Kategori: Litteratur

Klara Johanson har fått ett nytt liv här i Zagreb. Härom dagen VAR en av mina studenter KJ: ”Hej, jag heter Klara Johanson. Jag föddes 1875 och jag dog – tyvärr – 1948”, började hon och sedan trillade ett pärlband av KJ-citat ur munnen på henne, allting utantill, ur hjärtat.

Så vill också jag denna morgon ge ordet till KJ, som så ofta förr. Jag har läst en text av henne om Ivar Conradsons dikter och väljer det här avsnittet:

Bland naturbilderna, icke så få men mindre dominerande än förra gången, träffas en målning – ett trädporträtt ville jag kalla det – så fulländad som denna:

Eken vid floden.

Där växer vid floden
ett ekträd.
Aftonskenet,
som ur himlen sakta sjunker,
kronan genomströmmar.

Eken lutar ung
sin krona över flodens våg.

Jag har dess ungdom kär,
dess grenars klara mångfald,
dess hårda friska löv,
som stilla stå i rymden.

”Ett trädporträtt” det är något det, inte minst här under pausträdet.

en inte så ung ek, som inte lutar sig över någon flod, men en ek

Atterbom hör till de diktare som själva, invävda i sina texter, ingår i den svenska sago- eller mytskatten. Tänk till exempel på Ulf Peder Olrogs ”Rosenblom och Lycksalighetens ö”. Också Klara Johanson fascinerades av Atterboms höga flykt. Så här bland annat skriver hon i ett brev till Hedvig af Petersens:

När du säger att Geijer var fullkomlig i en lägre klass än den där Tegnér var ofullkomlig så vill jag tillägga att Per Daniel Amadeus i min tanke var fullkomligheten i hälarna inom en högre klass än Tegnérs. Det är den svenska nationens förbrytelse att aldrig ha insett det, och den kommer aldrig att göra det. Aldrig har de bägge andra skalderna skrivit en magisk vers, en som i klang och innehåll omdelbart röjer sin härkomst ur för tanken och forskningen onåbar själsrymd. Sådana rader som Shakespeare, Keats och Shelley kunde producera. Synnerligen många av den sorten träffas inte hos någon diktare, kanske de flesta hos Goethe.

Kanske var det inte just dikter som ”Sorg” som KJ hade i sinnet eller greps så starkt av,

Sorg

Det är visst ingen i världen till,
som vet, varför sorgen klagar,
förutan den man, som själv henne bär:
hon tvingar honom nätter och dagar.

Jag är som en fågel i kolsvart kväll,
som sitter ensam på grenen,
så högt under sky, så långt ifrå by,
när snö faller redan på renen.

Jag hörde hur kornet av lian skars,
då brusade löven och sunden;
nu kommer med slagan mitt hjärtas höst,
och nu må jag tiga, som lunden.

En stjärna jag kände, hon var mig huld;
ej slockna hon kan i mitt sinne.
Ty fåfängt är vänta på minnetröst,
men nog är kärleken minne.

kanske var det snarare i sånger som denna ur Lycksalighetens ö:

Upp genom luften, bort över haven,
hän över jorden, i stormande färd
Morgonens drottning, med rosiga staven,
vinkar oss ut i sin vaknande värld.

som hon såg hans magi? Det stora sjungande lyftet till vidare rymder högt över tillvarons pladdrande eller tigande varjehanda. Fast kanske hör ”Sorg” också dit, trots stillheten som finns där.

Och hur många har inte i hemlighet drömt ihop en egen "Lycksalighetens ö":

Via min väninna Daniela från Parma som var här på besök ett par dagar förra veckan och i nästa hand via Daniela min italienska kollega här på universitetet i Zagreb kom jag till italienska kulturinstitutet här i fredags kväll.

Det var en poesikväll med titeln ”Paesaggi Poetici Europei” och fyra poeter, Marina Moretti, Loretto Rafanelli, Enzo Santese och Giacomo Scotti läste ur sina verk.

chefen för kulturinstitutet, Virginia Piombo, säger några inledande ord

Jag vill läsa två dikter ur Poesia del mare av Giacomo Scotti. Jag fick det lilla diktbandet efter läsningen, så jag kan leta mig fram till vad jag vill i det.

Paesi della Bora

Ho vissuto in paesi
dove sferza la bora.
Mi ha percosso quel vento
e ancora schiaffeggia.
Con la bora ho vissuto
armato di cetra
io fuscello, io foglia
e durissima pietra.

Jag läser den för att jag vet något om hur boran kan piska och för att jag tycker om hur Scotti liknar sig själv inför denna genomträngande kalla vind först vid en torr kvist, sedan vid ett löv men till sist vid en hård hård sten – durissima pietra.

boran blåser iskall över Senj

Den andra dikten är den här:

Un nome di mare

a Marina M.

Zigzagando in canali, golfi e teste  
                             di promontori,  
è scesa sul mio palmo la marina  
con gemme, argenti ed ori  
dell’impero celeste:  
leggo il tuo nome che cosparge il mare  
 sopra i ciottoli e la costiera intera  
simile a te che splendi, mare albale,  
nell’infinito azzurro, quasi opale.

 Il tuo non è soltanto il luccicare  
di quel nome di mare. Stamattina  
 sei il mare e la marina,  
sei il loro respirare.

Ja, och varför just den? För att den börjar som en smidig vattenrörelse – för övrigt ännu bättre hörd än sedd: zigzagando… Och för att det blev så vackert när Giacomo Scotti läste den för just Marina Moretti i det här rummet. Under dikten står det: ”Dalla finestra di un ospedale, 13-14 dicembre 2010”. Från ett sjukhusfönster alltså – och detta hav.

Härom dagen när jag satt på spårvagnen på väg till ”Fakulteten” fick jag i en hållplatskur syn på ett blekt ansikte inramat av svart stripigt hår. Ur ena mungipan sipprade några droppar blod, tycktes det mig:

Jag var försjunken i funderingar över Atterboms ord om Lasse Lucidors ”bleka och blodiga ynglingavålnad”. Där är han ju, tänkte jag. Blicken letade sig vidare: Cockta.eu.

Gör de reklam för slovensk "coca cola" med Lasse Lucidor? Kanske hade han gillat det?

Tänk min vän, att man fördenskull mått liva

lustig, fast om det är mot ens behag.

Lyckan hon vandlar sig, kan sällan bliva;

vadan hon kom i går, går hon i dag.

Dy har jag hoppet, I lär en gång skriva,

att I, olycklig, är lustig som jag.

Härom dagen, i förrgår var det väl, firade man den helige Đurđes dag, Đurđevdan, i Serbien. Đurđe är samma namn som Georg eller Göran (Juraj blir det på kroatiska), så det var alltså på sätt och vis Sankt Görans dag man firade. Đurđe är ett av de viktigaste serbisk-ortodoxa helgonen. Samma helgon är dessutom zigenarnas speciella beskyddare. Vid denna tid firar Balkans zigenare sin vårfest ”Ederlezi”:

The song got its name after Ederlezi which is Spring festival, especially celebrated by Roma people in the Balkans (and elsewhere around the world). This holiday celebrates the return of springtime. Ederlezi is the Romani name for the Bulgarian and Serbian Feast of Saint George. It’s celebrated on 6 May.

Här kan ni höra sången Ederlezi framföras i Basilica di San Francesco i Assisi: Ederlezi!

Det finns flera varianter på sången. Här är texten till en av dem:

Sa me amala oro khelena
Oro khelena, dive kerena
Sa o Roma daje
Sa o Roma babo babo
Sa o Roma o daje
Sa o Roma babo babo
Ederlezi, Ederlezi
Sa o Roma daje

Sa o Roma babo, e bakren chinen
A me, chorro, dural beshava
Romano dive, amaro dive
Amaro dive, Ederlezi

E devado babo, amenge bakro
Sa o Roma babo, e bakren chinen
Sa o Roma babo babo
Sa o Roma o daje
Sa o Roma babo babo
Ederlezi, Ederlezi
Sa o Roma daje

Och vill ni se den i engelsk översättning, kan ni titta här.

°°
PS I Salongen har vi startat en ny serie.

°°
PPS Här finns en liten film som återger firandet av Đurđevdan nere vid Sava inte så långt härifrån.