Kategori: Litteratur

I en liten text jag nyss skrev för Hufvudstadsbladet lät jag Klara Johanson och Marija Jurić – eller ska jag säga KJ och Zagorka? – samtala under några eftermiddagstimmar på ett kafé i Regensburg i mitten av juni 1914. Jag lät mina tänkta läsaren sväva i ovisshet om vem av de båda damerna som någonstans i mitten av samtalet yttrade repliken:

Frestas man inte till antagandet att kunskaper och erfarenheter är belagda med tull när man observerar hur ytterligt sparsamt flertalet utrikesturister hemför dessa varor?

Jag tänker på en resa jag gjorde till Aten för några år sedan tillsammans med en väninna, på våra vandringar i staden och runt omkring uppe på Akropolis. Och på den här känslan av att Grekland alltid är klassisk tid mitt i det moderna, åtminstone för besökaren utifrån.

Tempel, gudar, herdar, fauner eller doriska, joniska och korintiska kapitäl… Artemis, Apollon och Hefaistos verkar röra sig i tempelskuggan. Och tanken går också lätt till andra besökare som också känt eller kanske till och med ibland befäst närvaron av den forna tiden i dagens grekiska värld.

Jag vill läsa ur Förklädd gud av Hjalmar Gullberg. Det diktverket andas en sådan ursprunglighet att vår tids avgaser och buller förflyktigas till fantasi, när man går in i det. Så här börjar dikten:

Vem spelar på en pipa

en låt av gryningsluft,

för himmelsk att begripa,

höjd över allt förnuft?

Vem äger lösenorden,

flöjtvisans dolda text?

Vem spelar på jorden

för djur och växt?

Vem är den gode herden

som för sin flock i vall

och som med gräs förser den

och toner av kristall?

Vem går på betesängar

i sommardagens kvalm

och sover bland drängar

på jordisk halm?

Jag vill läsa lite till, för jag tror eller tycker att det här som strax följer är diktens vackraste eller mest suggestiva rader:

Apollon bor i ett tessaliskt stall.

Ej bär han lager kring sitt gyllne hår:

han sändes från Olympens gudahall,

dömd att försörja sig som dräng ett år.

Det bor en gud i ett tessaliskt stall.

Bland tjänstefolket vandrar han förklädd.

Längst ner vid bordet är hans sked och skål.

Bland kreatur i ladan är hans bädd.

Han äger intet jordiskt föremål.

I herdekappa går en gud förklädd.

Lars-Erik Larsson: Förklädd gud

I stället för något av mig – jag ligger nere för tillfället – ber jag att få visa kortfilmen Don Kihot, som jag fått mig tillsänd av en av mina vänner här. Hon säger att det är en av hennes favoriter från Zagerbačka škola crtanog filma: Don Kihot

Jag upplever på sätt och vis ett slags Don Quijote-dag just nu

Om en vecka eller möjligen två (jag hindras just nu från det mesta av en elak förkylning) kommer råöversättningen av Herta Müllers essäsamling Hunger und Seide att vara färdig. Sedan vidtar putsandet och frågandet och kontrollerandet och omskrivandet av svaga partier.

En av de sista essäerna handlar om zigenarnas situation i Rumänien, förr och nu. Essän är uppdelad i ett antal mindre avsnitt med var sina rubriker. Jag vill läsa ett av de kortaste för er som helhet:

Inte ens en höna

Varken de döda eller de överlevande från förintelselägren nämns i den officiella rumänska historieskrivningen. Kapitlet ”Järngardet”, den rumänska fascismen, ligger som en kollektiv minnesförlust över landet. Och det faktum att förintelselägren i Transnistrien stod under rumänsk ledning. När det gäller den saken är folk och regering eniga: Man går tigandets omväg, på frågor reagerar man aggressivt. Bara national-chauvinistiska tidningar talar gärna om det. I dem blir Antonescu rehabiliterad och gjord till den store rumänske hjälten. Antonescu dömdes 1945 till döden. Vid processen, när han tillfrågades om deportationen av zigenare och judar, sade han: ”I mitt hem blev inte ens en höna slaktad.”

Om någon vecka kommer en serie om sydslaviska författarskap att inledas i Salongen. Texterna är skrivna av svenskstudenter från universitetet här och jag ser dem – bland annat – som en introduktion för en svenskspråkig läsekrets (där jag själv ingår) till den sydslaviska litteraturen, både äldre och nyare. Nu under våren kommer jag låta detta vara ett ”kompakt” skeende, men jag hoppas att det även längre fram då och då ska komma in spridda bidrag till serien.

En av texterna i serien kommer att handla om Tin Ujević och igår arbetade jag tillsammans med Mišo Grundler, den textens författare, med en försöksöversättning av en dikt av Ujević. Här följer nu först originalet:

Igračka vjetrova

Pati bez suze, živi bez psovke,

i budi mirno nesretan.

Tašte su suze, a jadikovke

ublažit neće gorki san.



Podaj se pjanom vjetru života,

pa nek te vije bilo kud;

pusti ko listak nek te mota

u ludi polet vihor lud.



Leti ko lišće što vir ga vije,

za let si, dušo stvorena.

Za zemlju nije, za pokoj nije

cvijet što nema korijena.

Och detta är översättningsförsöket, som jag gärna vill att ni kritiserar och förbättrar, om ni har några idéer:

Lekboll för vindarna

Lid utan tåren, lev utan gallan,
din olycka bär i ordlöshet.
Tåren är fåfäng, din åkallan
mildrar ej drömmens bitterhet.

Ge dig åt livets rusiga vind
och låt den dig svinga.
Som ett löv i en virvelvind
uppåt i galenskap tvinga.

Flyg som lövet i vind så strid,
själ, ty detta är din egen sfär.
Ej för jord, ej för frid
är du rotlösa blomma här.

Och som stöd för den som inte kan kroatiska och som vill ha lite distans till försöket ovan finns en tysk tolkning av dikten (som vi i och för sig har lånat några saker av). Jag vet tyvärr inte vem översättaren är, men här finns ändå lite upplysningar.

Spielzeug der Winde

Leide tränenlos und ohne Wehen,
sei unglücklich mit ruhigem Willen.
Eitel sind die Tränen, und das Flehen
wird deinen bittren Traum nicht stillen.

Ergib dich trunknem Lebenswind
und lass von ihm dich schwingen;
vom wilden Sturm, vom Wirbelwind
dich in die Höhe zwingen.

Flieg wie Laub, von dem Wirbel getrieben,
für den Flug bist du, Seele, gemacht;
wurzellos ist die Blume geblieben,
nicht zur Ruh’ in die Erde gebracht.