På besök i Pompeji

I Galerija Klovićevi dvori uppe i Gradec pågår från mars till juli en stor utställning med skulpturer, målningar och föremål från Pompeji. En kväll för inte så länge sedan var jag där med några väninnor.

”Liv i skuggan av Vesuvius” heter utställningen. Salarna befinner sig i halvmörker och de autentiska konstföremålen är punktbelysta. En del av väggarna är täckta av kopior av väggmålningar. Andra bär citat ut Eneiden på gråsvart grund:

På en del väggar projiceras kortfilmer med suggestiva rekonstruktioner av Pompeji och Herkulaneum. Tvåtusenåriga medelhavsvågor slår mot stränderna under de vita palatsen i Herkulaneum. I en sal visas om och om igen en film om Pompeji, livet i staden före vulkanutbrottet och själva vulkanutbrottet. Den excentriska guiden, en engelsk dam med en kraftfull, lätt bisarr utstrålning, gör att man inte alls märker att filmen är nära en timme lång – tiden flyger. Man förflyttas med henne till ett avlägset men intensivt nu, där hon provar halsband med gnistrande pärlor och smaragder till sitt långsmala aningen hästiga ansikte. Med en nästan bedövande charm strålar och skrattar hon och slänger med den rika gråa manen.

Ur salarnas och korridorernas halvmörker stiger vita marmorgestalter fram:

Punktljusen belyser målningar och föremål och gör dem till ljuspunkter med kanske eget liv:

Strax intill utgången möts vi av en högrest marmorstaty, en ung kvinna med värdig hållning, allvarlig uppsyn och fina tår som tittar fram ur sandalerna.

Där utanför är kvällen ännu varm och det doftar från lindarna.

2 tankar om “På besök i Pompeji

  1. ”skall jag förtälja det här, fast tanken som ryser vid minnet/helst vill fly denna sorg”, blir citatet kanske på svenska. Ja, det är inte jag som översatt det utan Björkeson.
    De där gipsfigurerna är hjärtskärande, och man inser att tvåtusen år inte är nånting.
    Fin skildring av den excentriska och dolikocefala guiden. Det känns som om jag mött typen åtskilliga gånger. Och hon kommer nästan alltid från England.

  2. Lars,
    ja, gipsfigurerna är skakande trots det långa avståndet i tiden.

    Och jag tycker att det är något nästan arketypiskt över den här upptäcksresande engelska damen, som ser likadan ut antingen man stöter på henne i Patagonien, i Gobiöknen eller vid Medelhavet.

Kommentera