Med anledning av en kommentar, som plötsligt dök upp under ett gammalt inlägg här under pausträdet, tar jag fram min korta text om Karl-Markus Gauß’ bok Hundätarna i Svinia, som för snart två år sedan publicerades i Hufvudstadsbladet (artikeln finns inte på nätet):
bokmässan i Göteborg 2009
Karl-Markus Gauß
Hundätarna i Svinia, 2009
(Die Hundeesser von Svinia 2004)
Översättning: Per Nilson
119 s. perenn
För en och annan kan Europa te sig som en nästan till leda utforskad och kartlagd kontinent och man frågar sig om det alls finns något kvar att upptäcka här. Då är det kanske dags att ta på sig Gauß-glasögonen och följa en egensinnig upptäcksresande in i de hemligaste skrymslen som vår världsdel ännu gömmer på.
För lite mer än ett år sedan stötte jag första gången på den österrikiske essäisten Karl-Markus Gauß. Jag läste den då nyöversatta ”De döende européerna”, en bok om fem av Europas krympande minoriteter. Kapitlet om sefardernas Sarajevo berättar om sefardiskan som ”ett levande museum över spanskan” och om en plats i världen där judar och muslimer under långa tider levt sida vid sida i sämja. Gottscheetyskarna i Slovenien är den andra folkspillran som presenteras. Gauß går genom nästan folktomma byar med namn som Verderb och Verdreng, ett slags ödets namn. Hos de albansktalande arbëresherna i Syditalien och de slaviska sorberna i östra Tyskland slår han sig också ner för en tid. I slutkapitlet gör Gauß en resa bland arumänerna som lever spridda över Balkan, ett folk som räknar Alexander den store till de sina.
Gauß förbinder på ett ovanligt fruktbart sätt resande och skrivande med varandra. Hans texter ger en tydlig känsla av närvaro på platserna han skildrar och bland människorna han möter där. I ”Hundätarna i Svinia” går resan till Slovakiens östligaste utkanter, till den mest föraktade zigenska minoriteten där – degesi, hundätarna. Som ”utomstående” tänker vi oss väl ofta zigenare som en enhetlig folkgrupp och vi vill gärna tro att en del av problemen löses genom att vi – simsalabim – använder ordet ”romer” i stället för ordet ”zigenare”. I Gauß’ bok får vi stifta bekantskap med de tre zigenska kasterna ”roma”, som står högst (”roma” betyder ”människa”), ”ciganik”, som befinner sig i mitten och kasten ”degesi”, som är underst och som betraktas som oren av de andra båda.
Vi får historiska återblickar in i den kommunistiska tiden. Då riskerade zigenarna visserligen inte att bli attackerade av skinheads, men de frånkändes i stället rätten att vara en egen folkgrupp med egna traditioner och ett eget språk och deras bosättningar jämnades med marken och de placerades i proletära bostadsområden och tvingades till anpassning. Ett okänt antal av kvinnorna tvångssteriliserades av ”omtänksamhet”.
Gauß berättar historien om bostadsområdet Lunik IX i en utkant av staden Košice. Länge fick stadens centrala delar förfalla och beboddes till sist uteslutande av zigenare. I början av 1980-talet hade ett slags mönsterförort byggts för tjänstemän och officerare och inflyttningen hade börjat. Ungefär samtidigt bestämde man sig för att restaurera den gamla innerstaden. I hast drevs zigenarna ut ur centrum och hänvisades till Lunik IX. Tjänstemännen flyttade därifrån till innerstan och inom loppet av några år förslummades Lunik IX, eftersom zigenarna inte lyckades anpassa sig till ett boende i de jättelika anonyma höghusen. Snart undvek alla andra Košicebor stadsdelen.
Den slovakiska färden för oss också till andra minoriteter än romerna. Gauß träffar eller hör talas om ungrare, tyskar, judar och rutener och han visar ortnamnens växlingar mellan språken genom århundradena. Košice heter till exempel Kassa på ungerska och Kaschau på tyska. Men snart letar sig berättarflödet tillbaka till huvudfåran: zigenarnas och då särskilt degesis prekära belägenhet och den ”oheliga” oro den sprider omkring sig: Delegationer från EU besöker slumområdena och fylls av fruktan för att de utfattiga och förfallna människorna från gettona en dag ska komma ”hit”.
Bokens senare del handlar om Svinia, en ort i östra Slovakien, vars ena utkant är befolkad av degesi som lever i obeskrivligt armod. De har glömt allt de kunnat, de har ingen historia, ingen tidsuppfattning – de vegeterar. Det pågår hjälpprojekt, men ännu återstår nästan hela vägen till ett värdigt liv för dessa människor.
…
PS Här är en länk till förlaget perenn som givit ut boken. Så vitt jag vet finns det fortfarande några exemplar kvar.
