård som örversatt dem. (Förlaget är Norstedts.)

Med anledning av en kommentar, som plötsligt dök upp under ett gammalt inlägg här under pausträdet, tar jag fram min korta text om Karl-Markus Gauß’ bok Hundätarna i Svinia, som för snart två år sedan publicerades i Hufvudstadsbladet (artikeln finns inte på nätet):

bokmässan i Göteborg 2009

Karl-Markus Gauß
Hundätarna i Svinia, 2009
(Die Hundeesser von Svinia 2004)
Översättning: Per Nilson
119 s. perenn

För en och annan kan Europa te sig som en nästan till leda utforskad och kartlagd kontinent och man frågar sig om det alls finns något kvar att upptäcka här. Då är det kanske dags att ta på sig Gauß-glasögonen och följa en egensinnig upptäcksresande in i de hemligaste skrymslen som vår världsdel ännu gömmer på.

För lite mer än ett år sedan stötte jag första gången på den österrikiske essäisten Karl-Markus Gauß. Jag läste den då nyöversatta ”De döende européerna”, en bok om fem av Europas krympande minoriteter. Kapitlet om sefardernas Sarajevo berättar om sefardiskan som ”ett levande museum över spanskan” och om en plats i världen där judar och muslimer under långa tider levt sida vid sida i sämja. Gottscheetyskarna i Slovenien är den andra folkspillran som presenteras. Gauß går genom nästan folktomma byar med namn som Verderb och Verdreng, ett slags ödets namn. Hos de albansktalande arbëresherna i Syditalien och de slaviska sorberna i östra Tyskland slår han sig också ner för en tid. I slutkapitlet gör Gauß en resa bland arumänerna som lever spridda över Balkan, ett folk som räknar Alexander den store till de sina.

Gauß förbinder på ett ovanligt fruktbart sätt resande och skrivande med varandra. Hans texter ger en tydlig känsla av närvaro på platserna han skildrar och bland människorna han möter där. I ”Hundätarna i Svinia” går resan till Slovakiens östligaste utkanter, till den mest föraktade zigenska minoriteten där – degesi, hundätarna. Som ”utomstående” tänker vi oss väl ofta zigenare som en enhetlig folkgrupp och vi vill gärna tro att en del av problemen löses genom att vi – simsalabim – använder ordet ”romer” i stället för ordet ”zigenare”. I Gauß’ bok får vi stifta bekantskap med de tre zigenska kasterna ”roma”, som står högst (”roma” betyder ”människa”), ”ciganik”, som befinner sig i mitten och kasten ”degesi”, som är underst och som betraktas som oren av de andra båda.

Vi får historiska återblickar in i den kommunistiska tiden. Då riskerade zigenarna visserligen inte att bli attackerade av skinheads, men de frånkändes i stället rätten att vara en egen folkgrupp med egna traditioner och ett eget språk och deras bosättningar jämnades med marken och de placerades i proletära bostadsområden och tvingades till anpassning. Ett okänt antal av kvinnorna tvångssteriliserades av ”omtänksamhet”.

Gauß berättar historien om bostadsområdet Lunik IX i en utkant av staden Košice. Länge fick stadens centrala delar förfalla och beboddes till sist uteslutande av zigenare. I början av 1980-talet hade ett slags mönsterförort byggts för tjänstemän och officerare och inflyttningen hade börjat. Ungefär samtidigt bestämde man sig för att restaurera den gamla innerstaden. I hast drevs zigenarna ut ur centrum och hänvisades till Lunik IX. Tjänstemännen flyttade därifrån till innerstan och inom loppet av några år förslummades Lunik IX, eftersom zigenarna inte lyckades anpassa sig till ett boende i de jättelika anonyma höghusen. Snart undvek alla andra Košicebor stadsdelen.

Den slovakiska färden för oss också till andra minoriteter än romerna. Gauß träffar eller hör talas om ungrare, tyskar, judar och rutener och han visar ortnamnens växlingar mellan språken genom århundradena. Košice heter till exempel Kassa på ungerska och Kaschau på tyska. Men snart letar sig berättarflödet tillbaka till huvudfåran: zigenarnas och då särskilt degesis prekära belägenhet och den ”oheliga” oro den sprider omkring sig: Delegationer från EU besöker slumområdena och fylls av fruktan för att de utfattiga och förfallna människorna från gettona en dag ska komma ”hit”.

Bokens senare del handlar om Svinia, en ort i östra Slovakien, vars ena utkant är befolkad av degesi som lever i obeskrivligt armod. De har glömt allt de kunnat, de har ingen historia, ingen tidsuppfattning – de vegeterar. Det pågår hjälpprojekt, men ännu återstår nästan hela vägen till ett värdigt liv för dessa människor.

…

PS Här är en länk till förlaget perenn som givit ut boken. Så vitt jag vet finns det fortfarande några exemplar kvar.