Ales Razanau: Solen har gått ned

När jag valde ut böckerna som jag skulle ta med mig hit försökte jag hitta ett tungt vägande skäl för varje bok som skulle med. Ales Razanaus Hannoversche Punktierungen fick följa med för att jag tänkte mig att hans vistelse i Hannover kunde ha något gemensamt med min i Zagreb.

Ales Razanau levde som Hannah Arendt-stipendiat i Hannover i två år (2000-2002). På bokmässan i Göteborg 2005 lyssnade jag till honom när han från ett litet podium läste ur sina dikter på vitryska. Efter läsningen frågade jag om det gick att köpa diktsamlingen, ja, det var Hannoversche Punktierungen, en bok som i dikter på mellan tre och sju rader skildrar ett år i Hannover från årstid till årstid. Nej, det blev inte tal om någon affär utan jag fick boken till skänks, fast på ett lite avigt sätt. Jag fick den för att jag nog verkligen måste ha den, även om han inte alls hade tänkt ge bort den. (När jag ett par veckor senare var på en föredragsresa i Hannover, kom den här lilla boken att vara min introduktion.)

På bokens vänstersidor finns dikterna på vitryska och på högersidorna på tyska i Oskar Ansulls tolkning.

Jag slår upp en dikt från sommaren på vitryska:

Och skriver av den på tyska:

Die Sonne ist untergegangen,
doch der Stein
atmet noch Wärme:
dankbares Gedächtnis.

Och försöker säga något liknande på svenska:

Solen har gått ner,
men stenen
andas ännu värme:
tacksamt minne.

°°
PS Nytt i Salongen.

Else Lasker-Schüler: Ich schlafe in der Nacht –

Om det är något som alltid susar i pausträdets lövverk så är det Else Lasker-Schülers dikter. Bakom ryggen på mig själv plockar jag fram dem och river upp mina översättningar om och om igen. Igår kväll var det den här jag läste och rev och skrev. Nej, den är inte färdig än…

Jag sover om natten –

Jag sover om natten vid främmande väggar
Och vaknar i gryning vid främmande mur.
Jag lade mitt öde i hårda händer
Och trär upp tårar, så mörka pärlor jag aldrig fann.

Jag visste en gång en blå stig
Men jag vet inte mer var inför världen jag var.
Och min längtan har inget slut!…

Genom himmelen är vi båda syskon
Och våra själar svävar över vårt Heliga Land
Med en stjärnedräkt glänsande kring våra länder.

Ich schlafe in der Nacht –

Ich schlafe in der Nacht an fremden Wänden
Und wache in der Frühe auf an fremder Wand.
Ich legte mein Geschick in harten Händen
Und reihe Tränen auf, so dunkle Perlen ich nie fand.

Ich habe einmal einen blauen Pfad gekannt
Doch weiß ich nicht mehr wo ich mir vor dieser Welt befand.
Und meine Sehnsucht will nicht enden!…

Von Himmel her sind beide wir verwandt
Und unsere Seelen schweben übers Heilige Land
In einem Sternenkleide leuchtend um die Lenden.

Zagrebs Intima Teater?

Igår avslutade jag litteraturkursen ”Från Rökstenen till Strindberg” och för denna allra sista gång hade jag tryckt upp några avsnitt ur Ett drömspel, som jag fördelade bland studenterna. De fick tio minuter att läsa in sig och gå in i rollerna. En omöjlighet, javisst, men det omöjligas konst stod öppen också för oss. Så vi spelade. Ja, jag fick plötsligt en roll, eftersom det fattades en skådespelare för den. Jag var Officern i avsnittet som följer här:

[Nu bortlyftes väggen till gula huset. Man ser tre skolbänkar med gossar på; bland dem sitter Officern och ser orolig och bekymrad ut. Magistern med glasögon, krita och rotting, står framför dem.]

MAGISTERN: 
[till Officern] Nå, min gosse, kan du säga mig nu hur mycket är två gånger två?

OFFICERN: 
[blir sittande; letar med smärta i sitt minne utan att finna svaret].

MAGISTERN: 
Du skall stiga opp när du blir frågad.

OFFICERN: 
[plågad, reser sig] Två … gånger två … Låt mig se! … Det är två två!

MAGISTERN: 
Jaså du! Du har inte läst över din läxa!

OFFICERN: 
[skamsen] Jo det har jag, men … Jag vet hur det är, men jag kan inte säga’t …

MAGISTERN: 
Du ämnar svänga dig! Du vet det, men kan inte säga säga’t. Kanske jag ska hjälpa dig!

[Han luggar Officern.]

OFFICERN: 
Å, det är rysligt, det är rysligt!

MAGISTERN: 
Ja det är rysligt att en så stor gosse inte har ambition …

OFFICERN: 
[pinad] En stor gosse, ja, jag är ju stor, mycket större än de här; jag är fullvuxen, jag har slutat skolan … – [Liksom vaknande.] – jag är ju promoverad … Varför sitter jag då här? Är jag inte promoverad?

MAGISTERN: 
Jo visst, men du ska sitta och mogna, ser du. Du ska mogna … Är det inte rätt kanske?

OFFICERN: 
[tar sig för pannan] Jo, det är rätt, man skall mogna … Två gånger två … är två, och det skall jag bevisa med ett analogibevis, det högsta av alla bevis! Hör nu på! … Ett gånger ett är ett, alltså är två gånger två två! Ty det som gäller om det ena gäller om det andra!

MAGISTERN: 
Beviset är alldeles enligt logikens lagar, men svaret är orätt!

OFFICERN: 
Det som är efter logikens lagar kan icke vara orätt! Låtom oss pröva! Ett uti ett går en gång, alltså går två uti två två gånger!

MAGISTERN: 
Alldeles rätt enligt analogibeviset. Men hur mycket är då en gånger tre?

OFFICERN: 
Det är tre!

MAGISTERN: 
Följaktligen är två gånger tre också tre!

OFFICERN: 
[eftertänksamt] Nej, det kan inte vara rätt … det kan inte … eller också … [Sätter sig förtvivlad.] Nej, jag är inte mogen än!

MAGISTERN: 
Nej, du är inte mogen på långt när …

OFFICERN: 
Men hur länge skall jag sitta här, då?

MAGISTERN: 
Hur länge här? Tror du att tid och rum existerar? … Antag att tid existerar, då skall du kunna säga vad tid är! Vad är tid?

OFFICERN: 
Tid … [Tänker.] Jag kan inte säga’t men jag vet vad det är: Ergo kan jag veta hur mycket två gånger två är utan att jag kan säga det! Kan magistern säga vad tid är?

MAGISTERN: 
Visst kan jag det!

ALLA GOSSARNE: 
Säg det då!

MAGISTERN: 
Tid? … Ge mig si! [Blir stående orörlig med fingret på näsan.] Medan vi tala flyr tiden. Alltså är tiden något som flyr medan jag talar!

EN GOSSE: 
[reser sig] Nu talar magistern och medan magistern talar, så flyr jag; alltså är jag tiden! [Flyr.]

MAGISTERN: 
Det är alldeles rätt enligt logikens lagar!

OFFICERN: 
Men då är logikens lagar galna, för Nils som flydde kan icke vara tiden.

MAGISTERN: 
Det är också alldeles rätt enligt logikens lagar, fastän det är galet.

OFFICERN: 
Då är logiken galen!

MAGISTERN: 
Det ser verkligen så ut! Men är logiken galen, då är hela världen galen … och då skall själva fan sitta här och lära er galenskaper! … Är det någon som bjuder på en sup, så ska vi gå och bada!

OFFICERN: 
Detta är en posterus prius eller bakvända världen, ty man brukar bada först och ta badsupen sedan! Gamla stofil!

MAGISTERN: 
Doktorn ska inte vara högmodig!

OFFICERN: 
Officern om jag får be! Jag är officer, och jag begriper inte varför jag sitter här och tar ovett bland skolpojkar …

MAGISTERN: 
[lyfter fingret] Vi skulle mogna!

°°°°°°°°°°°°°°°°°°

Efter lektionen hände något intressant och överraskande. Tre studenter stod kvar i dörren och tittade förväntansfullt åt mitt håll och så sa de med ivriga röster, lite i mun på varann: ”Kan vi inte starta en teatergrupp?” ”Till hösten”, fortsatte den ena. Jag tänkte efter en sekund och så sa jag ja. Vi kan spela Strindberg i höst och nästa vår och längre fram. Det får bli Zagrebs Intima Teater.

En underbar roman

Nyligen läste jag Karin Stensdotters En underbar roman, en berättelse om en gammal dam som under en vecka får besök av en liten pojke, en släkting till henne. Vi får vara med om hur de så smått börjar lära känna varandra under de gemensamma promenaderna längs Paris’ gator med kamera i hand, vid matbordet och i samtalen. Ofta tittar de från den gamla damens fönster på Eiffeltornet, fotograferar det i alla möjliga ljus och funderar tillsammans över vad de ser.

Igår skickade jag in min recension av romanen till Hufvudstadsbladet. Här är ett litet utsnitt ur den texten:

… Det handlar alltså om ett sätt att se på exilens villkor. Gertrud måste stanna i Paris för att hon inte står på helt fast mark där, för att hon vill behålla sina band till livet och lyckan hon upplevt där. Att hon älskar staden är inte det viktigaste skälet. Stockholm, staden som formade henne, kan däremot aldrig tas ifrån henne, även om hon inte skulle återvända dit: ”är man nu en gång uppvuxen i en stad så blir den själva mallen mot vilken man ställer andra städer”, tänker hon. Att Stockholm vilar på granit är för henne inte bara ett yttre geologiskt faktum. Staden vilar stadigt i hennes inre och det på livstid.

PS Det är Tusculum Förlag som givit ut romanen.

Adam Zagajewski: När far vandrade

Det här är en morgon för en dikt av Adam Zagajewski, viskar jag hemlighetsfullt till mig själv och ler lite inåtvänt, men det är det inte någon som ser.

Jag låter den dalmatiska clementinen ligga kvar på Antenner i regn, på bilden av Antenner i regn från september. Sedan tar jag den verkliga boken och bläddrar fram en sida och nu läser jag:

När far vandrade

När far vandrade i bergen, oförtrutet,
tålmodigt, ibland i timmar i regn,
iförd pelerin, så som en gång pilgrimerna
tågade till Spanien, föreföll det mig
att just så, längs mjuka slänter,
ska han en dag gå över till den andra sidan,
men jag hade inte märkt de plötsliga
sprickorna i marken, lömska avgrunder,
som ju måste finnas vid sidan av
stigarna prydda med skyltar för turister,
vita, blå eller röda;
i stupen finns inga färger,
där bor skuggan, växer björnbären,
som blir söta först på hösten.

översättningen är Anders Bodegårds