Jag arbetar vidare med min svenska litteraturhistoria och den antologi jag förväntas sätta ihop över tiden från Rökstenen till Strindberg. Och jag har roligt. Egentligen har jag kommit till ”fru Lenngren”, som Tigerstedt säger, men för att behålla eller skapa en helhetssyn kastar jag om och om igen blickar bakåt.
Idag vill jag med er återse två korta passager ur landskapslagarna. Det blev två, eftersom jag inte kunde bestämma mig för vilken jag skulle ta av texten om ärekränkning och den om mordbrand. Lyssna här till redligt kärva ord:
Om ärekränkning
Ger man okvädningsord åt man: ”Du är ej mans make och ej man i bröstet.” ”Jag är man som du.” De skola mötas vid tre vägars möte. Kommer den, som ord har gett, och den kommer ej, som ord har fått, då må han vara, som han blivit kallad. Han är ej edberättigad och ej vittnesgill, varken för man eller kvinna. Kommer den, som ord har fått, men icke den, som ord har givit, då ropar han niding tre gånger och gör märke på marken. Då vare denne så mycket sämre, som han sade det, som han icke tordes stå för. Nu mötas de båda med fulla vapen. Faller den, som ord har fått, för honom bötes halv mansbot. Faller den som ord har givit; ordförbrytelse är värst, tungan är huvudbane; han ligge ogill.
Äldre Västgötalagen
°°
Om mordbrand
Nu sägs om kasevarg. Går (en) man med brand eller eldföre och vill bränna annan mans kvarnhus, blir tagen med blåsande mun och brinnande brand och finnas därpå sex vittnen, då binde man honom och före honom till tings och ställe mot honom de sex vittnen, som voro där och sågo på. Sedan han är lagligen förvunnen, då bygge han upp kvarnen, lika god som den förut var, efter tolv mäns vittnesbörd, som sågo den, innan den blev bränd, och give därtill sex marker i böter.
Upplandslagen
°°
Jag försöker tänka mig hur dessa ord kan ha låtit, hur ansiktena som uttalade dem såg ut och vad någon där innanför tänkte. Det bor en stark poetisk kraft i uttryck som ”med blåsande mun och brinnande brand” och ändå är det så sakligt och direkt där som en grep eller kniv för att brukas av handen.
tungan är huvudbane
Åh!
Nästan längtar efter ett tillfälle att få säga det med sammanbitna läppar. Suveränt.
Stiligt! Inte minst kalligrafin.
Men det där med att sex vittnen måste ha sett förödaren, måste ha varit opraktiskt. I vissa avseenden har juridiken gått framåt. Men kanske inte i de fall där man ska lita på en enda persons utsaga, plus advokatyr, för att fälla.
”Ett vet jag som aldrig dör; dom över död man” (eller kvinna)
Så du har hunnit ända till fru Lenngren! Skulle vara roligt att få veta vad du valt där. Inte ”min k. dotter” väl som vi diskuterade i bättre tider? Och givetvis inte heller ”Det blev inge julgröt”, mitt bidrag till Joruns adventskalender för ett par år sedan.
1600-talet har du alltså avverkat. Annars skulle jag gärna ha tipsat om sonetterna ur Skogekär Bergbos ”Venerid”. Tillåter mig att citera den första fyrradingen ur sonett 22:
Allt är fåfänglighet! Som skugga och som väder
det kommer allt och går och bliver intet kvart,
och när det varer bäst, så är det gjort så snart,
försvinner allt som rök och flyger bort som fjäder.
Så är det.
Gunnar,
jag fastnade också för ”tungan är huvudbane”, men så tog ”blåsande mun – brinnande brand” överhanden..
Gabrielle,
jag hittade din rad ur Hávamál i originallydelsen, som jag bara hade en dimmig bild av på egen hand:
Deyr fé,
deyja frændr,
deyr sjalfr it sama,
ek veit einn
at aldrei deyr:
dómr um dauðan hvern.
Och även detta ur Hávamál (tyvärr i moderniserad form) kunde passa in under den här texten:
Brand brinner av brand,
tills han brunnen är,
låga tändes av låga.
Bengt,
vi skrev visst varandra över fingrarna här. Av fru Lenngren tog jag ”Pojkarne” för rytmen och allt möjligt annat också. Och så hade jag lite kvar på sidan och där satt’ jag in Cornelius Tratt. Möjligen är det förfärligt att jag får bestämma allt själv. Jag ska fundera över dina eller Skogekärs ”fåfänglighetsrader”: ”flyger bort som fjäder”. Det som inte kommer med i kompendiet, kan komma med utanför.
PS Det känns plötsligt som gamla (blogg)tider, en fläkt av dem i alla fall… (Vem vet vad du nu tänker säga om ”Pojkarne”…)
Vad heter ”syrtut” på kroatiska? 😉
Å, där slog du mig minsann på fingrarna! ”Syrtut” är nämligen – ovanpå allt – det enda ord jag inte kan översätta till kroatiska.
Var blev ”från Nordenflycht till Södergran”av ? frågar pappa
Du kunde jämföra Fredmans epistel nr 9 med Birger Sjöbergs ”dansbanan”, tycker pappa.
Ja, var? Hyacint-dikten är med i samlingen. Södergran-Nordenflycht talar jag om ”vid sidan” eller så får det bli en studentuppgift, om jag hittar någon som vill och kan göra det.
Tack för förslaget om Bellman-Sjöberg! Jag ska fundera över det.
Jag föreslår Dalins välkända
WISA
Skatan sitter på Kyrko-torn
Och Gåsen läggs i en gryta:
Och den som har sitt hjerte-korn
Behöfwer dermed ej skryta.
Lilla Wän, kom tag i ring,
Och dansa gålfwet i splitter:
Gör inte narr af hjerte-sting:
jag känner bäst hwar det sitter.
Hiss up segel, nu ha wi wind
jag wågar altid på skutan:
Hwar tar sin, så tar jag min,
Och stackar den, som blir utan.
Hafwet swallar och skeppet far,
Från Götheborg och til China:
Och den sin Wän i tankar har
Kan intet rasa och flina.
Foglen sjunger i grönan lund,
och qwisten börjar at bära:
jag tänker på hwar rolig stund,
Som jag lär få med min kära!
Sätt dig neder i bara snön,
Så fryser du ej om pannan:
Och om min Ängel ej wore skön
Så tog jag säkert en annan.
Melodin till den här visan är samma som till »Ro, ro till fiskeskär« eller Bellmans vaggvisa »Lille Charles, sov sött i frid« Melodin är från fransk medeltid och kanske går det att hitta något på kroatiska, franska eller italienska på samma melodi.
http://www.acc.umu.se/~akadkor/FMmid/Skatan_sitter_pao_kyrkotorn.mid
Tack Agneta,
ärligt talat så tänkte jag flera gånger på dig under det här samtalets gång. Av Dalin har jag några utdrag ur ”Sagan om hästen”, men denna Wisa vill jag nu också ta med.
PS Vad tycker du man kunde ta med av Atterbom? (Jag har ett utdrag ur Lycksalighetens ö och några ord av Klara Johanson om Atterbom, som en ”ram”.) Jag har alltså kommit ytterligare ett stycke på min svenska litteraturvandring.
Av Atterbom? Kanske den här:
SORG
Det är visst ingen i verlden till,
Som vet, varför Sorgen klagar;
Förutan den man, som sjelf henne bär:
Hon tvingar honom nätter och dagar.
Jag är som en fågel i kolsvart qväll,
Som sitter ensam på grenen,
Så högt under sky, så långt ifrå by,
När snö faller redan på renen.
Jag hörde hur kornet av lian skars,
Då brusade löften och sunden;
Nu kommer med slagan mitt hjertas höst,
Och nu må jag tiga, som lunden.
En stjerna jag kände, hon var mig huld;
Ej slockna hon kan i mitt sinne!
Ty fåfängt är vänta på minnetröst,
men nog är kärleken minne.
Denna stavning finns i Svensk lyrik, Från medeltid till nutid, tredje upplagan. Normaliserad stavning är kanske lättare för dina studenter att förstå. Sådankan du finna här:
http://svea.elte.hu/skandin/digilib/atterbom.htm#5
Hittade (nästan hela) Dalins visa på YouTube:
http://www.youtube.com/watch?v=btdwM7ireIw
Tack Agneta,
för både ”Sorg” och ”Wisa”! Jag införlivar nu ”Sorg” i häftet och lägger youtube-stället på ett säkert ställe.
PS Idag satt jag på ett av mina favoritkaféer i Gornji Grad och läste Almqvist. (Londi strök omkring mellan borden och lät sig klias.) Jag håller nu på och fattar besluten kring Almqvist-inslagen.
Här är ett Almqvistcitat som är bra:
Man vill ej äta Ormar, men man gärna äter Ålar:
Kan någon dumhet finnas, säg, mer makalös?
Uff! ormar äro giftiga! man ropar. Nå, då deras huvudskålar
med gap och gadd skär av!
…
Vad återstår väl nu? Blott gott: om notabene väl det lagas!
Men ättika och senap, salt och peppar måste taga
Fast vid närmare eftertanke kanske det inte passar i sammanhanget 😉
Bengt,
tack för detta delikata recept! Det kan få vara med utom ”sammanhanget”.
Här försöker jag smyga in en skrivövning ur
Svensk Rättstafnings-Lära av Almquist:
Skrif-öfning.
Våren nalkas. Året står i sin fägring. Åter få vi åka på bar mark. Åarna äro fria från is. Bonden går med sin granne. De språka muntert. De se på sina åkrar. Jag råder dig, att ej så så snart, säger Håkan. Åh, det är ingen fara, svarar Pål. Nånå, få se då, säger Håkan åter; jag spår, att vi få snö i vårt hår ännu i år, ty kråknedanet återstår. Dröj åtminstone något med din såning. Pål skrattade åt Håkan. Han sade: du spår, men Gud rår, och jag sår.
Fint, som en lång rad variationer både på ordet ”vår” och dess innehåll – och dess ”å”. Å – nå då så. ”Kråknedanet” är ett intressant ord – vad betyder det? Kråkans månfas?
Enligt SAOB:
KRÅK-NEDAN, n. ( kråk- 1713 osv. kråke- 1581–1727. kråko- c. 1645
[anledningen till benämningen oviss]
(förr o. i vissa trakter) av kyla o. dålig väderlek utmärkt tidsperiod under våren (vanl. början av maj), förbunden med ett visst månnedan angivet dels ss. det nedan som infaller efter första nymånen efter den 14 april (sommardagen), dels ss. första nedan i maj, dels (sällan) ss. det nedan som infaller omkring den 25 maj. BRAHE Oec. 93 (1581; uppl. 1920). Hugg Ankoster eller Bryggewärke vthi Kråkonedanet som fölier näst effter Maye Ny, ty thet birket blifwer mycket segt.
Vad kråkan har därmed att göra framgår inte, men kanske ligger iakttagelser av kråkans beteende under månens faser bakom ordet.
I dag kan vi inte klaga på våren uti Lund. Solen skiner och termometern visar 15 grader och det är gott att leva!
Grön slår lågan och i din sko
krökes tårna till en ondskeklo.
Ut tränger svarta fjäderpennor ur ditt skinn:
Det är Kråknedan!
…
Kom och dansa min vän
med ett svepande flax
och ett Krax Krax Krax
Ur Visa i Kråknedan, Povel Ramel 1960
Agneta,
tack för kråknedan! Här har det också varit en härlig dag.
Och Bengt, jag ser att detta ”kråknedan” har en större spridning än jag anat. Men kanske är det begripligt att Povel Ramel föll för ett så frestande ord.
Att det var lämpligt att hugga björk i kråknedan förstod jag av SAOB, men ordet ankost fick jag slå upp. Annkost, som det även stavas, är åkerbruksredskap av trä. Bryggewärke måste var virke till bryggkärl.
Oj, jag missade den där ankosten i hastigheten. Jaha, ”åkerbruksredskap av trä” – jag undrar hur ordet ”hänger ihop”.