Kategori: Litteratur

Efter en förlängd förmiddag av idogt rättande, begav jag mig tillsammans med Londi upp till Gornji grad någon gång fram på eftermiddagen. Vi slog oss ner i ett ganska folktomt kafé vid Tkalčićeva för jag tänkte läsa och förbereda en recension. Jag beställde mitt kaffe och försjönk i min bok och Londi la sig ner bredvid mig efter att ha gått ett varv bland de få gästerna.

Den sista essän i Att bo i världen (översatt av Vibeke Emond och Gunnel Mittelman) av Natalia Ginzburg heter ”Porträtt av en författare” (Jag läser den på svenska eftersom det just är denna svenska version jag ska skriva om.) och den slutar så här:

Han tänker att han aldrig har gjort något annat än staplat misstag på misstag. Att han har varit dum. Han har också ställt sig många dumma frågor. Han har frågat sig själv om det för honom var plikt eller nöje att skriva. Dumt. Det var varken det ena eller det andra. I de bästa stunderna var det, och är det, för honom som att bo i världen.

Blick åt det ena hållet från vårt bord:

Och åt det andra:

Promenad tillbaka genom Tomislav Trg under blommande magnolior.

I fonden Glavni kolodvor och Tomislavstatyn. (Därifrån tog vi tvåans spårvagn hemåt.)

Tillåt mig att bläddra upp en ny sida i mitt lilla textkompendium Från Rökstenen till Strindberg. Detta bläddrande ingår i mina förberedelser och bland det som följer på den här sidan finns det en del som jag måste fundera igenom igen.

°°

ur Domareregler av Olaus Petri (1493-1552)

Allmennelighe ordsedher brukas offta för almenneligh lagh, huilka ock så lagh äro. Sådana som thesse äro:

Then ther går j borghan, han går j bettalan.
Hött är medh ingo bött.
Affwundzman skal icke witna.
Olagha fång är ofång.
Jngen kan wara domare vthi sijn eghen saak.
Effter ens mandz taal skal ingen dömas.
En ährelöös man bör icke witna.
Then ther slår han bryter.
Wold är icke landz rett.
Thet är icke alt sant som är sanno lijkt.
Thet är: thet man gerna seer, ther withnar man gerna widh.
Then icke haffuer koo, han böte medh krop.
Then ey haffuer soo, han böte medh koo.
Kend saak är så godh som witnat.
Giord gerning haffuer ingen wendning.
Ther en bryter medh, ther skal han bättra medh.
Okendom manne giffs icke witzord.

Jag medger att rubriken här lovar mer än texten håller. Nå, i alla fall har några avsnitt ur Erikskrönikan fått följa mig på min hastiga färd genom den svenska litteraturen. De här försmädligt hotfulla och ack, så suggestiva raderna ska naturligtvis vara med:

Minnes ider nakot aff Hatuna leek
Fulgörliga minnes han mik!

Thenne er ey bätre än hin.

Jag har ibland, faktiskt inte så sällan, undrat över varför det finns en sådan trollkraft i detta lilla stycke. Varför biter det sig in i minnet på ett sådant sätt?

Nu har jag hittat bilden – visserligen inte Dalmazia, men dock Quarnaro – till dikten Ulisse av Umberto Saba:

Och här är orden:

Ulisse

Nella mia giovinezza ho navigato

lungo le coste dalmate. Isolotti

a fior d’onda emergevano, ove raro
un uccello sostava intento a prede,

coperti d’alghe, scivolosi, al sole
belli come smeraldi. Quando l’alta

marea e la notte li annullava, vele
sottovento sbandavano più al largo,
per fuggirne l’insidia. Oggi il mio regno

è quella terra di nessuno. Il porto
accende ad altri i suoi lumi; me al largo
sospinge ancora il non domato spirito,
e della vita il doloroso amore.

°°
Och här borta finns en översättning till svenska av dikten.

Jag arbetar vidare med min svenska litteraturhistoria och den antologi jag förväntas sätta ihop över tiden från Rökstenen till Strindberg. Och jag har roligt. Egentligen har jag kommit till ”fru Lenngren”, som Tigerstedt säger, men för att behålla eller skapa en helhetssyn kastar jag om och om igen blickar bakåt.

Idag vill jag med er återse två korta passager ur landskapslagarna. Det blev två, eftersom jag inte kunde bestämma mig för vilken jag skulle ta av texten om ärekränkning och den om mordbrand. Lyssna här till redligt kärva ord:

Om ärekränkning

Ger man okvädningsord åt man: ”Du är ej mans make och ej man i bröstet.” ”Jag är man som du.” De skola mötas vid tre vägars möte. Kommer den, som ord har gett, och den kommer ej, som ord har fått, då må han vara, som han blivit kallad. Han är ej edberättigad och ej vittnesgill, varken för man eller kvinna. Kommer den, som ord har fått, men icke den, som ord har givit, då ropar han niding tre gånger och gör märke på marken. Då vare denne så mycket sämre, som han sade det, som han icke tordes stå för. Nu mötas de båda med fulla vapen. Faller den, som ord har fått, för honom bötes halv mansbot. Faller den som ord har givit; ordförbrytelse är värst, tungan är huvudbane; han ligge ogill.

Äldre Västgötalagen

°°

Om mordbrand

Nu sägs om kasevarg. Går (en) man med brand eller eldföre och vill bränna annan mans kvarnhus, blir tagen med blåsande mun och brinnande brand och finnas därpå sex vittnen, då binde man honom och före honom till tings och ställe mot honom de sex vittnen, som voro där och sågo på. Sedan han är lagligen förvunnen, då bygge han upp kvarnen, lika god som den förut var, efter tolv mäns vittnesbörd, som sågo den, innan den blev bränd, och give därtill sex marker i böter.

Upplandslagen

°°

Jag försöker tänka mig hur dessa ord kan ha låtit, hur ansiktena som uttalade dem såg ut och vad någon där innanför tänkte. Det bor en stark poetisk kraft i uttryck som ”med blåsande mun och brinnande brand” och ändå är det så sakligt och direkt där som en grep eller kniv för att brukas av handen.