Nu kommer jag eventuellt att te mig lite vag och famlande, men jag gör ändå ett försök. För en tid sedan fick jag ett mail från Sverige från en person som undrade om jag känner till den kroatiske poeten Ivan Slamnig och om jag i så fall kunde föreslå någon diktsamling eller några spridda dikter för översättning till svenskan. Jag svarade att jag tyvärr inte kände till Slamnig alls – vad länge sedan detta verkar vara! – men att jag kunde höra mig för bland människor jag känner här. Och det gjorde jag och så småningom fick jag klart för mig att Slamnig är en av Kroatiens (och före detta Jugoslaviens) stora 1900-talspoeter. Och flera av mina vänner och bekanta här läser nu Slamnig igen, komiskt nog på min inrådan, medan jag själv inte kommer åt hans texter, fast snart är det kanske dags att läsa dem på kroatiska. Jag kan inte vanka omkring utanför det språkliga stängslet hur länge som helst.
På en nätsida som heter ”Croatia – Poetry International Web” hittade jag en presentation av Slamnig. Här är ett stycke ur den:
It is hard to imagine a poet with greater versatility than Ivan Slamnig. He was certainly one of the most innovative and unpredictable poets of the eighties. He enjoyed toying slightly whimsically with poetic conventions. He explored the bizarre and, in several of his poems from the fifties, the spiritual. His early poems are gems of imagism. An autobiographical element appears more evident in his later fiction and poetry. In his best work robust comic energy and elements of pathos work alongside each other in a creative partnership. His range is wide, covering poetry, fiction, one-act plays and essays.
Och här kan man läsa hela den texten.
Högst uppe i ena hörnet av den sidan finns några dikter av Slamnig i engelsk översättning av Sibila Petlevski. Jag väljer den här (läs gärna de andra också):
Once upon a time I used to be a madman
with a house at the end of the street.
I used to have a little shop.
I used to sell yellow books
to pink-cheeked girls.
But then on one of those blue days
my shop disappeared,
it burned to the ground, melted away.
I think about it, I ask other people:
does it really have to be that way?
Clever, those other people are,
they don’t care for things like that.
Och så här ser originalet ut:
Bijah jednomjedan ludjak,
na dnu ulice mi kuca.
Imao sam mali ducan.
Prodavao sam zute knjige
ruzicastim djevojkama.
Ali jednog modrog dana
nesta mojega ducana,
izgori mi, rastopi se.
Mislim, pitam druge ljude
mora tako li da bude?
Drugi ljudi pametni su,
ne brinu se za te stvari.
°°
PS I Salongen ligger nu den sista texten om Arnes kiosk i Zagreb inne.
