ur Giftas

Sedan en tid läser jag Strindbergs Giftas eller Giftas I närmare bestämt, den andra delen tänker jag spara ett tag. I de här novellerna pågår en ständig kamp för att göra ett parförhållande möjligt och dessutom lyckligt. Ibland blir det komiskt, ibland känns allt mycket främmande och underligt, men glöden i texterna övertygar mig – även om den kan trötta mig något. Här och där låter Strindberg läsaren slippa ut ur kampen genom att visa upp klart och livfullt tecknade stadsvyer eller så bjuder han på luftiga naturscenerier från Stockholms skärgård.

Här följer en sådan scen ur ”Ett dockhem”:

Och så gick reveljen. Signalhornets långa toner rullade mellan gröna öar ut över det blanka vattnet och kommo igen bakom granskogar på andra vägar. Och så alle man på däck och Fader vår och Jesu låt mig städse börja. Den lilla klockstapeln på Dalarö svarade med en liten ringning, ty det var söndagsmorgon. Och nu kommo kuttrar i morgonbrisen och flaggor flaggade, skott smällde, ljusa sommarklädningar skymtade på tullbryggan, ångbåten med röda vattengången kom in från Utön, fiskarne togo upp sina nät och det lyste av sol på det brisande blå vattnet och över de grönskande landen.


blick från Lidingö, augusti 2010 – från min "blåa period"

18 tankar om “ur Giftas

  1. Jag översätter några Strindbergs dikter nu: nästa år är det ju 100 år sedan han dog. Vi tänker då göra någon litteraturkväll här nere i Lviv.

  2. Här ska också hända något då, men än så länge är det inte riktigt klart vad och hur. Vilka dikter översätter du? Eller det kanske du inte får avslöja?

  3. Genialt. Jag är en sån där som slänger mig på golvet och ropar ”Not worthy!” så fort jag får läsa gigantens prosa. Och det gläder mig på ett nästan orimligt sätt att han skriver ”flaggor flaggade”. Detta fann nämligen ett eko många, många år senare i facktidningen Sjömannen, där min far publicerade en dikt som började: ”Nu vimplar inga vimplar / nu flaggar ingen flagg…”

  4. Gunnar,
    fin liten historia kring ”flaggor flaggade”. Jag ryser av välbehag och vemod när jag läser ”Den lilla klockstapeln på Dalarö…” Eller över slutraden med det ”brisande blå vattnet” och de ”grönskande landen”.

    Fast när jag för några timmar sedan satt på ett kafé på Tkalčićeva läste inledningen till ”Giftas II” tänkte jag surt att ”den där Strindberg är ändå rätt ojämn”…

  5. ”Solnedgång på havet”, ”Vid avenue de Neuilly”, kanske ”Lördagskväll”… Jag vill koncentrera mig på hans ”dikt på prosa” i stället på hans ”dikt på vers”, men jag får se. :-)

  6. Giftas får nog ändå räknas till de geniala missfallen. Minns jag det som. Språket är det ju som vanligt inget att invända mot, men komiken i herre-och-damporträtten är så ofrivillig att man baxnar.
    Allt annat av August rekommenderas varmare!

  7. Bodil, självklart: ”ojämn” var hans mellannamn, men hans svackor är helt och hållet ”in keeping”, en del av det organiska hela… tänk om han varit ”jämnt” gigantisk! vilken mardröm…

  8. @Gabrielle & Gunnar: Det var väl en viss skillnad mellan Giftas I och II i alla fall. Återkommer kanske om detta.

  9. Jag avstår från att visa det där ”ojämna” stället som jag snubblade på. Bengt, jag vill gärna höra lite om skillnaden mellan de två Giftas. Förordet till tvåan ter sig i alla fall mycket mindre ”spirituellt” och charmfullt än det till ettan.

    Tack Lev,
    jag återkommer ”bakom kulisserna” till Strindbergsfirandet i Lviv.

  10. Del 1 är ju mycket lättsammare och skriven på bättre humör varjämte flera historier har ett ”lyckligt slut” (beroende på hur man ser det). I del 2 har ju bitterhet och hat tagit överhanden. Ur nutidens perspektiv räknas väl inte heller Giftas I som salongsfähig men den är i vart fall mera lättsmält än tvåan.

    Det är två år mellan samlingarna. Intressant att jämföra S:s diametrala motsatta åsikter om kvinnlig rösträtt och värnplikt i de båda förorden.

  11. Jo, stämningen är helt olika i de båda delarna och förordet till tvåan är ett riktigt mästerstycke i enformig grinighet och bristande logik. Ettan tycker jag däremot innehåller många vackra texter, kanske inte just där han predikar, utan där han skildrar och ibland blir det så rörande så att det är svårt att hålla tårarna tillbaka. Egentligen tycker jag det här är en mycket spännande bok (båda Giftas-delarna alltså) för det känns som jag kommer väldigt nära en människa från en annan tid. Att jag blir irriterad eller arg ibland ändrar ingenting i detta.

  12. Varken ”Dödsdansen” eller ”Fadren” är ju pk, ”salongsfähiga”, vilket är mig egalt, men det är som om just könskonflikterna blir bättre som dramatik. Replikerna bär över åsikterna. Skådespelaren formar sin egen undertext.

    Fadren har ju för övrigt sin egen aktualitet, i de förlorade (och/eller bortstötta) fädernas tid.

  13. Bodil – en komplimang som du kanske inte vill ha. Hur skönt att läsa din överseende och kunniga kommentar. Jag hade just läst en arg (och berömd) yrkesfeminist som skrev i Aftonbladet:
    ”Jag kan fortfarande inte läsa Strindberg. Det är omöjligt att se på någonting han skriver med neutrala ögon. Mannen hatade verkligen kvinnor och jag kan inte bortse från det, hatet ligger som en barriär mellan mig och den läsupplevelse jag anar bortom all denna destruktivitet och skräck.

    Med den utgångspunkten förminskar man ju sig själv och demonstrerar ostentativt sin brist på historisk förståelse. Få av oss, även machos som jag 😉 , sympatiserar väl med Strindbergs åsikter i förordet till del II eller med läser novellerna och noickar instämmande. Men nog måste man väl kunna läsa texterna och se dem i relation till det historiska sammanhanget och som ett bidrag till förståelsen av Strindberg. Kanske vi rent av kan uppskatta en stor förefattares prosa.

    Hoppas du nu inte känner dig som björnen i Lafontaines fabel som inte brydde sig om när hans dans kritiserades av finare djur men blev alldeles förtvivlad då han fick beröm av en gris…

  14. Det är alltid problematiskt när polemiken tar befälet i en roman; vare sig man heter Strindberg eller Stridsberg. :) Men en del polemiker är ju roligare än andra.
    Godnatt.

  15. Godmorgon (jag är en morgonuggla),
    jag ratar naturligtvis inte dramerna till förmån för Giftas, men jag är intresserad av den här prosan och tycker att den ger mig de mest olikartade upplevelser och dessutom har jag roligt. Kan jag i detta sammanhang – som dansande björn – få komplimanger av en gris är glädjen fullständig.

    (Jag behöver väl inte rita upp några grinande gula knappar för att visa att du inte är en gris, Bengt, eller att jag inte är en björn?)

  16. Bodil, klart du inte ratar dramerna. Det är jag som mer än gärna hoppar till ett annat spår, när det nu är mer än tio år sen jag läste Giftas.

  17. Hej Bodil,
    Jag minns din ”blåa period” och ibland nästan saknar jag den. Det var något drömlikt över alla bilder.
    Här har vi nu riktigt varma sommardagar, och man nästan drunknar i grönskan.

  18. Ja, det var innan jag fick min kamera korrigerad av Håkan Lindgren. Det var förstås bra, men jag kan också sakna det där blåblåa.

    Här hade vi regn igår kväll, men det ska bli rejält varmt de närmaste dagarna. Flädern blommar med tallrikshänder.

Kommentera