En underbar roman

Nyligen läste jag Karin Stensdotters En underbar roman, en berättelse om en gammal dam som under en vecka får besök av en liten pojke, en släkting till henne. Vi får vara med om hur de så smått börjar lära känna varandra under de gemensamma promenaderna längs Paris’ gator med kamera i hand, vid matbordet och i samtalen. Ofta tittar de från den gamla damens fönster på Eiffeltornet, fotograferar det i alla möjliga ljus och funderar tillsammans över vad de ser.

Igår skickade jag in min recension av romanen till Hufvudstadsbladet. Här är ett litet utsnitt ur den texten:

… Det handlar alltså om ett sätt att se på exilens villkor. Gertrud måste stanna i Paris för att hon inte står på helt fast mark där, för att hon vill behålla sina band till livet och lyckan hon upplevt där. Att hon älskar staden är inte det viktigaste skälet. Stockholm, staden som formade henne, kan däremot aldrig tas ifrån henne, även om hon inte skulle återvända dit: ”är man nu en gång uppvuxen i en stad så blir den själva mallen mot vilken man ställer andra städer”, tänker hon. Att Stockholm vilar på granit är för henne inte bara ett yttre geologiskt faktum. Staden vilar stadigt i hennes inre och det på livstid.

PS Det är Tusculum Förlag som givit ut romanen.

2 tankar om “En underbar roman

Kommentera