Låt oss läsa – ursäkta predikotonen – Joachim Ringelnatz’ dikt om den lilla stenen som glad rullar nerför berget och plötsligt mot sin vilja växer sig till en allt större snöboll. Det stora snöbolleriet stiger den åt huvudet, den tror sig vara och är en lavin, river med sig hus och träd. Och så rullar den till sist ner i havet och sjunker till botten som liten sten.
Der Stein
Ein kleines Steinchen rollte munter
Von einem hohen Berg herunter.
Und als es durch den Schnee so rollte,
Ward es viel größer als es wollte.
Da sprach der Stein mit stolzer Miene:
’Jetzt bin ich eine Schneelawine’.
Er riß im Rollen noch ein Haus
Und sieben große Bäume aus.
Dann rollte er ins Meer hinein,
Und dort versank der kleine Stein.
Joachim Ringelnatz (1883-1934)
Jag är frestad att tolka dikten som en personlig hälsning från dig, Bodil. Allt har ju en ände.. inget att göra åt.
Ja, och det sörjer vi inte över nu väl? Londi och jag går ut i solen.
Den lilla stenen har det bra. Den är i gott sällskap nu.
Sol? Å, vad jag avundas dig. Här uppför Ysätters-Kajsa en helt galen dans på fälten. Ingen sol.