Via min väninna Daniela från Parma som var här på besök ett par dagar förra veckan och i nästa hand via Daniela min italienska kollega här på universitetet i Zagreb kom jag till italienska kulturinstitutet här i fredags kväll.
Det var en poesikväll med titeln ”Paesaggi Poetici Europei” och fyra poeter, Marina Moretti, Loretto Rafanelli, Enzo Santese och Giacomo Scotti läste ur sina verk.
chefen för kulturinstitutet, Virginia Piombo, säger några inledande ord
Jag vill läsa två dikter ur Poesia del mare av Giacomo Scotti. Jag fick det lilla diktbandet efter läsningen, så jag kan leta mig fram till vad jag vill i det.
Paesi della Bora
Ho vissuto in paesi
dove sferza la bora.
Mi ha percosso quel vento
e ancora schiaffeggia.
Con la bora ho vissuto
armato di cetra
io fuscello, io foglia
e durissima pietra.
Jag läser den för att jag vet något om hur boran kan piska och för att jag tycker om hur Scotti liknar sig själv inför denna genomträngande kalla vind först vid en torr kvist, sedan vid ett löv men till sist vid en hård hård sten – durissima pietra.
Den andra dikten är den här:
Un nome di mare
a Marina M.
Zigzagando in canali, golfi e teste
di promontori,
è scesa sul mio palmo la marina
con gemme, argenti ed ori
dell’impero celeste:
leggo il tuo nome che cosparge il mare
sopra i ciottoli e la costiera intera
simile a te che splendi, mare albale,
nell’infinito azzurro, quasi opale.
Il tuo non è soltanto il luccicare
di quel nome di mare. Stamattina
sei il mare e la marina,
sei il loro respirare.
Ja, och varför just den? För att den börjar som en smidig vattenrörelse – för övrigt ännu bättre hörd än sedd: zigzagando… Och för att det blev så vackert när Giacomo Scotti läste den för just Marina Moretti i det här rummet. Under dikten står det: ”Dalla finestra di un ospedale, 13-14 dicembre 2010”. Från ett sjukhusfönster alltså – och detta hav.