Rudolf och jag har pratat mycket de här dagarna under våra stadsvandringar med Londi eller här hemma på Hvarska på kvällarna.
Igår kväll pratade vi om vad vi läser och strax innan vi gick och la oss plockade han fram ett anteckningsblad med citat av Charles Bukowski. Jag skrev av ett av dem:
”I think, though, that you have a bit of the coward in you."
”Yes, I do. A coward is a man who can forsee the future. A brave man is almost always without imagination.”
I dessa dagar har jag läst i den heliga Birgittas Uppenbarelser med min ena studentgrupp. Ibland häpnar vi över hennes bilder:
Den högfärdiga fjärilen
Guds son talade till sin brud: Var ej bekymrad för dessa människors högfärd – den skall få ett hastigt slut. Det finns ett slags flygfä som kallas fjäril. Den har breda vingar och liten kropp, vidare har den mångskiftande färger, och för det tredje flyger den högt i luften därför att den är så lätt. Men eftersom den är svag faller den snart nog ner på närmaste stock eller sten. Detta flygfä är en sinnebild av de högfärdiga, som har breda vingar och liten kropp, därför att deras sinne sväller av högfärd liksom en luftspänd blåsa. Och de tror sig ha allting av egen förtjänst och anser sig bättre och värdigare än andra, och de skulle utbreda sitt namn över hela världen, om de kunde. Men deras liv är kort som ett ögonblick, och därför faller de, när de minst anar. Vidare har de högfärdiga liksom fjärilen mångskiftande färger, ty de högfärdas över sin kroppsliga fägring och över gods och härkomst, och deras skick skiftar allt efter högfärdens ingivelser. Men när de dör är de icke annat än stoft. För det tredje: när de högfärdiga uppnått högmodets högsta trappsteg, då faller de svårt, i ett enda ögonblick – i döden.
Efter en förlängd förmiddag av idogt rättande, begav jag mig tillsammans med Londi upp till Gornji grad någon gång fram på eftermiddagen. Vi slog oss ner i ett ganska folktomt kafé vid Tkalčićeva för jag tänkte läsa och förbereda en recension. Jag beställde mitt kaffe och försjönk i min bok och Londi la sig ner bredvid mig efter att ha gått ett varv bland de få gästerna.
Den sista essän i Att bo i världen (översatt av Vibeke Emond och Gunnel Mittelman) av Natalia Ginzburg heter ”Porträtt av en författare” (Jag läser den på svenska eftersom det just är denna svenska version jag ska skriva om.) och den slutar så här:
Han tänker att han aldrig har gjort något annat än staplat misstag på misstag. Att han har varit dum. Han har också ställt sig många dumma frågor. Han har frågat sig själv om det för honom var plikt eller nöje att skriva. Dumt. Det var varken det ena eller det andra. I de bästa stunderna var det, och är det, för honom som att bo i världen.
Blick åt det ena hållet från vårt bord:
Och åt det andra:
Promenad tillbaka genom Tomislav Trg under blommande magnolior.
I fonden Glavni kolodvor och Tomislavstatyn. (Därifrån tog vi tvåans spårvagn hemåt.)
Tillåt mig att bläddra upp en ny sida i mitt lilla textkompendium Från Rökstenen till Strindberg. Detta bläddrande ingår i mina förberedelser och bland det som följer på den här sidan finns det en del som jag måste fundera igenom igen.
°°
ur Domareregler av Olaus Petri (1493-1552)
Allmennelighe ordsedher brukas offta för almenneligh lagh, huilka ock så lagh äro. Sådana som thesse äro:
Then ther går j borghan, han går j bettalan.
Hött är medh ingo bött.
Affwundzman skal icke witna.
Olagha fång är ofång.
Jngen kan wara domare vthi sijn eghen saak.
Effter ens mandz taal skal ingen dömas.
En ährelöös man bör icke witna.
Then ther slår han bryter.
Wold är icke landz rett.
Thet är icke alt sant som är sanno lijkt.
Thet är: thet man gerna seer, ther withnar man gerna widh.
Then icke haffuer koo, han böte medh krop.
Then ey haffuer soo, han böte medh koo.
Kend saak är så godh som witnat.
Giord gerning haffuer ingen wendning.
Ther en bryter medh, ther skal han bättra medh.
Okendom manne giffs icke witzord.
Jag medger att rubriken här lovar mer än texten håller. Nå, i alla fall har några avsnitt ur Erikskrönikan fått följa mig på min hastiga färd genom den svenska litteraturen. De här försmädligt hotfulla och ack, så suggestiva raderna ska naturligtvis vara med:
Minnes ider nakot aff Hatuna leek
Fulgörliga minnes han mik!
Thenne er ey bätre än hin.
Jag har ibland, faktiskt inte så sällan, undrat över varför det finns en sådan trollkraft i detta lilla stycke. Varför biter det sig in i minnet på ett sådant sätt?
