Kategori: Litteratur

För ungefär ett år sedan stötte jag på ett udrag ur en novell av den schweiziska författaren Marina Bolzli i den ukrainsk-polsk-tyska litteraturtidskriften Radar, som främst kommer ut på nätet. Jag gillade texten och översatte den och satte in den i Salongen.

Lite senare fick jag Bolzlis adress och ännu lite senare, närmare bestämt någon gång förra sommaren fick jag hennes roman Nachhernachher. Efter läsningen skrev jag lite om den här under pausträdet:

Det är en roman om en ung kvinnas gradvisa glidande bort från den tillvaro där hon förut varit hemma och som hon känt en oreflekterad tillhörighet till. Strax före romanens början störtar hennes värld samman, då hon förlorar den stora kärleken. Rubrikerna till romankapitlen utgörs av klockslag från morgon till kväll av en och samma dag och ”handlingen” består i en monolog, som verkar var riktad till en (tänkt) granne i huset där kvinnan bor.

I de första kapitlen beskrivs ett tillstånd av bedövning, en bedövning som följer direkt på slaget och som föregår smärtan. Sedan kommer smärtan, minnena, sorgen och så småningom ett slags förfall och förlust av verklighetsorientering. Alltsammans berättas mycket detaljerat nästan smärtsamt pedantiskt och förloppet ter sig som en blind och döv vandring utmed tomhetens trögflytande massa.

Språket i boken har ett starkt sug och en betvingande rytm och måste upplevas – helst i original. I slutet av det där inlägget finns några korta avsnitt både i original och i min översättning.

Ikväll mellan halv fem och sex kommer Marina Bolzli att besöka högskolan Dalarna där en studentgrupp kommer att ställa frågor till henne om denna hennes roman ”Nachhernachher”. Det kommer att ske ute i cyberrymden och jag kommer också att vara där. Just nu biter jag lite på naglarna för att det ännu är så långt före nachher och vem vet hur det kommer att vara nachhernachher. Jag håller tummarna för att tekniken inte ska svika oss…

Det må vara söndag, men här är vi tillbaka i vardagen efter en vecka av bröllopsfester, småresor och stadsvandringar tillsammans med R. Här under pausträdet kommer det säkert att dyka upp en och annan bild från de här färderna så småningom, men idag vill jag rikta blicken mot Salongen som just inlett sin sydslaviska serie. Så här lyder introduktionen:

Denna vår ska det få blåsa en sydslavisk vind genom Salongen – och kanske under längre tid än så. Vi kommer att publicera en rad texter som presenterar sydslaviska författarskap från olika tider i skön blandning. Vår förhoppning är att serien ska väcka intresse för sydslavisk litteratur hos en svensktalande läsekrets och i förlängningen ge upphov till översättningar av verk av författarna som ingår i denna svit. Skribenterna bakom texterna studerar svenska vid universitetet i Zagreb.

Och detta är den första texten i sviten: Sydslaviska författarskap: 1. Augustin ”Tin” Ujević

Londi blickar ut över Jadransko more

I en liten text jag nyss skrev för Hufvudstadsbladet lät jag Klara Johanson och Marija Jurić – eller ska jag säga KJ och Zagorka? – samtala under några eftermiddagstimmar på ett kafé i Regensburg i mitten av juni 1914. Jag lät mina tänkta läsaren sväva i ovisshet om vem av de båda damerna som någonstans i mitten av samtalet yttrade repliken:

Frestas man inte till antagandet att kunskaper och erfarenheter är belagda med tull när man observerar hur ytterligt sparsamt flertalet utrikesturister hemför dessa varor?

Jag tänker på en resa jag gjorde till Aten för några år sedan tillsammans med en väninna, på våra vandringar i staden och runt omkring uppe på Akropolis. Och på den här känslan av att Grekland alltid är klassisk tid mitt i det moderna, åtminstone för besökaren utifrån.

Tempel, gudar, herdar, fauner eller doriska, joniska och korintiska kapitäl… Artemis, Apollon och Hefaistos verkar röra sig i tempelskuggan. Och tanken går också lätt till andra besökare som också känt eller kanske till och med ibland befäst närvaron av den forna tiden i dagens grekiska värld.

Jag vill läsa ur Förklädd gud av Hjalmar Gullberg. Det diktverket andas en sådan ursprunglighet att vår tids avgaser och buller förflyktigas till fantasi, när man går in i det. Så här börjar dikten:

Vem spelar på en pipa

en låt av gryningsluft,

för himmelsk att begripa,

höjd över allt förnuft?

Vem äger lösenorden,

flöjtvisans dolda text?

Vem spelar på jorden

för djur och växt?

Vem är den gode herden

som för sin flock i vall

och som med gräs förser den

och toner av kristall?

Vem går på betesängar

i sommardagens kvalm

och sover bland drängar

på jordisk halm?

Jag vill läsa lite till, för jag tror eller tycker att det här som strax följer är diktens vackraste eller mest suggestiva rader:

Apollon bor i ett tessaliskt stall.

Ej bär han lager kring sitt gyllne hår:

han sändes från Olympens gudahall,

dömd att försörja sig som dräng ett år.

Det bor en gud i ett tessaliskt stall.

Bland tjänstefolket vandrar han förklädd.

Längst ner vid bordet är hans sked och skål.

Bland kreatur i ladan är hans bädd.

Han äger intet jordiskt föremål.

I herdekappa går en gud förklädd.

Lars-Erik Larsson: Förklädd gud

I stället för något av mig – jag ligger nere för tillfället – ber jag att få visa kortfilmen Don Kihot, som jag fått mig tillsänd av en av mina vänner här. Hon säger att det är en av hennes favoriter från Zagerbačka škola crtanog filma: Don Kihot

Jag upplever på sätt och vis ett slags Don Quijote-dag just nu