Så har jag då återbördats till Zagreb – av Augsburg Airways – och Londi och jag återupprättat vårt gemensamma hushåll här på Hvarska 10. I min trasiga brevlådan fann jag en novellsamling som skulle varit recenserad i förrgår. Dessutom är det inte fråga om någon bok mellan pärmar utan det rör sig om en pappershög som lätt hamnar i oordning. Ja, ja. Men en mikroåterblick på denna göteborgska bokmässa med tyskspråkig litteratur i fokus vill jag ändå hinna koka ihop nu. Vad jag än hört av andra och vad man än sagt för babbel (”Tysk litteratur är väl ganska tråkig?” och ”Är du verkligen tysk, du har ju humor?”) på Babel härom kvällen, så tycker jag att jag under mässan sett mycket som pekar fram mot ett ökande intresse för tysk och tyskspråkig litteratur i Sverige. Det talades med självklarhet om den tyskspråkiga kulturens betydelse här och nu, i Sverige och Europa från vilka montrar eller scener som helst. Ingen människa utan hårt spända skygglappar kan längre på ett förkvävande och begränsande ringa in exakt vad tyskspråkig litteratur är idag för den här litteraturen är på tusen sätt. Det ryms världar mellan Herta Müllers texter och Benedict Wells berlinvecka. Felicitas Hoppe känner och gillar det läsande Sverige sedan nästan länge, men Nora Gomringers vilda poetiska upptåg briserade kanske för första gången på svensk botten under dessa dagar. Terézia Mora är en av de riktigt stora och möjligen håller hon på att nå en svensk läsekrets i dessa dagar. Uwe Timms Currywurst har funnits här ett tag redan och går ännu sitt segertåg och Uwe Tellkamps torn är något man talar och skriver och vet saker om både här och där. Och nu rabblar jag lite på prov: Peter Stamm, Clemens Mayer, Melinda Nadj Abonji, Ferdinand von Schirach och Dimitré Dinev. Och naturligtvis hoppar jag över hur många som helst. Säkert någon som är viktigast, men det gör egentligen ingenting.
Nu ska jag göra mitt dagsverke, men innan dess vill jag bjuda på några utblickar från flygplanen (ja, jag bytte i München) som förde mig hit:
inflygning över de österrikiska Alperna
strax före landning på Zračna luka Zagreb
°°
PS Så här kan man också berätta om bokmässan. Eller så här.
Jag stirrar fortfarande på den andra (och mycket vackra) bilden som om den var en rebus man egentligen borde kunna knäcka…
Var exakt är vi?!
Det saknas ju inte landmärken: längst ned till höger reser sig en bro som borde gå att identifiera, och sen har vi den där staden i mitten av bilden, där floden kröker. Den borde också vara möjlig att känna igen. Och, frågar man sig, varför har den inte vuxit vidare på motsatta stranden?
Är det inte märkligt – de flesta städer som ligger vid en flod har en förstad på andra sidan vattnet, en yngre och halvt fristående upplaga av den ursprungliga staden. Och ibland kan det bli så att de båda stadshalvorna, efter ett krig, hamnar på varsin sida en nydragen gräns. Frankfurt/Oder och Slubice, exempelvis.
Men här är den motsatta stranden obebyggd. Oroväckande och suggestivt.
Tyvärr kollade jag inte tidpunkten då jag tog bilden. I så fall hade man kanske kunnat räkna ut vilken flod det är som ringlar där. Ett tag funderade jag på Lahn, men den är nog för västlig om man sedan ska flyga in över Salzburg och Villach och Sava känner jag igen. Jag såg till och med den vanvettigt höga skorstenen vid Trbovlje som jag alltid har svårt att tro att den är verklig.
Jag tycker jag minns bilder på Main från luften och det brukar se ut ungefär så här och Main sträcker sig liksom tvärs över från öst till väst och det verkar som om den här floden flyter västerut och då kan det ju inte vara Donau. (Äsch, med det här bevisar jag ingenting; jag håller bara med mig själv.)
När du talar om sådana här ”tvåsidsstäder” så tänker jag genast på Görlitz och Zgorzelec. Där är det mycket vackert.
När jag läser om era funderingar här, minns jag svagt två stadsdelar på var sin sida om en flod, som skilde sig åt så starkt, att man knappt kunde tro sina ögon. Kan det ha varit i Ostrava? Någon som vet?
Marlena, tyvärr, i Ostrava vet jag tyvärr inte alls hur det ser ut. Vi får se om det kommer hit någon kännare.