Kategori: Litteratur

I början av maj visade jag en dikt av den rumänientyske författaren Horst Samson här under pausträdet och efter det utspann sig ett långt samtal i kommentarspalten och en översättning till svenskan uppstod ur detta samtal, men vi kom aldrig till någon riktig slutpunkt (det gör man kanske aldrig när det gäller översättning av lyrik). Nu vill jag försöksvis lägga ut den svenska översättningen i den form jag tror mest på.

RUMANIA BY NIGHT

till Ludwig Fels och Guntram Vesper

Ohejdbar
Växte den i orden,
Tumören. I plommonbrännvinet
Höll vi oss
Fast: Främlingar
I den egna
Huden! Rädslan för
Och det förbrukade
Landet – mord

I talrika
Upplagor! Människor
Försvinner som
Doften
Av billigaste

Eau de Cologne.

°°

Originalet och översättningens framväxt kan man se här.

En pausträdet närstående blogg bär namnet …wir sind die Seinen. Som de flesta av er som kommer hit ofta vet är detta en rad ur en Rilke-dikt. Någon gång i början av denna sommar började jag fundera på en svensk översättning eller snarare på att göra ett översättningsförsök av den här under pausträdet i samråd med läsekretsen. Här kommer nu först dikten i original:

Schlußstück

Der Tod ist groß.
Wir sind die Seinen
lachenden Munds.
Wenn wir uns mitten im Leben meinen,
wagt er zu weinen
mitten in uns.

Och så följer två översättningar till engelskan som jag hittat på nätet:

Conclusion

Death is immense.

Laughing.

We belong to him.

When we think we are in the midst of life.

He dares to weep.

In our midst.

Conclusion

Death is great.
We belong to her
with laughing mouths.
When we believe ourselves to be in the midst of our lives,
she dares to cry
inside us.

Och så här ser mitt svenska försök ut (just nu):

Sammanfattning

Döden är stor.
Vi tillhör honom
med skrattande mun.
När vi tror oss vara mitt inne i livet,
vågar han gråta
inne i oss.

Den här sommaren har jag i några stunder glidit in i Thomas Mann eller kanske snarare i Tonio Kröger.

Holstentor en annan dag än den här nedan

Jag går över Lindenplatz strax utanför Holstentor en lite gråmulen kväll och letar med blicken efter Hans Hansens hus där och mina ögon är Tonios. Nej, jag finner det inte och försöker inte heller ”bestämma” vilket det skulle vara. Det slinker in bakom nuet och gömmer sig där. Växer det lindar vid Lindenplatz, funderar jag, men bryr mig inte om att kontrollera hur det verkligen är.

Jag går in i staden. Det duggregnar ljusgrått och milt och jag sätter mig under markisen till en uteservering och beställer ett glas Jever (och snuddar med tanken vid Storm och Schimmelreiter). Jag tittar ut över Obertrave – jag vet inte vad det namnet säger mig, men något är det – och tänker på Tonios återkomst till hemstaden efter tiden i München och på mitt eget besök i Vänersborg efter det första året i Zagreb. Att komma tillbaka på det där flyktiga sättet som inte riktigt menar allvar kan hota den inre jämvikten. Fast nu säger jag fel: det menar visst allvar, men det menar inte stanna. Och tanken löpte vidare: ”Imorgon åker jag till München – och sedan vidare”. Den korta frasen ”Ich bin doch kein Zigeuner im grünen Wagen” träder fram på minnesduken. Jag vet att jag vill färdas i gröna vagnar även om det kostar mig min ro.

Jag har inte Tonio Kröger här i mitt zagrebska hem, så kanske stämmer inte det här lilla jag säger så där helt med det som finns i boken. Ni som har den till hands får gärna föra mig från villovägarna, om nu inte villovägarna är de rättaste vägarna…

°°

En annan Tonio Kröger-slinga från pausträdet…

När jag för något år sedan läste Mirakelkvinnan blev jag fast i Nina Cassians diktvärld. Alldeles nyligen har ytterligare en samling dikter av Cassian kommit ut på svenska. Det är Dan Shafran som står bakom översättningen också denna gång.

förlaget Tranan har givit ut boken

Jag väljer nu att läsa första delen av dikten ”Röntgenbilder av en sommar” för att just den här dikthalvan känns så väldigt nära min tillvaro.

Röntgenbilder av en sommar

1.

Otroliga dagar
med ändlösa simturer,
med alger runt min midja
och buktiga tårar på kinderna.

Långt borta på stranden:
skrikande barn,
hundar med gyllene ringar
runt sina nosar,
och skvaller om sådant man inte längre minns.

Jag vet vad som väntar mig –
min missnöjets vinter.
Jag har en plats reserverad
i det fria på en hård bänk
med en säck frusen potatis i handen.

Det är därför jag simmar så långt ut,
frivillig fånge
inne i havets oändliga gröna förstoringsglas.

havets oändliga gröna förstoringsglas

El mar xe sempre là

El mar de Fiume, oh quel
almeno lù xe sempre
al suo posto a contarne
morti, pari, e nipoti.
Sta là con un grand’ ocio nero nero
che de sera el xe rosso:
me par che ’l piansi.

Med den här dikten av Giacomo Scotti lämnar jag pausträdet för några dagar vid just detta hav.

PS I Salongen finns nu den sista texten för säsongen.