Kategori: Litteratur

Så har jag då återbördats till Zagreb – av Augsburg Airways – och Londi och jag återupprättat vårt gemensamma hushåll här på Hvarska 10. I min trasiga brevlådan fann jag en novellsamling som skulle varit recenserad i förrgår. Dessutom är det inte fråga om någon bok mellan pärmar utan det rör sig om en pappershög som lätt hamnar i oordning. Ja, ja. Men en mikroåterblick på denna göteborgska bokmässa med tyskspråkig litteratur i fokus vill jag ändå hinna koka ihop nu. Vad jag än hört av andra och vad man än sagt för babbel (”Tysk litteratur är väl ganska tråkig?” och ”Är du verkligen tysk, du har ju humor?”) på Babel härom kvällen, så tycker jag att jag under mässan sett mycket som pekar fram mot ett ökande intresse för tysk och tyskspråkig litteratur i Sverige. Det talades med självklarhet om den tyskspråkiga kulturens betydelse här och nu, i Sverige och Europa från vilka montrar eller scener som helst. Ingen människa utan hårt spända skygglappar kan längre på ett förkvävande och begränsande ringa in exakt vad tyskspråkig litteratur är idag för den här litteraturen är på tusen sätt. Det ryms världar mellan Herta Müllers texter och Benedict Wells berlinvecka. Felicitas Hoppe känner och gillar det läsande Sverige sedan nästan länge, men Nora Gomringers vilda poetiska upptåg briserade kanske för första gången på svensk botten under dessa dagar. Terézia Mora är en av de riktigt stora och möjligen håller hon på att nå en svensk läsekrets i dessa dagar. Uwe Timms Currywurst har funnits här ett tag redan och går ännu sitt segertåg och Uwe Tellkamps torn är något man talar och skriver och vet saker om både här och där. Och nu rabblar jag lite på prov: Peter Stamm, Clemens Mayer, Melinda Nadj Abonji, Ferdinand von Schirach och Dimitré Dinev. Och naturligtvis hoppar jag över hur många som helst. Säkert någon som är viktigast, men det gör egentligen ingenting.

Nu ska jag göra mitt dagsverke, men innan dess vill jag bjuda på några utblickar från flygplanen (ja, jag bytte i München) som förde mig hit:

färd över nordtyskt landskap

Kan detta vara Main?

inflygning över de österrikiska Alperna

Sava-krökar i Slovenien

strax före landning på Zračna luka Zagreb

°°

PS Så här kan man också berätta om bokmässan. Eller så här.

Det senaste numret av Lyrikvännen har just kommit ut. Så här presenterar Anna-Lina Brunell detta nummer:

Hur många är vi inte som först mött den tyska lyriken genom ”Wanderers Nachtlied”, den dikt av Goethe som inleds med det berömda ”Über allen Gipfeln / ist Ruh”. Jag minns den sällsamma pauseringen, fördröjningarna, som andrum. Och så raden om fåglarna: ”Die Vögelein schweigen im Walde.” De tiger, och skogen ljuder av tystnad.

Ja, ibland är tala bara silver. Ibland är språket otillräckligt, överflödigt, hjälplöst. Alice Kassius Eggers konstaterar att orden tar slut i mötet med döden – att döden, med Rainer Maria Rilkes ord, är för stark: ”Allt försvinner, pratas bort.” På samma sätt skriver Ingeborg Bachmann-översättaren Linda Östergaard om ordens banalitet, det våld som finns i att tolka, översätta, förstå. ”Vad är det jag för över, genom mina tankar, min kropp, mina fingertoppar?”

Europas 1900-talshistoria har slagit upp stora revor i det tyska språket, lämnat efter sig tomrum och tystnader av flera slag. Böcker har bränts och beslagtagits, människor har belagts med skrivförbud eller tystats ned för gott. Gertrud Kolmar, en av poeterna som presenteras i detta nummer, hann ge ut tre diktsamlingar innan hon deporterades till Auschwitz. Horst Samson hotades till livet i diktaturens Rumänien – i en dikt som vi publicerar på både tyska och svenska beskriver han orden såsom drabbade av en ohejdbar tumör. Numret inleds med en essä av Axel Englund som funnit traumatiska minnesspår i W.G. Sebalds dikter.

Många ville hävda att tyskan var ett förbrukat språk efter 1945. Men författarna fortsatte skriva. Vi publicerar ett urval av Oskar Pastiors absurdistiska språkexperiment, Friederike Mayröckers hänförande prosalyrik och Monika Rincks eklektiska dikter. Falska foreller sjunger, natten sprättas upp, spräckta naglar kraxar. Som Rincks översättare Cecilia Hansson skriver: ibland känns faktiskt det poetiska språkets möjligheter oändliga!

Bläddra gärna vidare i den andan och läs bland mycket annat nyöversatta dikter av Philip Levine, årets Poet Laureate i USA. Ann Lingebrandt har fördjupat sig i Gösta Ågrens senaste diktsamling och poeten Elise Ingvarsson berättar om ett starkt diktmöte. Författaren Elisabeth Hjorth bidrar med en nyskriven dikt om tragedin i Norge.

En annan röst har gått till vila. Poeten och översättaren Augustin Mannerheim gick bort i slutet av augusti, 96 år gammal, mitt under arbetet med detta nummer. Vi publicerar här två av hans sista Goethe-tolkningar.

°°
Jag är både glad och stolt över att Horst Samsons dikt RUMANIA BY NIGHT finns med i det här numret i original och översättning, en översättning jag ju diskuterade med er en hel del här. Och den diskussionen satte förstås spår i översättningen.

°°
PS I Salongen publiceras idag det avslutande avsnittet av den långa Musil-inspirerade essän.

En dag i förra veckan var det omprov i muntlig framställning för studenterna i årskurs två. Mellan två av dem uppstod en stor lucka, så jag såg mig om i arbetsrummet efter något att läsa. Jag fann en antologi utgiven av Svenska litteratursällskapet i Finland och började bläddra i den. Snart visste jag vilken av texterna jag ville läsa. Det var ”Hapensaari i dikten” en text om Emil Zilliacus och gården Hapensaaris plats i hans diktning. Essän är skriven av sonen Henrik Zilliacus.

Texten börjar med den här dikten ur debutsamlingen ”Offereld”:

Solförfylld och ekomsusad
står min gård på fruktbar grund.
Fjärden, blå och böljekrusad,
omger den, och vik och sund.

Under junidagar regna
aplarna sin vita blom.
Granars gröna häckar hägna
höstens röda rikedom.

Gyllne löven lönnar, lindar
ned på parkens gångar strö.
Högt mot fönstren nordanvindar
hopa vinterns vita snö.

Trötta tankar, sjuka sinnen
sövas där till stilla ro.
Blödande och ljuva minnen
i de låga rummen bo.

Luften var tjock och tät i det trånga, övermöblerade arbetsrummet, utanför lutade solvärmen tung mot rutan och jag sökte och fann svalka i denna djupt nordiska rad: ”Fjärden, blå och böljekrusad”.

en fjärd från min "blåa period"

Så här djärvt avslutar Henrik Zilliacus förresten sin betraktelse:

Karelens Ithaka har man kallat Hapensaari. Uttrycket är väl underbyggt. Ändå tror jag att det vore mera i samklang med Emil Zilliacus känslovärld att tala om Ithaka som Greklands Hapensaari.

Genom något i det som händer här kom jag att tänka på denna svindlande dikt av den litauiska poeten Sigitas Geda igen:

Basho, höst i en japansk by

I samma ögonblick

som den 98-åriga

kråkan

sätter sig

på den lövlösa

grenen –

börjar hösten

i världsalltet

°°

ur antologin ”Bortom det låsta havet – poesi från ett litauiskt nittonhundratal”

°°

Tyvärr vet jag inte vem som ligger bakom den svenska översättningen. Någon som vet?

Tillägg efter att jag fått svar på min fråga: förlaget är Ariel och översättningen är gjord av Loreta Burnyte och Mikael Nydahl.

Ytterligare ett tillägg (13.9): Mikael Nydahl berättade idag att det är Ivo Iliste som gjort översättningen i samarbete med Sigitas Geda själv.

Under den här druvklasen som hänger från en vinranka på en sluttning ner mot den gröna Mrežnica läser jag en liten dikt av Friedrich von Hagedorn. Det är en dikt om mannen och hans förhållanden till flickan och till vinet. Dessa två vill gå skilda vägar och mannen befinner sig i valets kval. Flickan kan ge honom en större glädje men vinet är lättare att få. Bilden ovanför föreställer försöksvis flickan och vinet som ett.

Der Wettstreit

Mein Mädchen und mein Wein,
Die wollen sich entzwein.
Ob ich den Zwist entscheide,
Wird noch die Frage sein.
Ich suche mich durch Beide
Im Stillen zu erfreun.
Sie gibt mir größre Freude:
Doch öftre gibt der Wein.

Friedrich von Hagedorn (1708-1754)