Jag medger att rubriken här lovar mer än texten håller. Nå, i alla fall har några avsnitt ur Erikskrönikan fått följa mig på min hastiga färd genom den svenska litteraturen. De här försmädligt hotfulla och ack, så suggestiva raderna ska naturligtvis vara med:
Minnes ider nakot aff Hatuna leek
Fulgörliga minnes han mik!
Thenne er ey bätre än hin.
Jag har ibland, faktiskt inte så sällan, undrat över varför det finns en sådan trollkraft i detta lilla stycke. Varför biter det sig in i minnet på ett sådant sätt?
Åh, det där ordet ”hin”, som finns kvar i danskan. Kanske i ngt annat nordiskt språk?
Hinanden. Dette og hint.
Men på något sätt liknar det västerbottniska; án Rune, a Gerd.
Hin, ho, hine vidunderlige bjerge.
Hin håle finns ju – ”den hårde” med tjockt ”l” väl.
Tjockt L och stöt, på danska alltså.
Andra ord med hin är hinsides och hinsidan.
Ett hinsides exempel:
Namnet Hisingen kommer från hinsidan, dvs den andra sidan.
Aha, det är därför den där Göta Älvbron kan verka så lång ibland…