Kategori: Litteratur

Sava har blivit min flod

Sava strax öster om Ljuljana

och jag vill läsa Giuseppe Ungarettis mäktiga floddikt I fiumi för den:

Mi tengo a quest’albero mutilato
abbandonato in questa dolina
che ha il languore
di un circo
prima o dopo lo spettacolo
e guardo
il passaggio quieto
delle nuvole sulla luna

Stamani mi sono disteso
in un’urna d’acqua
e come una reliquia
ho riposato

L’Isonzo scorrendo
mi levigava
come un suo sasso

Ho tirato su
le mie quattro ossa
e me ne sono andato
come un acrobata
sull’acqua

Mi sono accoccolato
vicino ai miei panni
sudici di guerra
e come un beduino
mi sono chinato a ricevere
il sole

Questo è l’Isonzo
e qui meglio
mi sono riconosciuto
una docile fibra
dell’universo

Il mio supplizio
è quando
non mi credo
in armonia

Ma quelle occulte
mani
che m’intridono
mi regalano
la rara
felicità

Ho ripassato
le epoche
della mia vita

Questi sono
i miei fiumi

Questo è il Serchio
al quale hanno attinto
duemil’anni forse
di gente mia campagnola
e mio padre e mia madre.

Questo è il Nilo
che mi ha visto
nascere e crescere
e ardere d’inconsapevolezza
nelle distese pianure

Questa è la Senna
e in quel suo torbido
mi sono rimescolato
e mi sono conosciuto

Questi sono i miei fiumi
contati nell’Isonzo

Questa è la mia nostalgia
che in ognuno
mi traspare
ora ch’è notte
che la mia vita mi pare
una corolla
di tenebre

PS Här finns dikten i Anders Österlings översättning.

Den gångna lördagen var en dag av sol och värme. Londi och jag gick till fots in till Gornji grad bara för att det var roligt att gå. På Trg bana Jelačića hade vi stämt möte med Güldane, min turkiska kollega. Vi var där en kvart för tidigt alla tre och så gick vi upp till Tkalčićeva och satte oss i ett av utekaféerna. Güldane och jag drack kaffe och Londi vilade i skuggan under bordet. Güldane talade om Jungfrutornet i Bosporen, om myterna kring detta torn på ön mellan världsdelarna, om tornet som flickan, om tornet som platsen där flickan hölls fängslad, om blickarna hit och dit mellan kontinenterna, om årtusendenas gång:

‘In truth everything and everyone

Is a shadow of the Beloved,

And our seeking is His seeking

And our words are His words…

We search for Him here and there,

while looking right at Him.

Sitting by His side, we ask:

’O Beloved, where is the Beloved?’

Rumi

Efteråt gick vi upp till Gradec och tittade ut över staden

och så bar det av nedåt igen – i solkskenet.

Jag har fått i uppdrag att sätta ihop ett kompendium med texter från Rökstenen till Strindberg för min ena studentgrupp, så jag skär mig just nu igenom den svenska litteraturhistorien som genom en ost. Nej, det var väl ingen bra liknelse. Ett räcke jag håller mig i (vid ostskärandet?) är E. N. Tigerstedts Svensk litteraturhistoria och det är ett sant nöje, inte minst för verbens sköna pluralformer.

Nå, efter Rökstenen har jag valt att ta upp den vackra skaldestrofen från den öländska Karlevistenen från slutet av 900-talet. Se här vilken mäktig text:

Hugfulle drotten av högen
höljd är, han som följdes
av ståtliga stordåd och dater
i strider på havet det vida.
Aldrig en mera väldig
ädling med tro och heder
styra skall stora landskap
stridsstark i Danmarks rike.

Och här dess originallydelse:

Fulkin likr hins fulkþu
flaistr uisi þat maistar
taiþir tulka þruþar
traukr i þaimsi huki
munat raiþ uiþur raþa
ruk starkr i tanmarku
aintils iarmun kruntar
urkrantari lanti

Och här stenens röst:

För ungefär ett år sedan stötte jag på ett udrag ur en novell av den schweiziska författaren Marina Bolzli i den ukrainsk-polsk-tyska litteraturtidskriften Radar, som främst kommer ut på nätet. Jag gillade texten och översatte den och satte in den i Salongen.

Lite senare fick jag Bolzlis adress och ännu lite senare, närmare bestämt någon gång förra sommaren fick jag hennes roman Nachhernachher. Efter läsningen skrev jag lite om den här under pausträdet:

Det är en roman om en ung kvinnas gradvisa glidande bort från den tillvaro där hon förut varit hemma och som hon känt en oreflekterad tillhörighet till. Strax före romanens början störtar hennes värld samman, då hon förlorar den stora kärleken. Rubrikerna till romankapitlen utgörs av klockslag från morgon till kväll av en och samma dag och ”handlingen” består i en monolog, som verkar var riktad till en (tänkt) granne i huset där kvinnan bor.

I de första kapitlen beskrivs ett tillstånd av bedövning, en bedövning som följer direkt på slaget och som föregår smärtan. Sedan kommer smärtan, minnena, sorgen och så småningom ett slags förfall och förlust av verklighetsorientering. Alltsammans berättas mycket detaljerat nästan smärtsamt pedantiskt och förloppet ter sig som en blind och döv vandring utmed tomhetens trögflytande massa.

Språket i boken har ett starkt sug och en betvingande rytm och måste upplevas – helst i original. I slutet av det där inlägget finns några korta avsnitt både i original och i min översättning.

Ikväll mellan halv fem och sex kommer Marina Bolzli att besöka högskolan Dalarna där en studentgrupp kommer att ställa frågor till henne om denna hennes roman ”Nachhernachher”. Det kommer att ske ute i cyberrymden och jag kommer också att vara där. Just nu biter jag lite på naglarna för att det ännu är så långt före nachher och vem vet hur det kommer att vara nachhernachher. Jag håller tummarna för att tekniken inte ska svika oss…

Det må vara söndag, men här är vi tillbaka i vardagen efter en vecka av bröllopsfester, småresor och stadsvandringar tillsammans med R. Här under pausträdet kommer det säkert att dyka upp en och annan bild från de här färderna så småningom, men idag vill jag rikta blicken mot Salongen som just inlett sin sydslaviska serie. Så här lyder introduktionen:

Denna vår ska det få blåsa en sydslavisk vind genom Salongen – och kanske under längre tid än så. Vi kommer att publicera en rad texter som presenterar sydslaviska författarskap från olika tider i skön blandning. Vår förhoppning är att serien ska väcka intresse för sydslavisk litteratur hos en svensktalande läsekrets och i förlängningen ge upphov till översättningar av verk av författarna som ingår i denna svit. Skribenterna bakom texterna studerar svenska vid universitetet i Zagreb.

Och detta är den första texten i sviten: Sydslaviska författarskap: 1. Augustin ”Tin” Ujević

Londi blickar ut över Jadransko more