Sedan en tid läser jag Strindbergs Giftas eller Giftas I närmare bestämt, den andra delen tänker jag spara ett tag. I de här novellerna pågår en ständig kamp för att göra ett parförhållande möjligt och dessutom lyckligt. Ibland blir det komiskt, ibland känns allt mycket främmande och underligt, men glöden i texterna övertygar mig – även om den kan trötta mig något. Här och där låter Strindberg läsaren slippa ut ur kampen genom att visa upp klart och livfullt tecknade stadsvyer eller så bjuder han på luftiga naturscenerier från Stockholms skärgård.
Här följer en sådan scen ur ”Ett dockhem”:
Och så gick reveljen. Signalhornets långa toner rullade mellan gröna öar ut över det blanka vattnet och kommo igen bakom granskogar på andra vägar. Och så alle man på däck och Fader vår och Jesu låt mig städse börja. Den lilla klockstapeln på Dalarö svarade med en liten ringning, ty det var söndagsmorgon. Och nu kommo kuttrar i morgonbrisen och flaggor flaggade, skott smällde, ljusa sommarklädningar skymtade på tullbryggan, ångbåten med röda vattengången kom in från Utön, fiskarne togo upp sina nät och det lyste av sol på det brisande blå vattnet och över de grönskande landen.
blick från Lidingö, augusti 2010 – från min "blåa period"
