Igår avslutade jag litteraturkursen ”Från Rökstenen till Strindberg” och för denna allra sista gång hade jag tryckt upp några avsnitt ur Ett drömspel, som jag fördelade bland studenterna. De fick tio minuter att läsa in sig och gå in i rollerna. En omöjlighet, javisst, men det omöjligas konst stod öppen också för oss. Så vi spelade. Ja, jag fick plötsligt en roll, eftersom det fattades en skådespelare för den. Jag var Officern i avsnittet som följer här:
[Nu bortlyftes väggen till gula huset. Man ser tre skolbänkar med gossar på; bland dem sitter Officern och ser orolig och bekymrad ut. Magistern med glasögon, krita och rotting, står framför dem.]
MAGISTERN:
[till Officern] Nå, min gosse, kan du säga mig nu hur mycket är två gånger två?
OFFICERN:
[blir sittande; letar med smärta i sitt minne utan att finna svaret].
MAGISTERN:
Du skall stiga opp när du blir frågad.
OFFICERN:
[plågad, reser sig] Två … gånger två … Låt mig se! … Det är två två!
MAGISTERN:
Jaså du! Du har inte läst över din läxa!
OFFICERN:
[skamsen] Jo det har jag, men … Jag vet hur det är, men jag kan inte säga’t …
MAGISTERN:
Du ämnar svänga dig! Du vet det, men kan inte säga säga’t. Kanske jag ska hjälpa dig!
[Han luggar Officern.]
OFFICERN:
Å, det är rysligt, det är rysligt!
MAGISTERN:
Ja det är rysligt att en så stor gosse inte har ambition …
OFFICERN:
[pinad] En stor gosse, ja, jag är ju stor, mycket större än de här; jag är fullvuxen, jag har slutat skolan … – [Liksom vaknande.] – jag är ju promoverad … Varför sitter jag då här? Är jag inte promoverad?
MAGISTERN:
Jo visst, men du ska sitta och mogna, ser du. Du ska mogna … Är det inte rätt kanske?
OFFICERN:
[tar sig för pannan] Jo, det är rätt, man skall mogna … Två gånger två … är två, och det skall jag bevisa med ett analogibevis, det högsta av alla bevis! Hör nu på! … Ett gånger ett är ett, alltså är två gånger två två! Ty det som gäller om det ena gäller om det andra!
MAGISTERN:
Beviset är alldeles enligt logikens lagar, men svaret är orätt!
OFFICERN:
Det som är efter logikens lagar kan icke vara orätt! Låtom oss pröva! Ett uti ett går en gång, alltså går två uti två två gånger!
MAGISTERN:
Alldeles rätt enligt analogibeviset. Men hur mycket är då en gånger tre?
OFFICERN:
Det är tre!
MAGISTERN:
Följaktligen är två gånger tre också tre!
OFFICERN:
[eftertänksamt] Nej, det kan inte vara rätt … det kan inte … eller också … [Sätter sig förtvivlad.] Nej, jag är inte mogen än!
MAGISTERN:
Nej, du är inte mogen på långt när …
OFFICERN:
Men hur länge skall jag sitta här, då?
MAGISTERN:
Hur länge här? Tror du att tid och rum existerar? … Antag att tid existerar, då skall du kunna säga vad tid är! Vad är tid?
OFFICERN:
Tid … [Tänker.] Jag kan inte säga’t men jag vet vad det är: Ergo kan jag veta hur mycket två gånger två är utan att jag kan säga det! Kan magistern säga vad tid är?
MAGISTERN:
Visst kan jag det!
ALLA GOSSARNE:
Säg det då!
MAGISTERN:
Tid? … Ge mig si! [Blir stående orörlig med fingret på näsan.] Medan vi tala flyr tiden. Alltså är tiden något som flyr medan jag talar!
EN GOSSE:
[reser sig] Nu talar magistern och medan magistern talar, så flyr jag; alltså är jag tiden! [Flyr.]
MAGISTERN:
Det är alldeles rätt enligt logikens lagar!
OFFICERN:
Men då är logikens lagar galna, för Nils som flydde kan icke vara tiden.
MAGISTERN:
Det är också alldeles rätt enligt logikens lagar, fastän det är galet.
OFFICERN:
Då är logiken galen!
MAGISTERN:
Det ser verkligen så ut! Men är logiken galen, då är hela världen galen … och då skall själva fan sitta här och lära er galenskaper! … Är det någon som bjuder på en sup, så ska vi gå och bada!
OFFICERN:
Detta är en posterus prius eller bakvända världen, ty man brukar bada först och ta badsupen sedan! Gamla stofil!
MAGISTERN:
Doktorn ska inte vara högmodig!
OFFICERN:
Officern om jag får be! Jag är officer, och jag begriper inte varför jag sitter här och tar ovett bland skolpojkar …
MAGISTERN:
[lyfter fingret] Vi skulle mogna!
°°°°°°°°°°°°°°°°°°
Efter lektionen hände något intressant och överraskande. Tre studenter stod kvar i dörren och tittade förväntansfullt åt mitt håll och så sa de med ivriga röster, lite i mun på varann: ”Kan vi inte starta en teatergrupp?” ”Till hösten”, fortsatte den ena. Jag tänkte efter en sekund och så sa jag ja. Vi kan spela Strindberg i höst och nästa vår och längre fram. Det får bli Zagrebs Intima Teater.
