Kategori: Litteratur

Nu har jag hittat bilden – visserligen inte Dalmazia, men dock Quarnaro – till dikten Ulisse av Umberto Saba:

Och här är orden:

Ulisse

Nella mia giovinezza ho navigato

lungo le coste dalmate. Isolotti

a fior d’onda emergevano, ove raro
un uccello sostava intento a prede,

coperti d’alghe, scivolosi, al sole
belli come smeraldi. Quando l’alta

marea e la notte li annullava, vele
sottovento sbandavano più al largo,
per fuggirne l’insidia. Oggi il mio regno

è quella terra di nessuno. Il porto
accende ad altri i suoi lumi; me al largo
sospinge ancora il non domato spirito,
e della vita il doloroso amore.

°°
Och här borta finns en översättning till svenska av dikten.

Jag arbetar vidare med min svenska litteraturhistoria och den antologi jag förväntas sätta ihop över tiden från Rökstenen till Strindberg. Och jag har roligt. Egentligen har jag kommit till ”fru Lenngren”, som Tigerstedt säger, men för att behålla eller skapa en helhetssyn kastar jag om och om igen blickar bakåt.

Idag vill jag med er återse två korta passager ur landskapslagarna. Det blev två, eftersom jag inte kunde bestämma mig för vilken jag skulle ta av texten om ärekränkning och den om mordbrand. Lyssna här till redligt kärva ord:

Om ärekränkning

Ger man okvädningsord åt man: ”Du är ej mans make och ej man i bröstet.” ”Jag är man som du.” De skola mötas vid tre vägars möte. Kommer den, som ord har gett, och den kommer ej, som ord har fått, då må han vara, som han blivit kallad. Han är ej edberättigad och ej vittnesgill, varken för man eller kvinna. Kommer den, som ord har fått, men icke den, som ord har givit, då ropar han niding tre gånger och gör märke på marken. Då vare denne så mycket sämre, som han sade det, som han icke tordes stå för. Nu mötas de båda med fulla vapen. Faller den, som ord har fått, för honom bötes halv mansbot. Faller den som ord har givit; ordförbrytelse är värst, tungan är huvudbane; han ligge ogill.

Äldre Västgötalagen

°°

Om mordbrand

Nu sägs om kasevarg. Går (en) man med brand eller eldföre och vill bränna annan mans kvarnhus, blir tagen med blåsande mun och brinnande brand och finnas därpå sex vittnen, då binde man honom och före honom till tings och ställe mot honom de sex vittnen, som voro där och sågo på. Sedan han är lagligen förvunnen, då bygge han upp kvarnen, lika god som den förut var, efter tolv mäns vittnesbörd, som sågo den, innan den blev bränd, och give därtill sex marker i böter.

Upplandslagen

°°

Jag försöker tänka mig hur dessa ord kan ha låtit, hur ansiktena som uttalade dem såg ut och vad någon där innanför tänkte. Det bor en stark poetisk kraft i uttryck som ”med blåsande mun och brinnande brand” och ändå är det så sakligt och direkt där som en grep eller kniv för att brukas av handen.

Sava har blivit min flod

Sava strax öster om Ljuljana

och jag vill läsa Giuseppe Ungarettis mäktiga floddikt I fiumi för den:

Mi tengo a quest’albero mutilato
abbandonato in questa dolina
che ha il languore
di un circo
prima o dopo lo spettacolo
e guardo
il passaggio quieto
delle nuvole sulla luna

Stamani mi sono disteso
in un’urna d’acqua
e come una reliquia
ho riposato

L’Isonzo scorrendo
mi levigava
come un suo sasso

Ho tirato su
le mie quattro ossa
e me ne sono andato
come un acrobata
sull’acqua

Mi sono accoccolato
vicino ai miei panni
sudici di guerra
e come un beduino
mi sono chinato a ricevere
il sole

Questo è l’Isonzo
e qui meglio
mi sono riconosciuto
una docile fibra
dell’universo

Il mio supplizio
è quando
non mi credo
in armonia

Ma quelle occulte
mani
che m’intridono
mi regalano
la rara
felicità

Ho ripassato
le epoche
della mia vita

Questi sono
i miei fiumi

Questo è il Serchio
al quale hanno attinto
duemil’anni forse
di gente mia campagnola
e mio padre e mia madre.

Questo è il Nilo
che mi ha visto
nascere e crescere
e ardere d’inconsapevolezza
nelle distese pianure

Questa è la Senna
e in quel suo torbido
mi sono rimescolato
e mi sono conosciuto

Questi sono i miei fiumi
contati nell’Isonzo

Questa è la mia nostalgia
che in ognuno
mi traspare
ora ch’è notte
che la mia vita mi pare
una corolla
di tenebre

PS Här finns dikten i Anders Österlings översättning.

Den gångna lördagen var en dag av sol och värme. Londi och jag gick till fots in till Gornji grad bara för att det var roligt att gå. På Trg bana Jelačića hade vi stämt möte med Güldane, min turkiska kollega. Vi var där en kvart för tidigt alla tre och så gick vi upp till Tkalčićeva och satte oss i ett av utekaféerna. Güldane och jag drack kaffe och Londi vilade i skuggan under bordet. Güldane talade om Jungfrutornet i Bosporen, om myterna kring detta torn på ön mellan världsdelarna, om tornet som flickan, om tornet som platsen där flickan hölls fängslad, om blickarna hit och dit mellan kontinenterna, om årtusendenas gång:

‘In truth everything and everyone

Is a shadow of the Beloved,

And our seeking is His seeking

And our words are His words…

We search for Him here and there,

while looking right at Him.

Sitting by His side, we ask:

’O Beloved, where is the Beloved?’

Rumi

Efteråt gick vi upp till Gradec och tittade ut över staden

och så bar det av nedåt igen – i solkskenet.

Jag har fått i uppdrag att sätta ihop ett kompendium med texter från Rökstenen till Strindberg för min ena studentgrupp, så jag skär mig just nu igenom den svenska litteraturhistorien som genom en ost. Nej, det var väl ingen bra liknelse. Ett räcke jag håller mig i (vid ostskärandet?) är E. N. Tigerstedts Svensk litteraturhistoria och det är ett sant nöje, inte minst för verbens sköna pluralformer.

Nå, efter Rökstenen har jag valt att ta upp den vackra skaldestrofen från den öländska Karlevistenen från slutet av 900-talet. Se här vilken mäktig text:

Hugfulle drotten av högen
höljd är, han som följdes
av ståtliga stordåd och dater
i strider på havet det vida.
Aldrig en mera väldig
ädling med tro och heder
styra skall stora landskap
stridsstark i Danmarks rike.

Och här dess originallydelse:

Fulkin likr hins fulkþu
flaistr uisi þat maistar
taiþir tulka þruþar
traukr i þaimsi huki
munat raiþ uiþur raþa
ruk starkr i tanmarku
aintils iarmun kruntar
urkrantari lanti

Och här stenens röst: