Ett trädporträtt

Klara Johanson har fått ett nytt liv här i Zagreb. Härom dagen VAR en av mina studenter KJ: ”Hej, jag heter Klara Johanson. Jag föddes 1875 och jag dog – tyvärr – 1948”, började hon och sedan trillade ett pärlband av KJ-citat ur munnen på henne, allting utantill, ur hjärtat.

Så vill också jag denna morgon ge ordet till KJ, som så ofta förr. Jag har läst en text av henne om Ivar Conradsons dikter och väljer det här avsnittet:

Bland naturbilderna, icke så få men mindre dominerande än förra gången, träffas en målning – ett trädporträtt ville jag kalla det – så fulländad som denna:

Eken vid floden.

Där växer vid floden
ett ekträd.
Aftonskenet,
som ur himlen sakta sjunker,
kronan genomströmmar.

Eken lutar ung
sin krona över flodens våg.

Jag har dess ungdom kär,
dess grenars klara mångfald,
dess hårda friska löv,
som stilla stå i rymden.

”Ett trädporträtt” det är något det, inte minst här under pausträdet.


en inte så ung ek, som inte lutar sig över någon flod, men en ek

3 tankar om “Ett trädporträtt

  1. Man bör uppriktigt bli vän med många träd i sitt liv, fler träd än människor, kanske, så att människan får proportioner.

  2. Bonzai eller fjällbjörk, bara miljön är godartad och utsikten oförblindad.
    (Jag förstår din association till omsorg, men egentligen tycker jag inte om Bonzaier – vad som helst från Japan, men just Bonzaier, och Ninja Turtels, är en så konstig besatthet. När det nu finns en kultur som erbjuder Samurajfilmer och Tuschlandskap bl.a).

Kommentera