Kategori: Litteratur

Härom dagen mötte vi drottning Kristina här i några av hennes aforismer. Idag får hon rida Sverige-Grållen med Olof Dalins ord:

Blenda var en hurtig flicka och satt så tappert i sadlen, att folket omkring kom hopetals att se därpå, och berömde henne: det tyckte fäntan om; hon klädde sig som en sköldmö och prunkade för åskådarne; alltid skulle Grållen gå i dans under henne: det var intet annat att tala om: hon hängde granna band på honom, bandrosor och tofsar, att han gick hel spansk och begynte liksom tycka om sig själv: därtill kom ock det goda fodret, som, sanningen att säga, var något överflödigt, så att hästen blev smällfet och tämmelig självrådig.

ur Sagan om hästen

Låt oss avnjuta några av drottning Kristinas (1626-1689) aforismer:

Människor är varken dumma eller onda för att de fötts i ett visst land och inte heller för att de har ett visst yrke. De är dumma och onda uteslutande därför att de är människor.

Hur människan än maskerar sig, bär hon överallt med sig sina svagheter och drifter; man blir inte fri från dem, för att man ändrar uppsyn eller dräkt. Man är alltid densamma, och tror man att man blir bättre, blir man bara sämre.

Det finns folk som är så dumma att de gör sig till slavar och martyrer under sina kläder och modet. [Man blir mycket olycklig, om man är fullt sysselsatt i sitt liv endast då man sköter kam och spegel.]

Det finns egenskaper och yrken som man prisar och uppskattar, trots att man aldrig skulle vilja äga dem.

Om djuren hade talets gåva, skulle de kanske låta oss förstå, att de är mindre djuriska än vi själva.

Man bör säga sanningen, men alla sanningar böra icke sägas.

Man byter tjuvar, när man byter ministrar.

Förtjänsten utgör ofta det största hindret för en människas framgång. Jag vet sådana som skulle ha varit påvar, om de icke varit stora personligheter.

Ett rikes hela välgång och ära beror av ungdomens fostran.

Smickret framställer furstarna sådana de borde vara.

Just nu läser vi medeltida ballader i min litteraturkurs här i Zagreb. Igår kunde jag inte låta bli att fälla en tår, när jag läste en passage ur Ebbe Skammelsson för studenterna. De som inte själva var gripna av stämningen tog det i alla fall med fattning och texten nådde oss genom århundradena och länderna. Vi läste också balladen om de två systrarna och lät oss gripas av en söt skräck inför visans makabra moment. Och omkvädet susade kallt genom salen.

Vänern vid Dalaborgs fästning om våren

De två systrarna

Där bodde en bonde vid sjöastrand
Blåser kallt kallt väder över sjön
Och tvenne döttrar hade han
Blåser kallt kallt väder över sjön

Den ena var vit som den klara sol
Blåser kallt kallt väder över sjön
Den andra var svart som den svartaste kol
Blåser kallt kallt väder över sjön

Vi tvättar oss bägge i vattnet nu
Blåser kallt kallt väder över sjön
Så blir jag väl som viter som du
Blåser kallt kallt väder över sjön

Å tvättar du dig både nätter och dar
Blåser kallt kallt väder över sjön
Så aldrig du blir som viter som jag
Blåser kallt kallt väder över sjön

Och som de nu stodo på sjöastrand
Blåser kallt kallt väder över sjön
Så stötte den fula sin syster av sand
Blåser kallt kallt väder över sjön

Kära min syster du hjälp mig i land
Blåser kallt kallt väder över sjön
Och dig vill jag giva min lille fästeman
Blåser kallt kallt väder över sjön

Din fästeman honom får jag ändå
Blåser kallt kallt väder över sjön
Men aldrig ska du mer på gröna jorden gå
Blåser kallt kallt väder över sjön

Där bodde en spelman vid en strand
Blåser kallt kallt väder över sjön
Han såg i vattnet var liket det sam
Blåser kallt kallt väder över sjön

Spelmannen henne till stranden bar
Blåser kallt kallt väder över sjön
Och gjorde av henne en harpa så rar
Blåser kallt kallt väder över sjön

Spelmannen tog hennes guldgula hår
Harporsträngar därav han snor
Spelemannen tog hennes fingrar små
Gjorde harpan tapplor på
Spelmannen tog hennes snövita bröst
Harpan hon klinga med ljuvelig röst

Så bar de harpan i bröllopsgård
Blåser kallt kallt väder över sjön
Där bruden hon dansar med gulleband i hår
Blåser kallt kallt väder över sjön

Trenne slag uppå gullharpan rann
Blåser kallt kallt väder över sjön
Den bruden har tagit min lille fästeman
Blåser kallt kallt väder över sjön

Om söndan så satt hon i brudstol röd
Blåser kallt kallt väder över sjön
Om måndan hon brändes i aska och glöd
Blåser kallt kallt väder över sjön

Vänern vid Ursand om vintern

Rudolf och jag har pratat mycket de här dagarna under våra stadsvandringar med Londi eller här hemma på Hvarska på kvällarna.

Igår kväll pratade vi om vad vi läser och strax innan vi gick och la oss plockade han fram ett anteckningsblad med citat av Charles Bukowski. Jag skrev av ett av dem:

”I think, though, that you have a bit of the coward in you."
”Yes, I do. A coward is a man who can forsee the future. A brave man is almost always without imagination.”

I dessa dagar har jag läst i den heliga Birgittas Uppenbarelser med min ena studentgrupp. Ibland häpnar vi över hennes bilder:

Den högfärdiga fjärilen

Guds son talade till sin brud: Var ej bekymrad för dessa människors högfärd – den skall få ett hastigt slut. Det finns ett slags flygfä som kallas fjäril. Den har breda vingar och liten kropp, vidare har den mångskiftande färger, och för det tredje flyger den högt i luften därför att den är så lätt. Men eftersom den är svag faller den snart nog ner på närmaste stock eller sten. Detta flygfä är en sinnebild av de högfärdiga, som har breda vingar och liten kropp, därför att deras sinne sväller av högfärd liksom en luftspänd blåsa. Och de tror sig ha allting av egen förtjänst och anser sig bättre och värdigare än andra, och de skulle utbreda sitt namn över hela världen, om de kunde. Men deras liv är kort som ett ögonblick, och därför faller de, när de minst anar. Vidare har de högfärdiga liksom fjärilen mångskiftande färger, ty de högfärdas över sin kroppsliga fägring och över gods och härkomst, och deras skick skiftar allt efter högfärdens ingivelser. Men när de dör är de icke annat än stoft. För det tredje: när de högfärdiga uppnått högmodets högsta trappsteg, då faller de svårt, i ett enda ögonblick – i döden.