I dessa dagar har jag läst i den heliga Birgittas Uppenbarelser med min ena studentgrupp. Ibland häpnar vi över hennes bilder:
Den högfärdiga fjärilen
Guds son talade till sin brud: Var ej bekymrad för dessa människors högfärd – den skall få ett hastigt slut. Det finns ett slags flygfä som kallas fjäril. Den har breda vingar och liten kropp, vidare har den mångskiftande färger, och för det tredje flyger den högt i luften därför att den är så lätt. Men eftersom den är svag faller den snart nog ner på närmaste stock eller sten. Detta flygfä är en sinnebild av de högfärdiga, som har breda vingar och liten kropp, därför att deras sinne sväller av högfärd liksom en luftspänd blåsa. Och de tror sig ha allting av egen förtjänst och anser sig bättre och värdigare än andra, och de skulle utbreda sitt namn över hela världen, om de kunde. Men deras liv är kort som ett ögonblick, och därför faller de, när de minst anar. Vidare har de högfärdiga liksom fjärilen mångskiftande färger, ty de högfärdas över sin kroppsliga fägring och över gods och härkomst, och deras skick skiftar allt efter högfärdens ingivelser. Men när de dör är de icke annat än stoft. För det tredje: när de högfärdiga uppnått högmodets högsta trappsteg, då faller de svårt, i ett enda ögonblick – i döden.
Låter som en god revanschism! Den där sortens moraliska aggressivitet som ofta lurar under ytan i det vackraste budskap från helgon, reformister och dylika. Men jag är mestadels på deras sida, hur som.
Lustigt ändå att ”detta flygfä” ska vara en sinnebild för högfärd.
Ja, det är väl hela den där antropocentriska mytologin: påfåglar och fjärilar, fåfänga och dagsländor.
Men det är märkligt att tänka sig en Gud som säger detta i hennes inre öra. För att hon ska få distans till den fåfängliga världen, där hon ju annars domderade runt rätt rejält…
Ja, detta är märkligt. Här är ett utdrag ur en annan sådan ”märklighet” från uppenbarelsen om ölbryggning och uppbrusande människor:
Guds moder talade: När man brygger öl, då häver sig skummet häftigt och sjunker snart igen. Och de som står i närheten vet att denna jäsning beror på ölets inneboende kraft, och de väntar därför tills ölet är färdigbryggt och skummet har sjunkit. Men de som sticker näsan alltför nära hettan från ölkaret, dem går det så, att antingen nyser de häftigt eller också känner de yrsel i hjärnan och får svår huvudvärk.
Man väntar ivrigt på sensmoralen.
Men se det där med konkretion, det kunde hon. Den gamla festprissen, ähum, helgonet menar jag förstås.
Så här fortsätter textstället:
Så förhåller det sig också andligen. Ty stundom händer det att ett människohjärta sväller och förhäver sig i övermod och otålighet. Men de goda och kloka förstår, att detta övermod jäser upp ur sinnets rastlöshet och kroppens oro, och de uthärdar tåligt de häftiga orden och väntar tills han talat slut, i vetskap om att efter storm kommer lugn och att tålamodets makt är större och starkare än den som övervinner befästa borgar, ty med den övervinner människan sig själv, vilket är svårast av allt. Men de som lätt tar vid sig av onda ord och ger igen med lika eller värre utan att besinna lönen för ett hedersamt tålamod eller ringheten i all världslig ära, de kommer i sitt sinnes oro och spänning alltför nära det bubblande ölkaret, när de låter sådana ord gå sig till hjärtat, vilka dock ej är annat än luft. Därför, när ni ser att någon har förlorat tålamodet, sätt då med Guds hjälp lås för er mun och låt er inte hindras i det goda verk ni påbörjat, blott för några häftiga ords skull. Utan ha fördrag med de ord ni fick höra – inom rimlighetens gräns – och låtsas som om ni aldrig hade hört dem, tills de som så vill får tillfälle att uppriktigt säga, vad de menar i sitt hjärta.
”Inom rimlighetens gräns” gillar jag.
Jag gillar alltihop: Kunde inte sagt det bättre själv (för en gångs skull).
Och tänk vilken bra vägledning för bloggare med hetsigt temperament!